Författare: lennarthallstrom

I ett väl fungerande samhälle upplever sig de flesta som medborgare bland andra medborgare som tillsammans får samhället att fungera väl för de allra flesta.

För att kunna rasera ett sådant samhälle måste man först rasera upplevelsen av samhörighet mellan medborgarna. Detta är relativt lätt om det råder stora skillnader mellan olika delar av befolkningen men mycket svårt i ett välfärdssamhälle där den stora majoriteten lever på ungefär samma sätt.

Det finns dock alltid en mindre mängd medborgare som har det bättre och en mindre mängd medborgare som har det sämre än den stora majoriteten även i ett välfärdssamhälle, men dessa är inte tillräckligt många för att rasera samhället på det historiskt traditionella sättet – revolution eller inbördeskrig mellan två parter varav den ena parten anses vara offer och den andra parten förövare.

Istället måste man använda det klassiska konceptet ”offer och förövare” på ett helt nytt och genialiskt sätt för att rasera ett väl fungerande samhälle!

För att rasera upplevelsen av samhörighet hos den stora majoriteten av medborgarna så använder man helt enkelt alla attribut som skiljer de individuella medborgarna från varandra och värderar dessa på en offerskala där vissa attribut gör dig till offer och de motsatta attributen automatiskt gör dig till förövare.

Men det behövs ytterligare en viktig ingrediens för att kunna rasera samhället – man behöver glorifiera offerskapet så att det blir eftersträvansvärt att vara ett offer. Detta gör man genom att ge alla som anses vara offer högre status och rättigheter som de övriga inte får del av.

Samtidigt ser man till att det inte finns någon möjlighet att vara något annat än offer eller förövare genom att polarisera samhället så fullständigt att det bara finns dessa två identiteter att välja mellan för alla medborgare. Identifierar man sig inte som offer så identifieras man automatiskt som förövare.

Eftersom nästan ingen vill identifieras som förövare så kommer medborgarna med tiden att göra sitt bästa för att identifiera sig som offer av något slag. Särskilt när alla som inte gör det blir uthängda i sociala media och massmedia där de fördöms som ondskefulla förövare. Massmedia blir bland de allra första att glorifiera offer för att undgå att ses som förövare.

När nästan hela befolkningens förvandling från en gemensam identitet som medborgare till en ny identitet som offer är fullbordad så är raserandet av samhället i stort sett klart.

Ett samhälle baserat på upplevt offerskap blir antingen ett lätthanterligt offer för en skrupelfri diktator eller annat totalitärt system, eller så rasar det inifrån genom en accelererande inkompetens, apati, depression eller annan mänsklig dysfunktion som kan identifieras och premieras som offerskap.

Det geniala med den raserande samhällsprocessen ovan är att när den väl har påbörjats så finns det ytterst få möjligheter att förhindra den eftersom varje ansats till att inte vilja vara ett offer omedelbart gör dig till förövare och du kommer att bli massivt motarbetad enbart av denna anledning.

När offermentalitet har börjat prägla och framhävas i en högkultur så har den redan passerat sin topp och påbörjat nedgången mot sitt fall.

Alla ideologier grundar sig medvetet eller omedvetet på någon specifik människosyn. Vissa av dem utgår från att alla människor är goda, och vissa av dem utgår från att alla människor är onda. En sådan stor skillnad leder till helt olika ideologier och är vanligast i religiösa sammanhang.

Vissa ideologier ser sig själva som goda och alla andra som onda, och vissa ideologier ser alla människor som en blandning av goda och onda. Alla dessa olika sätt att se på människan leder givetvis till olika behandling av människor, beroende på vilken ideologisk människosyn man har.

Man kan antingen ha fötts in i en ideologisk människosyn som man därför har antagit, eller så kan man genom egna erfarenheter under livets gång ha fått en människosyn som gjort att man anslutit sig till en ideologi med samma människosyn.

Den historiskt mycket vanliga uppdelningen i goda och onda människor har dock blivit mer nyanserad med tiden, och idag använder vi hellre andra termer för att dela upp folk på ett motsvarande sätt. ”Rika och fattiga” var länge den politiska motsvarigheten till ”god och ond”, och vem som var vem berodde på vilken kategori man representerade politiskt sett.

Idag finns det ett otal andra politiska uppdelningar som visar vilken ideologisk människosyn man har, men en av dessa många uppdelningar är de allra flesta politiska ideologier helt överens om, och det är att ett lands folk inte begriper tillräckligt mycket för att själva bestämma över sitt land – detta måste speciellt utvalda politiker göra åt dem.

Denna föraktfulla människosyn kanske vore relevant om befolkningen fortfarande var helt obildad och utan kontakt med vad som pågår runt om i landet och världen, vilket ofta var fallet om man går långt tillbaka i tiden. Men idag är folk mer informerade och allmänbildade är någonsin tidigare, i den högteknologiskt massmediala värld vi lever i.

Med tanke på de beslut som tas av landets politiker så ser det snarare ut att vara precis tvärtom, att det är politikerna som begriper otillräckligt mycket för att bestämma över landets folk, medan folket är mer än väl kapabelt att göra detta. ”Vi såg det inte komma”, ”Vi har varit naiva” och ”Det är helt oacceptabelt” har varit politikernas infama kommentarer till resultatet av deras egna beslut, samtidigt som folket hela tiden har sett detta oacceptabla komma som en självklar följd av politikernas naiva beslut.

Att det trots detta råder en dominerande politisk människosyn som föraktfullt påstår att folket är helt oförmöget att tillsammans styra sitt eget land i vår upplysta tid, är ett av de tydligaste tecknen på en högkultur i nedgång.

Den kolonisation som inleddes för några sekel sedan och upphörde efter att de koloniserade länderna frigjort sig från kolonisatörerna och blivit självständiga, har genom att ta sig en helt annan inriktning kunnat fortsätta frodas och fortsätter ända in i våra dagar.

Kolonisationen har ändrat skepnad från att ha varit riktad mot andra länder till att riktas mot regionala delar av det egna landet och exploatera dessa landsdelar på samma sätt som man tidigare exploaterade sina kolonier i andra länder. Och det är fortfarande rikedomar i form av naturresurser som statsmakterna är ute efter.

När kolonierna blev självständiga var de tidigare kolonisatörerna tvungna att bedriva internationell handel med dessa istället för att bara hämta samma varor från sina kolonier. Då började de tidigare kolonisatörernas statsmakter istället leta inom det egna landets gränser efter områden som kunde exploateras på samma sätt som de tidigare kolonierna, och så ser det ut än idag.

I Sverige var det Norrlands naturresurser i form av vattenkraft, skog och järnmalm som blev den interna kolonisationens främsta exploatering. Om Norrland hade varit ett självständigt land med internationell handel skulle det varit betydligt rikare än resten av Sverige idag. Istället är Norrland idag en fattig svensk koloni med stora naturresurser som har gjort Sverige till ett av världens rikaste länder.

Den globalisering som pågår sedan länge har dock lett till att många länders naturresurser numera ägs av multinationella storföretag. Detta är en mer handelsmässig kolonisering, där storföretag betalar symboliska summor för att utvinna sådant som tidigare kolonisatörer bara lade beslag på.

Ytterligare en form av intern kolonisation uppstår när man skapar överstatliga stormakter som EU, där medlemsländerna blir som kolonier för Europaparlamentet vad gäller beslut om såväl naturresurser som monetära resurser. Skillnaden är att kolonierna i detta fall lyder under stormakten helt frivilligt, och att de kan återfå sin självständighet genom att lämna den.

För att bryta all form av kolonisation krävs en sådan grad av decentraliserat styre att varje regional del av ett land som idag utnyttjas likt en koloni, återfår makten över den egna regionen så att ett frivilligt samarbete kan inledas istället för ett ensidigt utnyttjande som dikteras helt av en centralmakt.

Om istället en vidareutveckling av denna nya typ av kolonisation sker genom att ännu mer makt över regionerna överförs till centralmakten så är det bara en tidsfråga innan även detta – som vi så många gånger redan har lärt av historien – leder till högkulturens nedgång och fall.

Ett av de tydligaste tecknen på Västvärldens nedgång är dess förhållningssätt till naturen. Både statsmakter, företag och många privatpersoner har förlorat den kontakt med naturen som var självklar på bondesamhällets tid – som byggde på en nödvändig och småskalig symbios med omgivningen.

Med industrialismen och urbaniseringen ökade detta avstånd till naturen allt mer, och är idag den kanske mest grundläggande orsaken till många av samtidens största problem. De stora ekonomiska fördelarna med stordrift och centralisering har tillåtits gå hur långt som helst på bekostnad av den symbiotiska kontakten med naturen.

Naturfolk över hela världen har länge varnat Västvärlden för denna utveckling, även om de flesta av dem samtidigt själva har blivit en del av den eftersom det har blivit mycket svårt att undgå detta. Såväl arbetsmarknad som lärosäten, kultur och högteknologi har centraliserats till storstäderna. Man kan idag leva ett helt liv utan annan kontakt med naturen än träden och gräset längs vägen till och från skolan, arbetet, krogen och vännerna.

Om man räknar upp de främsta globala problemen i världen idag så är de en blandning av olika slags miljöförstöring och mänsklig ohälsa som nästan inte fanns innan den symbiotiska kontakten med naturen började brytas. Visst fanns det andra problem på den tiden, men de är lösta idag och lär inte återkomma om vi återknyter den förlorade kontakten med naturen för att lösa nutidens problem.

Att däremot fortsätta på den redan inslagna vägen med stordrift och centralisering i kamp mot naturen kan bara leda till den nedgång och det fall som Västvärldens högkultur står inför i många urbefolkningars profetior.

Välfärd borde vara något odelat positivt, men när man hör talas om välfärdssjukdomar så förstår man att man tydligen kan få för mycket av det goda. Att äta för mycket mat och godis och dricka för mycket av olika slags drycker är uppenbarligen något som har blivit en epidemi i hela Västvärlden, men framför allt i USA.

När en högkultur har utvecklats från fattigdom och svält till kraftig övervikt hos de som har samhällets allra lägsta inkomster, så är det uppenbart att en punkt måste ha passerats då det fanns en hälsosam balans mellan inkomst och näringsintag hos befolkningen innan det gick överstyr.

Att varje generation blir äldre än den föregående innebär inte längre att varje generation är friskare än den föregående. Någonstans passerades den punkt då Västvärldens hälsa var som bäst, och efter den punkten så har folkhälsan blivit allt sämre, trots – eller kanske på grund av – livslång medicinering mot ökad fysisk och psykisk ohälsa.

Minskad spermakvalitet och spermaproduktion hos Västvärldens män är en annan tydlig indikation på nedgång för denna högkultur, tillsammans med den ökade antibiotikaresistensen hos bakterier som är dödliga utan fungerande antibiotikabehandling. Lägg sedan till en allt äldre befolkning som behöver allt mer vårdresurser så blir det en tyngre och tyngre börda för varje ny generation.

Genom att Västvärldens befolkning både blir sjukare och äldre på grund av att deras sjukdomar behandlas så att de kan hålla sig vid liv, så sker inte längre den historiska utgallringen av de svagaste genom dödliga sjukdomar. Detta gör att den genomsnittliga motståndskraften hos befolkningen paradoxalt nog försämras i takt med att de svagaste får allt bättre möjligheter att överleva.

Ett helt annat tecken på försämrad folkhälsa är alla bokstavsdiagnoser hos barn i olika åldrar. Detta har även medfört försämrade skolresultat och sjunkande IQ hos Västvärldens befolkning. Även här fanns det en punkt när resultaten av IQ-tester och skolresultat var som högst, och därefter har resultaten blivit allt sämre från år till år – trots de ansvariga myndigheternas många sätt att försöka dölja detta faktum.

Så länge resultaten pekar uppåt så vill man till varje pris behålla betygssystem och graderingar så att man tydligt kan mäta och jämföra de förbättrade resultaten från år till år. Men när resultaten börjar falla så vill man gärna byta betygssystem så ofta som möjligt för att det inte ska kunna gå att jämföra resultat som är graderade på helt olika sätt från år till år.

Att IQ faller är inte lika lätt att dölja eftersom samma skala har använts hela tiden. Men då tar man till ett annat trick och jämför sig enbart med andra västländer som har samma negativa utveckling. Då ligger man plötsligt väldigt bra till i jämförelse med de västländer som har en ännu sämre utveckling på detta område.

Man satsar på att bli ”bäst i Europa inom tio år” eftersom man vet att man inte klarar att uppnå något av de resultat som det egna landet har uppnått tidigare. Både de nedåtgående resultaten och försöken att dölja de nedåtgående resultaten är tydliga tecken på att Västvärldens högkultur är på väg åt samma håll.

Det välfärdssamhälle vi har innebär så många fördelar att nästan ingen klagar på vad som erbjuds. Det är däremot desto fler som tycker att det kostar mer än det smakar. Dessa vill därför hellre ha sänkt skatt och istället betala mer för det som välfärdssamhället subventionerar för alla.

Men det finns också helt andra konsekvenser av välfärdssamhället som inte alls är ekonomiska – och heller inte avsiktliga, utan snarare olyckliga bieffekter till något som i övrigt är positivt.

En av de viktigaste avsikterna med välfärdssamhället är att alla ska inkluderas i all välfärd, oavsett vem man är och vilka förutsättningar man har. Man ska inte behöva vara socialt kompetent eller ha framåtanda eller ens ha någon särskild begåvning för att komma i åtnjutande av de förmåner som välfärdssamhället har att erbjuda.

Detta har gjort att människor som tidigare har stått utanför samhällets mittfåra har tagits in i värmen av personal vid olika välfärdssystem, som sjukvård, omsorg, skola och socialtjänst. Samhället har på detta sätt trätt in där det saknats hjälp från grannar, vänner och släktingar – om det alls har funnits några.

Många är de som på detta sätt blivit hjälpta, och många är också de som fått samma hjälp utan att den varit lika nödvändig – de som i annat fall skulle ha fått denna hjälp av grannar, vänner eller släktingar när behovet uppstod. Men de flesta grannar, vänner och släktingar är nog tacksamma över att slippa behöva ta det ansvaret, och känner sig lättade av att bli avlastade av välfärdssamhället.

Konsekvensen av denna avlastning har dock blivit att vi inte längre ser det som vårt ansvar att ta hand om en granne, vän eller släkting som behöver hjälp – förutom att tillkalla personal från det välfärdssystem som kan ge den hjälp som behövs. Detta har medfört en utbredd personlig likgiltighet inför andra människor i vårt välfärdssamhälle.

Det är inte längre lika självklart att bry sig om grannar, vänner och släktingar på det sätt man gjorde innan välfärdssystemen fanns. Då var detta nödvändigt, och man såg därför till att ge andra den hjälp som man själv önskade få av dem vid behov – även om många också hjälpte varandra av ren medmänsklighet.

Men det var också här vissa individer hamnade utanför av olika skäl – någon var enstöring, någon var otillräknelig, någon var otrevlig och kunde därför inte räkna med den hjälp som andra grannar, vänner och släktingar fick av varandra.  Det var dessa som välfärdssamhället lyckades så bra med att inkludera, men med den tidigare nämnda personliga likgiltigheten inför andra som bieffekt.

När en högkultur gör något positivt för alla, som samtidigt visar sig ha negativa bieffekter för de flesta, så behöver detta åtgärdas för att det inte ska bli en av de många faktorer som leder till högkulturens nedgång och fall. Här gäller det något av det mest centrala för en högkulturs överlevnad – att medborgarna bryr sig om varandras personliga välbefinnande. När detta upphör börjar nedgången mot fallet.

Det som samhället har gjort för att kompensera medborgarnas behov av att personligen vilja bistå varandra, är att uppmana alla att istället bistå varandra som flock genom att lyda och följa välfärdssamhällets alla regler och lagar. På detta sätt blir flockmentaliteten för många ett efterlängtat surrogat för den förlorade personliga gemenskapen.

En helt annan funktion som kan upplevas vara lika störande som den totalitära inskolningen är automatiseringar som är avsedda att göra allting enklare för oss och hjälpa oss med allt vi inte klarar av att göra själva. Även dessa automatiseringar införs utan att vi tillfrågas om vi vill ha dem eller inte, eftersom de utgår från att vi inte klarar oss utan dem.

Tidigare krävdes en viss nivå av kunskap för att kunna använda en dator eller en smartphone, och det är denna kunskapströskel som automatiseringarna ska ta bort genom att fatta de beslut åt dig som du tidigare var tvungen att ta själv.

Detta betyder att du inte längre får samma valmöjligheter som tidigare vad gäller datorns funktioner, eftersom du kanske inte är smart nog att välja rätt, men detta kompenseras med desto fler valmöjligheter vad gäller färgskalor, bakgrundsbilder och liknande estetiska alternativ som inte påverkar funktionen överhuvudtaget och därför kan överlåtas till dig att fatta beslut om.

För den som faktiskt inte är tillräckligt smart eller bara väldigt lat är detta en mycket välkommen förbättring, men för normalbegåvade innebär detta en oerhörd begränsning av användbarheten hos datorn. Därför har det vuxit fram en hel bransch med externa programvaror som återställer den gamla funktionaliteten i datorer som har de allra nyaste operativsystemen.

Den gamla funktionaliteten finns alltså både kvar och har förbättrats i de nya systemen, men man kommer bara åt de funktioner som tillverkaren anser räcka för den mindre än genomsnittligt begåvade användaren. Då kommer desto fler att kunna använda sin dator utan att göra fel.

När kraftfulla datorer på detta sätt anpassas efter de mest svagbegåvade användarna kan man fråga sig vad det får för total effekt på en högkultur. En kvalificerad gissning är att denna välmenande hjälp snarare stjälper än hjälper.

En lika hjälpsam funktion för smartphones tar automatiskt bort appar som inte har använts på länge – eftersom detta kan vara svårt för den helt okunnige att klara av själv. Problemet är bara att det finns många larm-appar som enbart är avsedda att användas i nödfall som då avinstalleras, och när användaren verkligen är i behov av hjälp via en sådan app så kan den paradoxalt nog ha tagits bort automatiskt av det hjälpsamma operativsystemet.

Du har kanske redan märkt att när apparna på din smartphone uppdateras automatiskt så har du plötsligt inte bara fått vissa nya funktioner att välja på – de nya funktionerna har redan påtvingats dig utan att du blivit tillfrågad!

Visserligen kan du stänga av de funktioner du inte vill ha genom att trycka på Inställningar i menyn och sedan lista ut vad den nya funktionen kallas och därefter ta dig igenom en lång och detaljerad undermeny för att komma till ännu en undermeny där alternativet att helt stänga av den nya funktionen finns.

Andra mer respektfulla appar gör istället så att det kommer upp en information och ett val när du öppnar appen, så att du själv kan välja om du vill ha den nya funktionen eller inte. Detta kan ses som fundamentet i en demokrati, där du behandlas respektfullt och självklart får göra dina val efter dina personliga preferenser.

Exemplet innan kan istället ses som fundamentet i en diktatur, där du behandlas som en undersåte som inte förstår sitt eget bästa och därför inte får välja själv, såvida du inte är en av de få som redan är så väl insatt i systemet att du vet hur man navigerar i det för att inte påtvingas något som du inte vill ha.

Vare sig du själv ser dig som en undersåte som inte förstår sitt eget bästa eller ej, så blir effekten av det första exemplet att du skolas in att se dig själv på just det sättet – att det finns någon som bestämmer vad som är obligatoriskt för dig som du ska vänja dig vid att inte ifrågasätta.

I just det här fallet så handlar det kanske om något harmlöst som du visserligen inte önskar men ändå accepterar eftersom det inte framgår hur man gör för att bli av med det. Men i en framtid när du har vant dig vid att acceptera tusentals liknande harmlösa saker så handlar det kanske istället om att acceptera en spärr mot regimkritiskt innehåll – något som du visserligen inte önskar men ändå accepterar eftersom det inte framgår hur man gör för att bli av med den.

Ett annat exempel på detta är att Facebook sedan en tid tillbaka enbart visar ”mest relevanta” kommentarer till alla inlägg – såvida du inte ändrar inställningen på varje enskilt inlägg till att visa ”alla kommentarer”, då du även ser de många kommentarer som Facebook anser vara mindre relevanta. Detta kan inte ändras en gång för alla så att du alltid ser alla kommentarer.

Och eftersom man inte vill lägga tid på att ständigt ändra dessa inställningar när man snabbt scrollar igenom många olika inlägg, så ser man därför enbart de kommentarer som Facebook har bestämt är ”mest relevanta”. Är det enbart två kommentarer till ett inlägg och den ena är ”Härligt” och den andra är ett sakligt bemötande av inlägget så kan det senare döljas helt, medan ”Härligt” bedöms vara en relevant kommentar.

Vad som avgör vilka kommentarer som anses vara ”mest relevanta” är naturligtvis hemligt för användaren, vilket innebär att Facebook kan ändra algoritmen för detta urval efter behag. Från en dag till en annan kan det vara regimkritiska kommentarer som döljs på detta sätt, medan alla regimvänliga kommentarer visas som ”mest relevanta”. Kanske inte just idag, men en annan dag.

Denna typ av funktioner kan ses som en avsiktlig eller oavsiktlig inskolning i att lyda och att inte göra sig mödan att ifrågasätta en alltmer totalitär utveckling, vilket därmed även utgör ännu ett tecken på Västvärldens nedgång och fall.

Att demokratin är hotad påstår i princip alla från yttersta vänstern till yttersta högern och allt däremellan i dagens politik. Men medan vissa av dem menar att demokratin hotas om folket får bestämma mer, menar andra att demokratin hotas om folket får bestämma mindre.

Det vi idag kallar demokrati är något helt annat än folkstyre. Det vi har idag är representativ parlamentarism vilket är ett slags mellanting mellan folkstyre och diktatur, där folket vart fjärde år får rösta på den partiledare som de helst vill ha som diktator under fyra år framåt.

Detta är det enda inslag av folkstyre vi har på nationell nivå, förutom mycket sällsynta folkomröstningar – som ofta enbart är rådgivande. Sedan styr de som lyckas få majoritet över folket precis som i vilken laglydig diktatur som helst. Och om lagarna inte skulle passa de styrande så kan de ju alltid ändra dem helt lagenligt, även grundlagar.

Så när vissa säger att demokratin är hotad så menar de att våra folkvalda diktatorers makt kommer att minska om folkets makt ökar. Och när andra säger att demokratin är hotad så menar de att våra folkvalda diktatorers makt kommer att öka om folkets makt minskar.

Vissa av dem som vill värna vår representativa parlamentariska demokrati vill således värna ”diktaturdelen” medan andra vill värna ”folkstyredelen”. Det är därför det blir så förvirrande när dessa två helt motsatta intressen båda hävdar att de vill värna demokratin, för det låter ju som att de är helt överens!

Att stärka demokratin innebär för vissa att överföra mer makt från folket till regeringen, medan det för andra innebär att överföra mer makt från regeringen till folket.

Om man med demokrati menar folkstyre så stärks givetvis demokratin ju mer makt folket får över sina valda representanter. Men om om man med demokrati menar representantstyre så stärks demokratin givetvis ju mindre makt folket får över sina valda representanter.

Varje högkultur som stegvis minskar folkets makt i förhållande till statsmakten har påbörjat den nedgång som så småningom kommer att leda till dess fall.

Med den empiriska kunskapen om att makt korrumperar och att makthavare har en tendens att vilja ha allt mer snarare än allt mindre makt över folket, så finns det ett stort problem i en demokrati som faktiskt inte finns i en diktatur – nämligen nödvändigheten av kris för att utöka den totalitära makten.

I en diktatur råder redan totalitär makt över folket oavsett om det är goda tider eller kris i landet, och därför kan diktaturens makthavare sträva efter goda tider utan att behöva göra minsta avkall på totalitär makt över folket.

I en demokrati råder bara totalitär makt över folket när det är krig, våldsamt upplopp, epidemi eller andra kriser som enligt lag får sätta demokratin ur spel så länge den aktuella krisen pågår. Därför ökar makthavarnas makt över folket i en demokrati enbart när det råder denna typ av kris i landet, och ju värre och långvarigare kris desto mer makt över folket får landets ledare.

För demokratiska makthavare som eftersträvar mer makt så innebär sådana kriser en stor fördel som inte alls går att uppnå i goda tider. Det finns därför en viss risk att somliga makthavare föredrar dessa typer av kris med utökad makt framför goda tider med mer inskränkt makt.

När det råder kris är det dessutom lättare att få folket att lyda en totalitär makthavare än när det råder goda tider på grund av den rädsla som då råder bland folk. Därför kan det räcka med att övertyga folket om att det råder kris för att skaffa sig samma totalitära makt – även när det inte råder någon kris.

För att underlätta möjligheten att uppnå totalitär makt vid kris kan makthavarna dessutom passa på att i goda tider ändra lagar så att kravet för att kunna utlysa undantagstillstånd och frihetsinskränkningar sänks till så låg nivå som möjligt. Sådan lagstiftningsändring är det ändå ingen som noterar i goda tider när lagen inte alls är aktuell att använda.

När ovanstående tendenser börjar öka generellt i en demokratisk högkultur så kan man vara ganska säker på att högkulturen har passerat sitt “bäst före”-datum och sannolikt är på väg mot nedgång och fall.