Författare: lennarthallstrom

Sårbar organisation

Varje grupp människor som av någon anledning organiserar sig måste välja en organisationsform som passar dem. Ju fler man är desto mer komplex blir vanligtvis organisationen.

Den vanligaste organisationsformen är den hierarkiska, där en enda person representerar eller leder flera personer. Om det är väldigt många människor som ska organiseras så kan flera sådana hierarkiska grupper upprättas, plus en överordnad grupp som består av alla ledare/representanter som i sin tur får en gemensam representant eller ledare på nästa nivå i den hierarkiska organisationen.

Eftersom den högsta hierarkiska positionen representerar hela organisationen så kan man genom att eliminera den högste representanten/ledaren i princip eliminera hela organisationen. Detta var länge det gängse sättet att besegra länder med envåldshärskare vid makten.

Men denna uppenbara sårbarhet gjorde att en successionsordning snart infördes som gav den näst högsta representanten i hierarkin makten att ta över den högsta positionen om det skulle behövas. Nuförtiden är denna typ av sårbarhet därför inte lika överhängande som förr.

Det betyder dock inte att problemet är löst. Se bara på vad som händer med en organisation/nation när populära karismatiska ledare faller och ersättaren är både okarismatisk och impopulär. Det paradoxala är att ju populärare ledaren är, desto starkare blir organisationen/nationen, och samtidigt blir den sårbarare just på grund av sitt beroende av den populäre ledaren på den högsta positionen.

Medan den hierarkiska organisationsformen är vertikal så är centralisering dess horisontella motsvarighet. Att koncentrera ledningen av en organisation till en centralmakt är mycket vanligt av effektivitetsskäl. Alla som har en representativ eller ledande funktion samlas då på en och samma plats för att där göra det som behöver göras gemensamt.

Detta gör naturligtvis just denna plats väldigt sårbar för organisationen, och även detta var historiskt ett mycket vanligt sätt att besegra ett land, genom att helt enkelt belägra eller besegra centralmaktens högkvarter. Och än idag är det centraliserade högkvarteret den kanske mest sårbara delen av en organisation, hur liten organisationen än är.

Förutom de ovan nämnda sårbara typerna av maktkoncentration så finns det nuförtiden även en helt annan typ av sårbarhet som visserligen även har funnits genom historien men inte alls i samma omfattning som idag. Jag talar om medlemsregister som i orätta händer avslöjar var man kan får tag på varenda person som tillhör organisationen. Och trots att dessa personer kan vara utspridda över hela landet så är själva medlemsregistret ännu ett exempel på en effektiv men sårbar centralisering,

Nu kan man tycka att det borde vara betydligt enklare att eliminera en enda ledargestalt eller en centralmakt än samtliga medlemmar i en organisation, men dagens makthavare kan idag på digital väg enkelt svartlista vem som helst så att denne förhindras att få tillgång till viktiga samhällsfunktioner som telefoni, internet, kortbetalningar, legitimation, banktillgångar och liknande. Att göra detta med tiotusen namn är inte svårare än med ett enda så länge man har tillgång till de personuppgifter som behövs via ett medlemsregister eller ett kontoutdrag över medlemsavgifter.

Kanske behöver man inte bry sig om denna risk överhuvudtaget. Men om man ser minsta skäl till att göra det, så kan det vara bra att ha klart för sig var sårbarheten finns och hur den ser ut i en organisation.

Lokala och Parallella

Man kan fråga sig om det som jag har valt att kalla Lokala Parallellsamhällen kanske lika gärna skulle kunna kallas Parallella Lokalsamhällen. Detta har i alla fall jag frågat mig, och kommit fram till en hårfin men avgörande skillnad.

Lokala Parallellsamhällen betonar att de är Lokala medan Parallella Lokalsamhällen betonar att de är Parallella. Så vi måste först reda ut vad som menas med Parallellsamhälle och Lokalsamhälle.

Ett Parallellsamhälle uppstår när ett tillräckligt stort antal människor bestämmer sig för att helt eller delvis förlita sig på ett eget system istället för det samhällssystem som de ingår i. Det räcker inte med att ett fåtal personer som råkar ha samma specialintresse bildar en klubb med egna regler för att det ska kallas ett Parallellsamhälle.

Det som allmänt kallas Civilsamhället utgör ett välkänt Parallellsamhälle som med frivilliga ideella krafter gör sådant som även det omgivande samhället erbjuder, med skillnaden att Civilsamhället är en självständig och ibland helt oberoende del av det omgivande samhället.

Civilsamhället består dels av allt arbete som utförs i det egna hushållet, och dels av både liknande och ytterligare arbetsinsatser på fritiden för andra människor, i mer eller mindre organiserade former. Men trots att det sker parallellt med samhällets motsvarande avlönade och avgiftsbelagda tjänster, så betraktas Civilsamhället mer som ett komplement till det omgivande samhället än som ett Parallellsamhälle.

En betydligt mer kontroversiell typ av Parallellsamhälle uppstår när olika klaner eller brottssyndikat inte följer samhällets lagar utan istället har egna lagar och egen rättsskipning för sina medlemmar. Denna typ av hierarkiska Parallellsamhällen står i uppsåtlig och direkt konflikt med det omgivande samhällets lagar, och ses därför snarare som ett hot mot detta än som ett komplement.

De Lokala Parallellsamhällen som beskrivs i denna bok ingår redan som en del av Civilsamhället, dvs kompletterande och inte i konflikt med det omgivande samhället. De kan enbart urskiljas från det övriga Civilsamhället genom att de är organiserade på ett sätt som varken är hierarkiskt eller centraliserat.

Vad gäller begreppet Lokalsamhälle så avses vanligtvis en geografiskt begränsad del av det omgivande samhället. Det kan vara en region, en kommun, en stad, en ort eller en by. Men eftersom Lokalsamhällen kan ha så olika stor geografisk utbredning så framgår inte dess storlek tillräckligt tydligt för bokens Lokala Parallellsamhällen. Därför har jag valt att inte använda Lokalsamhälle som benämning.

Däremot brukar den geografiska benämningen Lokal användas för att betona att det rör sig om ett betydligt mindre geografiskt område än ett helt Lokalsamhälle, och beskriver därför tydligare småskaligheten i ett Lokalt Parallellsamhälle.

Jag har alltså valt att använda benämningen Lokala Parallellsamhällen istället för Parallella Lokalsamhällen just för att betona denna avgörande skillnad – även om det kanske kan uppfattas som rent hårklyveri.

Framtiden börjar i köket

Alla frihetsrörelser i modern tid har börjat i någons kök, vare sig det har varit fråga om frikyrkliga rörelser, nykterhetsrörelser eller arbetarrörelser. Men för att uppnå tillräcklig styrka har det tidigare krävts allt större enheter i form av sympatisörer, samlingslokaler, tryckerier och distributionscentraler.

Allt detta kostar stora pengar och har naturligtvis även krävt en organisationsform som ska kunna mäta sig med den sedan länge etablerade motståndarsidans organisation, dvs en hierarkiskt centralstyrd organisation med utvalda representanter för rörelsen i ledningen.

Idag är detta ett passerat stadium i historien eftersom världen har förändrats radikalt sedan dess. Till att börja med har vi internet, sociala media, e-post, datorer och smarta telefoner. Detta gör att vi kan nå varandra på ett nästan obegränsat och mycket billigt sätt, nå ut med muntliga budskap och skriftlig information utan extra kostnader.

Idag är vi inte heller trångbodda som man var förr utan har ofta kök och vardagsrum som kan rymma tillräckligt många människor för att kunna utgöra möteslokal för fysiska möten så ofta som det kan behövas, återigen utan extra kostnader. Behovet av stora centralstyrda hierarkiska organisationer med administration, kontor och möteslokaler har därmed nästan helt försvunnit – de kan ju ersättas med betydligt mer effektiva informella nätverk.

Problemet är att vi ofta är kvar i det förflutna, både när det gäller våra vanor och vårt tänkande, så det kan ibland vara svårt att se de nya möjligheterna i dagens verklighet och lätt att bara upprepa ett gammalt invant beteende från det förflutna som inte längre är relevant. Därför är det viktigt att diskutera både för- och nackdelar med det nya och det gamla för att få en klarare bild av hur de skiljer sig åt och därigenom förstå varför och på vilket sätt det nya kan ersätta det gamla.

En liten enkel tumregel är: Det gamla är centralstyrt och hierarkiskt organiserat. Det nya är decentraliserat och icke-hierarkiskt organiserat. Håll ögonen på just detta så blir det lättare att upptäcka när man råkar kliva fel av gammal vana.

Förr i världen var det en fördel att växa centralstyrt och hierarkiskt eftersom det var enda sättet att utmana den centralstyrda hierarkiska motparten. Man slogs på motpartens planhalva med motpartens metoder och motpartens regler, och behövde därför vara organiserad som motparten – fast starkare eller lika stark för att nå framgång.

Idag är det istället en fördel att växa decentraliserat och utan någon hierarki när man utmanar en hierarkiskt centralstyrd motpart, eftersom en hierarkiskt uppbyggd utmanare enkelt kan oskadliggöras med hjälp av media, telekomföretag och banker. Att göra samma sak med ett decentraliserat nätverk som inte ens har någon identifierbar ledning som kan slås ut är däremot nästintill omöjligt.

Därför kan man idag hålla sig kvar i köket och samtidigt ingå i ett globalt nätverk av lokala frihetsrörelser på ett sätt som inte alls varit möjligt tidigare. Det lokala blir globalt – men förblir lokalt. Det småskaliga blir storskaligt – men förblir småskaligt. Köket blir samlingsplatsen – men förblir köket!

En universell lösning

Grundtanken i denna avdelning är att det som är bra och lämpligt att göra i goda tider är samma sak som är bra och lämpligt att göra i kristider och vice versa – att det som är bra och lämpligt att göra i kristider är samma sak som är bra och lämpligt att göra i goda tider.

De lösningar som här föreslås för kristider är precis samma lösningar som krävs för att åtgärda de mest överhängande globala problem som Västvärlden länge orsakat och fortsätter att orsaka i goda tider.

Därför spelar det ingen roll om dessa lösningar införs och används i kristider eller i goda tider, för i bägge fallen löser de både lokala och globala problem. Och om lösningarna införs under goda tider kan de dessutom i bästa fall även avvärja kristider.

Avsikten med de lösningar som presenteras är att såväl individen som samhället gagnas på ett grundläggande sätt. Många kommer dock att anse att priset är för högt – att de inte alls är intresserade av de förändringar som jag hävdar skulle gagna dem – medan andra redan är inne på att göra dessa förändringar och ser det som ett självklart val.

Det som är hög livskvalitet för den ene kan vara låg livskvalitet för den andre, och även om denna bok riktar sig till alla som är intresserade av sin samtid, så är den främst avsedd för dem som ser en ökad livskvalitet i de lösningar som presenteras i denna avdelning.

Min förhoppning är därför att fler och fler med tiden ändrar sin uppfattning om livskvalitet och gradvis närmar sig de lösningar som boken beskriver – kanske till och med som ett resultat av att ha läst boken.

LOKALA PARALLELLSAMHÄLLEN

Framtidsförberedelse

När man går igenom all kritisk rapportering om våra uppväxande generationer så jämförs de naturligtvis med tidigare generationer som norm. Men är detta en relevant jämförelse när samhället som dessa olika generationer lever i förändras med en ständigt accelererande hastighet? Vilka är de nödvändiga egenskaperna och kunskaperna för kommande generationer och vilka är de onödiga?

Om man har dålig fysisk form, övervikt, sjuklighet, sterilitet, låg IQ, bristfällig utbildning och företagsamhet, och samtidigt är oerhört skicklig på alla typer av krigsliknande videospel efter åratal av spelande dygnet runt i ett nedsläckt pojkrum, så kanske detta är en högfunktionell anpassning till ett mycket kort liv som soldat i ett tredje världskrig med kärnvapen, där striderna huvudsakligen utförs med bombutrustade drönare som fjärrstyrs från underjordiska militärbunkrar.

I ett sådant scenario kommer oerhört många med just dessa egenskaper att efterfrågas, och att då ha motsatta egenskaper anpassade till ett långt och välmående liv i en fredlig värld vore fullständigt bortkastat. Även fanatism, auktoritetslydnad, självmordstankar eller en tro på ett bättre liv efter detta skulle kunna vara meriterande egenskaper för de generationer som hamnar i ett sådant krig.

Andra framtidsscenarion som ofta framhävs i massmedia är en värld som nästan är helt förstörd av global uppvärmning, en värld som tagits över av politiska diktatorer och totalitära ideologier, en värld som är fullständigt kaotisk på grund av enorma flyktingströmmar, en värld där artificiell intelligens tar över och förslavar människan,  en värld i total ekonomisk systemkollaps och slutligen en värld där de flesta dör i en global pandemi.

Så vem kan bedöma vilka livsval som är lämpliga för en annan människa när man inte har någon aning om vilket öde denne går till mötes. Ofta är det visserligen just de egna livsvalen som utformar ens öde, men när en högkultur går mot sitt fall så kan det visa sig att livsval baserade på en fortsatt uppgång inte är det mest lämpliga.

Det är just därför som denna bok har ambitionen att i nästa avdelning beskriva alternativ som är lika lämpliga alldeles oavsett vad som händer i framtiden.

Politisk pest eller kolera

När politiken i en högkultur har blivit så inkompetent att ingen politik lyckas vända den nedåtgående utvecklingen så märks detta främst genom att politikerna inte längre går till val på konstruktiva lösningar på samhällsproblemen utan på att angripa den politik som motståndarna bedriver.

Alla politiker argumenterar då mot motståndarnas politik utan att ha någon egen politik som löser några samhällsproblem. Samtliga politiker anser att alla övriga politikers politik är undermålig och inkompetent. Och det paradoxala är ju att de alla har rätt!

Ingen av dem har en politik som kan ta högkulturen ur sin obevekliga nedgång mot det oundvikliga fallet. Det enda de kan göra är att anklaga varandra för den nedgång som pågår och därmed få väljarna att rösta för Pest istället för Kolera eller Kolera istället för Pest.

Detta märks främst när det inte blir någon skillnad oavsett vilken politik och vilka politiker som har makten. Den generella nedgången fortsätter – även om det finns specialområden som fortsätter att utvecklas, främst inom det högteknologiska området med allt fler avancerade tekniska produkter som håller igång den privata konsumtionen.

Det behövs givetvis även ett lite längre tidsperspektiv för att notera detta tydligt, vilket gör att unga väljare ofta inte upptäcker detta symptom förrän de har blivit så mycket äldre att de varit med om ett tillräckligt antal regimskiften efter riksdagsvalen vart fjärde år.

De märker då att inget av blocken innebär någon skillnad för samhällsutvecklingen i stort, och inget av blocken lyckas lösa de samhällsproblem som gör att Västvärlden sakta men säkert går mot sitt fall.

Den nya politiska skalan

Det blir allt tydligare att vi behöver byta ut den föråldrade Höger-Vänster-skalan mot en mer tidsenlig skala. Försök har tidigare gjorts med den så kallade GAL-TAN-skalan, men den har blivit minst lika föråldrad och drar idag bara bort uppmärksamheten från den mer och mer uppenbara skiljelinje som går mellan makthavare och maktlösa i dagens samhälle.

Den politiska Maktskalan kommer att bli det enda relevanta sättet att analysera samhällsutvecklingen framöver, eftersom det är mellan makthavare och maktlösa som den stora skiljelinjen i samhället går idag – inte mellan höger och vänster. Men de som har makt eller står på maktens sida gör givetvis allt för att denna skiljelinje ska döljas och förnekas.

Makten jag talar om kan delas upp i politisk makt, ekonomisk makt, medial makt och myndighetsmakt. Många makthavare har makt inom flera av dessa maktområden samtidigt, men framförallt sker ofta ett samarbete mellan makthavare inom dessa olika områden som stärker alla inblandade parters gemensamma makt.

Medan högern och vänstern desperat försöker att profilera sig för att det inte ska märkas att de idag för samma politik, så ökar polariseringen mellan makthavare och maktlösa utan att något riksdagsparti försöker göra någonting åt det – de tillhör ju själva kategorin makthavare och ser givetvis inte detta som något negativt för dem själva. Därför är politiker också de främsta förnekarna av den nya politiska skalan – Maktskalan.

Det är alltid de som drabbas negativt av något som först har anledning att vilja göra något åt det. I detta fall är det den ökade maktlösheten hos folket som gör att fler och fler av dessa ser den nya politiska skiljelinjen. Men man kan även vara maktlös och ändå välja att stå på makthavarnas sida, och man kan även vara makthavare och ändå stå på de maktlösas sida.

Folket är per definition de som all makt ska utgå från i en demokrati, så man skulle kunna tro att folket utgör de främsta makthavarna. Men folket i alla Västvärldens demokratier lämnar vart fjärde år över all sin makt till sitt lands politiker som har till uppgift att representera dem. Därefter har de ingen makt alls över landets politiska representanter under de nästkommande fyra åren.

Därför är det viktigt att i varje sakfråga undersöka vilken part som har makt och vilken part som är maktlös i sammanhanget. Detta är relativt enkelt inom varje maktområde som nämnts ovan, där man antingen har mer makt eller mindre makt än den andra parten. Ibland kan en makthavare stå ensam mot alla övriga makthavare och tillhör då trots sin makt de maktlösa i sammanhanget.

Det är svårare att avgöra vem som tillhör vem när olika maktområden ska vägas mot varandra – politisk makt mot ekonomisk makt, mot medial makt, mot myndighetsmakt. Ännu svårare blir det när några av dem slår sig ihop – t ex politisk och ekonomisk makt mot medial makt och myndighetsmakt.

Därför kan man enklast avgöra var på Maktskalan någon står genom att undersöka om någon part står på folkets sida i sammanhanget, dvs om någon part vill stärka folkets makt mot makthavarna. Om någon part istället vill minska folkets makt i något sammanhang blir det lika tydligt att denna part står på makthavarnas sida mot de maktlösa.

Många ser redan den nya politiska maktskalans skiljelinje tydligt i Västvärldens länder, medan andra sitter kvar i den gamla höger-vänster-skalan. Detta leder till två helt olika verklighetsuppfattningar varav enbart den första har något med verkligheten att göra. Det blir då vanligt att man helt pratar förbi varandra när dessa två verklighetsuppfattningar möts för att försöka lösa ett samhällsproblem.

Makten och de maktlösa

När de politiska begreppen höger och vänster infördes så var de lätta att identifiera. Höger var de rika och vänster var de fattiga. Höger var arbetsgivarna och vänster var arbetarna. Höger var den fåtaliga överheten och vänster var den stora majoriteten av folket. Makt och Pengar var höger, Maktlöshet och Fattigdom var vänster.

Under hela 1900-talet var den politiska vänstern i Sverige så framgångsrik med att gynna den fattiga arbetande folkmajoriteten att de allra flesta medborgare idag tillhör en helt dominerande medelklass som har det bättre ställt än vad många rika hade det förr. Men detta har naturligtvis även lett till att denna medelklass inte längre gynnas av vänsterns politik för de fattiga och maktlösa, utan istället gynnas mer av högerns politik för de mer välbeställda.

Vänstern försöker därför locka medelklassen med mer ekonomisk högerpolitik, samtidigt som högern försöker locka samma medelklass med mer social vänsterpolitik. Detta har gjort att alla partier i Sverige bedriver i stort sett samma ekonomiska och sociala politik när de får regeringsmakten. Deras sätt att styra samhället är till 99% detsamma och de bråkar huvudsakligen om den lilla procent som fattas, för att rättfärdiga att de fortfarande anser sig vara två olika politiska ideologier.

Men betyder detta då att makten i samhället nu är helt utjämnad mellan de som har makt och de maktlösa? Nej, det är snarare tvärtom så att de som har makten i dagens samhälle har mer makt än någonsin tidigare medan de maktlösa har mindre makt än någonsin tidigare.

Hur kommer sig då detta? Jo, idag har vi ett modernt samhälle där de maktlösa är helt beroende av alla de system som makthavarna äger och/eller bestämmer över. När maktkampen en gång började för länge sedan hade de maktlösa fortfarande möjlighet att överleva i utkanten av makthavarnas samhälle genom en självförsörjning som idag inte existerar som utväg.

Låt oss därför sluta använda namnen högern och vänstern och istället använda deras ursprungliga betydelse – Makthavarna och de Maktlösa. Det är mellan dessa som detta århundrades maktkamp står idag, precis som den gjorde under förra århundradet.

Dagens makthavare är de som kontrollerar alla de system som du och jag är beroende av. De har makten att hindra dig från att använda dessa system för din egen överlevnad. Kanske är du själv en av dem och tillhör makthavarna? Eller är du en av de många maktlösa som inte har någon makt alls över dessa system?

Politiker kan fatta beslut som tvingar andra makthavare att följa besluten. Massmedia kan sprida eller undanhålla information som kan skada dig om de skulle bestämma sig för det. Internetföretag och Telebolag kan stoppa dina möjligheter att använda deras tjänster eller tillåta att de avlyssnas om de bestämmer sig för det. Banker kan stoppa dina kort och beslagta dina banktillgångar om de bestämmer sig för att misstänkliggöra dig. Energibolag kan stänga av el och vatten för dig om de beordras att göra det.

Allt som gör det möjligt för dig att leva ett tryggt och välmående liv kan tas ifrån dig av dagens makthavare. Så var det inte förr, och det var därför som de maktlösa vågade utmana makthavarna för att få sin rättmätiga del av makten. De riskerade bara livet om makthavarna satte in militärt våld som i Ådalen 1931. Frågan är vad detta fruktansvärda övergrepp skulle motsvaras av idag?

Förr slogs de maktlösa naturligtvis mot samma samhällsfunktioner men då var dessa samhällsfunktioner statliga myndigheter som löd under myndighetslagar avsedda att skydda folket från maktmissbruk. Idag har dessa samhällsfunktioner privatiserats och därmed ersatts av kommersiella bolag vars makt inte begränsas av några myndighetslagar.

De maktlösa står idag därför både under storföretagens och politikernas makt. I bästa fall kan den ena av dessa ställa sig på de maktlösas sida mot den andra i en konflikt, men i värsta fall så samarbetar politiker och storföretag mot de maktlösa för att tillsammans bli ännu mäktigare än de är var för sig. Det är när detta sker som Västvärldens högkultur har inlett nedgången mot sitt fall.

Ideologi ersätter tänkande

Numera är det relativt ovanligt att finna folk som tänker självständigt när man tar del av innehållet i nyhetskanaler och annan media. Istället finner man folk som anslutit sig till en ideologi, vilket i stort sett är en lista med åsikter som man ska ha om man är anhängare till den ideologin. Då behöver man inte tänka självständigt alls, utan enbart återge de åsikter som ingår i ideologin.

Eftersom så väldigt många människor har valt att göra på det sättet så blir en diskussion nästan aldrig konstruktiv eller intressant. Den blir bara en förutsägbar verbal strid där ingendera parten lyssnar på den andre. Man kan till och med ersätta dessa personer med helt andra som har samma ideologi utan att det blir någon skillnad. Individens eget tänkande har blivit något helt ovidkommande ur ideologisk synvinkel.

En tänkande människa utgör därför ett hot mot varje ideologi, och blir således en fara för ideologiskt präglade människor i en diskussion. Ett betydligt mindre hot är en ideologisk motståndare, eftersom varje ideologi behöver en ideologisk motståndare för att kunna växa i en polariserad symbios, där båda förstärker varandras existensberättigande.

Att ansluta sig till en ideologi innebär även att man plötsligt får en gemensam identitet med en massa nya vänner som har exakt samma lista med åsikter. Denna sociala aspekt av en ideologi är en av de allra främsta anledningarna till att så många väljer bort sitt självständiga tänkande och ersätter det med en ideologi.

Den som till exempel har en högeridentitet tar därför till sig alla åsikter som av någon anledning utpekas som höger, och den som har en vänsteridentitet tar på samma sätt till sig alla åsikter som av någon anledning utpekas som vänster. Och detta sker oavsett om de själva verkligen har dessa åsikter eller inte, som en sorts inskolning i att vara ideologiskt vänster eller höger – istället för att tänka själva.

Dessa åsiktspaket cementeras sedan av de ideologiska motståndarna, som lika envist påstår att vissa åsikter automatiskt innebär att din ideologiska tillhörighet är höger eller vänster – även om du inte har något annat gemensamt med någon av dem.

Plötsligt är det extremvänster att prioritera klimatet och extremhöger att prioritera andra miljöfrågor. Plötsligt är det extremvänster att vilja vaccinera sig och extremhöger att inte vilja göra det. Plötsligt är det extremvänster att stödja politisk islam och extremhöger att vara mot religion i politiken. Plötsligt är det extremvänster att stödja en kapitalistisk världsregering och extremhöger att stödja nationella folkomröstningar i viktiga frågor.

Om du då märker att du har en bestämd åsikt i bara en av dessa frågor så tvingas du ändå in i att vara ideologisk extremhöger eller extremvänster genom att ha denna åsikt. Du kan då välja mellan att hålla tyst och därmed förbli ideologiskt fristående, eller att uttrycka din åsikt och därmed omedelbart få en ny ideologisk identitet som extremhöger eller extremvänster i alla offentliga sammanhang. Något annat finns dessvärre inte att välja på längre, och därför väljer den överväldigande majoriteten att hålla tyst.

När ideologiska rörelsers åsikter förändras över tid följer de som har en ideologisk identitet med – oavsett om de själva har dessa åsikter eller inte – medan de som tänker självständigt antingen hoppar av helt eller väljer att ansluta sig till någon annan ideologisk rörelse som bättre motsvarar deras egen uppfattning och åsikter. I dagens samhälle kan vi se tydliga exempel på dessa tre varianter, inte minst i massmedia och sociala media.

Och när det självständiga tänkandet börjar ersättas av ideologisk tillhörighet så är det ett av många tecken på att högkulturen är på nedgång.