Författare: lennarthallstrom

Att förlita sig på auktoriteter är kanske det allra första och viktigaste en människa gör redan från födseln. Vi är då helt beroende av att bli omhändertagna på rätt sätt för att överleva och för att få ett bra liv. Kanske är vår mest grundläggande auktoritetstro antingen medfödd eller blir inpräglad i samband med att vårt jordeliv börjar på detta sätt.

Alla blir vi dock inte helt nöjda med hur våra auktoriteter tar hand om oss i olika avseenden. Auktoriteterna är många – förutom föräldrar och äldre syskon även andra vuxna omkring oss i olika roller. Och när vi växer upp så överförs naturligtvis även våra föräldrars grad av auktoritetstro till oss som en del av vår uppfostran och prägling – paradoxalt nog kan alltså även en motvilja mot auktoriteter då överföras från någon av våra auktoriteter.

Auktoritetstro har genom historien varit det som möjliggjort för auktoriteter av olika slag att leda allt från små grupper till hela nationer. Utan auktoritetstro ingen maktutövande ledare – på gott och ont. Många av mänsklighetens framgångar har berott på att vi lojalt har följt en ledare, men minst lika många av mänsklighetens missöden har också berott på samma sak. Auktoritetstro är alltså inte något enbart positivt eller enbart negativt för mänskligheten.

Problemet och förklaringen är att sann auktoritetstro dessvärre inte skiljer på helt motsatta konsekvenser av att lyda en auktoritet – man ifrågasätter helt enkelt inte auktoriteten, detta är ju själva innebörden av auktoritetstro.

Vad gör man då när det förekommer flera auktoriteter samtidigt? Jo, då väljer den som har auktoritetstro att lyda den högsta av dem, vilket är den auktoritet som har mest makt i det aktuella sammanhanget. Det kan till exempel vara en kung eller en regering eller en förälder eller en myndighetsperson.

En auktoritet behöver dock inte nödvändigtvis vara en person, det kan även vara juridiska lagar, vetenskapliga rön, religiösa urkunder eller muntliga traditioner. Ju fler överensstämmande auktoriteter man kan lyda samtidigt, desto mer stärks den auktoritetstroende.

Den som inte har någon auktoritetstro förhåller sig skeptisk eller kritisk till allt som kommer från auktoriteter av något slag. Antingen beroende på att den egna auktoriteten är kapabel att själv avgöra om och när det är lämpligt att lyda en yttre auktoritet eller inte, eller beroende på en generell motvilja att lyda någon annan oavsett om det är befogat eller inte.

En sådan motvilja är ofta resultatet av mycket dåliga erfarenheter av auktoriteter under livets gång, eller att man tidigt blivit präglad till denna motvilja av en auktoritet som själv bär på samma motvilja mot auktoriteter.

Men även den som inte har någon auktoritetstro alls kan mycket snabbt förändras om det uppstår tillräckligt mycket rädsla. Även de mest fanatiska ateister kan plötsligt börja be till Gud – den ultimata auktoriteten – om de ställs inför något oväntat som ger dem dödsångest.

Dödsångest kan därför göra att den som normalt inte är auktoritetstroende plötsligt vänder sig till samma auktoritet som de auktoritetstroende för att få samma hjälp, hopp eller tröst som dessa. Eller så vänder den sig till en annan auktoritet som uppfattas som ännu högre för att få motsvarande hjälp, hopp eller tröst. Det handlar alltid om att finna den högsta auktoriteten för den som har dödsångest.

Detta utnyttjas naturligtvis av alla högkulturer som vill att folket ska lyda statsmakten som högsta auktoritet. Det vanligaste är att utpeka en yttre fiende som folket är rädda för, i form av ett överhängande invasionshot, en dödlig pandemi, en katastrofal klimatförändring, en lamslående varubrist eller en utbredd kriminalitet.

Genom att skapa en rädsla som gör att folket lyder statsmakten som högsta auktoritet så kan statsmakten på demokratisk väg tillskansa sig allt mer makt på folkets beredvilliga bekostnad. Och den demokratiska statsmaktens opposition inser snabbt att även de kommer att få denna ökade makt över folket om de bara ser till att vinna nästa val. Därför existerar det sällan eller aldrig någon partipolitisk opposition mot denna typ av maktöverföring från folket till statsmakten.

Ofta räcker det med den redan befintliga auktoritetstron i befolkningen, men skulle det behövas mer så kan statsmakten alltid lyfta fram något som skapar rädsla hos befolkningen, och skulle inte detta räcka så är allt som kan väcka dödsångest hos folket ett säkert kort för att få de flesta att lyda statsmakten som högsta auktoritet.

De få individer som detta inte biter på är de som av olika skäl inte har någon dödsångest – antingen genom att de har blivit av med den genom terapi eller annan personlig transformation, eller att de av någon anledning aldrig haft någon dödsångest. För att ta reda på om man har dödsångest eller inte behöver man antingen stå inför döden eller vara helt övertygad om att man står inför en oundviklig och omedelbar död.

Religiös tro är ett helt annat skäl till att man inte ser statsmakten som den högsta auktoriteten. Det kan också vara ett skäl till att man inte har någon dödsångest. Därför har statsmakten under alla tider försökt få alla religiösa att betrakta statsmakten som högsta representant för den religion som är den dominerande i landet. Här handlar det om att konkurrera med Gud som högsta auktoritet i nationella sammanhang.

En högkultur vars auktoritet alltmer baseras på folkets rädsla och dödsångest har definitivt hamnat i nedförsbacken – även om det sedan kan ta hundratals år innan det slutliga fallet.

Hur världens nationer växlar mellan diktatur och demokrati verkar vara ett cykliskt förlopp med varierande intervall enligt nedanstående beskrivning.

En sedan länge etablerad diktatur utvecklas med tiden genom att långsamt och stegvis bli alltmer demokratisk. Efter en längre tid övergår diktaturen till att bli en gryende demokrati och fortsätter sedan att utvecklas till att bli alltmer demokratisk tills den en dag har blivit en etablerad demokrati.

Men när en etablerad demokrati har uppnått en viss demokratisk nivå uppstår ett vägval. Antingen kan de demokratiskt valda ledarna tillsammans med folket utveckla demokratin vidare till ett folkstyre där folket får ta över mer och mer av den makt som de folkvalda ledarna haft, eller så väljer de folkvalda ledarna att just där sätta stopp för demokratins vidare utveckling och börjar istället att långsamt stärka sin egen makt genom att stegvis begränsa folkets demokratiska inflytande.

Denna stegvisa utveckling i riktning mot diktatur får naturligtvis allt större delar av folket att opponera sig, vilket leder till en ond cirkel där de styrande ytterligare begränsar folkets demokratiska inflytande för att behålla sin egen makt, vilket leder till ännu mer opposition och så vidare tills diktaturen till slut är ett fullbordat faktum.

När denna nyetablerade diktatur har fått fortgå under lång tid börjar hela detta cykliska förlopp om från början igen. Omloppstiden kan variera mycket, men ser ut att oftast vara någonstans mellan en och fem generationer.

Det som kallas Västvärlden består enbart av länder som redan genomgått en utveckling från diktatur till demokrati. Om dessa länder långsamt börjar gå mot diktaturdelen av demokraticykeln så kan man antingen se det som att högkulturen därmed redan har börjat falla, eller så kan man se det som att det bara är en kortare cyklisk period i Västvärldens betydligt längre levnadscykel.

Men om en sådan diktaturperiod sker samtidigt som många andra tecken på att Västvärlden är på nedgång, så lär det inte gå att rädda högkulturen med ännu en demokratiperiod efter några decennier av diktatur.

Om ett folk har ledare som tar alla beslut åt dem och folket därför anser att det är meningslöst att sätta sig in i de frågor som besluten gäller – betyder det att de är idioter eller är det snarare ett tecken på att de är både logiska och kloka?

Om ett folk kunde påverka varje politiskt beslut som tas i samhället, tror du inte att de då skulle vara betydligt mer motiverade att sätta sig in i de frågor som de vill påverka?

Vi lever idag i en värld där det för första gången i mänsklighetens historia har blivit tekniskt möjligt för ett folk att påverka varje politiskt samhällsbeslut.

Problemet är att mänskligheten sedan årtusenden är inskolade i att det inte alls är möjligt och därför ingen idé att på minsta sätt förbereda sig för detta – förutom om man har tänkt bli en av de ytterst få politiska makthavare som tar alla beslut.

Detta har delat upp människor i makthavare och maktlösa, där de som har eller eftersträvar makt utgör en egen klass som absolut inte vill att det maktlösa folket ska få lika stort inflytande. De som är maktlösa har samtidigt under hela livet fått lära sig att de aldrig kommer att erbjudas ett sådant inflytande.

Lösningen är därför att snarast börja informera allmänheten om att detta tvärtom är fullt möjligt idag – förutsatt att de nuvarande makthavarna skulle tillåta det.

Men makthavarna och deras anhängare gör motstånd mot detta just genom att peka på att de maktlösa inte är lika insatta i samhällspolitiska frågor som makthavarna. Detta är ett cirkelresonemang för att förhindra att de maktlösa någonsin ska få den makt som de faktiskt skulle kunna ha redan idag.

Folkets makt har genom införandet av demokrati i Västvärlden ökat under de senaste århundradena, genom att allt större delar av folket har inkluderats i väljarkåren sedan införandet. Denna typ av ökning har dock planat ut, och den fortsatta ökning av folkstyret som skulle ha kunnat införts enligt ovan har uteblivit och motarbetas av det rådande systemet. Detta är ännu ett av många tecken på att Västvärldens högkultur har påbörjat nedgången mot sitt fall.

Vi har vant oss vid att kalla det representativa parlamentariska system vi har i Sverige för demokrati, och i vår grundlag står att all makt utgår från folket. Detta är ungefär samma system som numera råder i hela Västvärlden.

Grundtanken är god med tanke på att det är en kraftig förbättring av det undermåligt demokratiska system vi hade innan, med enbart representanter för adel, präster, borgare och självägande bönder vid den parlamentariska makten.

Numera röstar hela folket på de partier de vill ska styra landet, och när de partier som tillsammans har fått flest röster har bildat regering så måste ändå en majoritet av alla de politiker som representerar folket i riksdagen godkänna regeringens beslut för att de ska bli verkställda.

Detta system är avsett att hindra regeringen från att genomföra saker mot folkets vilja, med tanke på att regeringen inte representerar hela folket. I riksdagen sitter däremot hela folkets lokalt förankrade representanter, vars uppgift det är att se till att inga beslut tas som går emot deras väljares vilja i varje fråga. Ett jämförelsevis klokt och bra system – men bara så länge folkets representanter inte är korrumperade!

En korrumperad representant är en som av någon anledning låter bli att representera sina väljare. Detta är själva definitionen på korruption i detta sammanhang – det behöver alltså inte vara pengar inblandade för att det ska kallas korruption, det räcker med att man inte gör just det som ens väljare har valt en att göra.

Och det är just här systemet brister, eftersom de politiska partierna numera kräver av sina riksdagsmän att de är lojala mot partiledningen istället för mot de väljare som de har valts att representera. Detta brott mot ett riksdagssystem som ursprungligen var till för att garantera folkets representation, gör att riksdagsmännen representerar partiledningarna istället för folket. All makt utgår därför numera från partiledningarna och inte från folket som grundlagen påstår.

De få modiga riksdagspolitiker som vägrar att representera sin partiledning när den står i konflikt med de väljare som riksdagspolitikern representerar blir snabbt utfrusna och utmanövrerade på diverse byråkratiska sätt. Därför är varje riksdagspolitiker som vill behålla sitt jobb och sin politiska karriär mer eller mindre tvingad att bli korrumperad enligt ovan.

Denna korruption kallas allmänt för ”partipiskan” och betraktas inte alls som ett folkrättsligt problem, eftersom samtliga riksdagspartier har satt det i system och låter därför bli att anklaga varandra för detta principiella grundlagsbrott.

När alla politiker ägnar sig åt samma korruption så har folket ingen chans att göra något åt det på politisk väg. Och samtidigt skrämmer korruptionen bort alla hederliga politiker eftersom de inte vill bli en del av ett korrupt system. När den politiska korruptionen befästs på detta sätt och cementeras så att den inte kan upphävas, så blir den ett av många bidrag till Västvärldens nedgång och fall.

En högkultur kan antingen byggas på tvång eller frivillighet eller en kombination av båda. Historiskt sett har tvång ofta varit fallet för större delen av befolkningen medan frivillighet har gällt för en mindre del som vanligtvis varit behjälplig med tvånget mot den större delen av folket.

Ett vanligt sätt att beskriva kontrasten mellan tvång och frivillighet i detta sammanhang är som diktatur mot demokrati, eller som envälde mot folkstyre. Detta skapar dock den felaktiga bilden att allt i en diktatur baseras på tvång och allt i en demokrati baseras på frivillighet. Det normala är att båda baseras på olika blandning av tvång och frivillighet.

Fundamentalt sett så krävs någon form av makt för att styra något, vad det än är. Den som styr en bil måste ha den rent mekaniska makten över ratten och den som styr någons utbildning måste ha makten i form av tillräckligt mycket kunskap. Man kan ha makt att styra något genom frivillighet eller genom tvång eller genom en blandning av bådadera.

En blandning av bådadera kan till exempel vara att du vill ta en promenad men jag bestämmer vart och när du ska gå. Att den som har makt erbjuder ett visst inslag av frivillighet i ett tvång är ett mycket vanligt sätt att skapa illusionen av att det inte råder något tvång för den som tvingas.

Det mest extrema utövandet av makt är det totalitära tvång som kan förekomma i diktaturer, och eftersom sådant tvång bara tillåts i Västvärldens demokratier vid tillfälliga undantagstillstånd så kan det därför inte råda under alltför lång tid utan att det till slut ifrågasätts av fler och fler.

Det finns dock en rad möjligheter att inom Västvärldens demokratiska ramar uppnå samma tvång på frivillig väg. Det vanligaste sättet är att på olika sätt skrämma befolkningen med en yttre fiende av något slag, som får dem att frivilligt gå med på statsmaktens olika tvångsåtgärder. Detta kan förstärkas med hjälp av grupptrycket från alla frivilliga som kräver solidaritet av de som inte vill gå med frivilligt.

Ett annat sätt är att istället locka med olika typer av förmåner för alla som frivilligt vill gå med på statsmaktens tvångsåtgärder. Men detta kan även kombineras med ovanstående skrämsel och grupptryck om det skulle visa sig behövas.

Med hjälp av samstämmig propaganda från massmedia kan befolkningen även indoktrineras till att frivilligt gå med på tvångsåtgärder, men bara om statsmakten har massmedia på sin sida – vilket är en stor fara för en demokrati, men helt normalt i en diktatur.

På lång sikt kan en befolkning även socialiseras till att frivilligt gå med på alla statsmaktens tvångsåtgärder, genom att redan från barndomen lära sig att det är normalt att göra så och onormalt att ifrågasätta det. Detta förutsätter dock att samma statsmakt leder landet under mycket lång tid.

Ett sista sätt är att med hjälp av olika typer av droger få folket så avtrubbat och beroende att de frivilligt går med på alla statsmaktens tvångsåtgärder för att fortsätta få tillgång till dessa droger. Det kan vara allt ifrån tyngre narkotika till alkohol, mediciner, hasardspel och underhållning.

Ju fler av ovanstående sätt att skapa frivillighet hos Västvärldens befolkning som används, desto tydligare tecken på att högkulturens nedgång mot sitt fall pågår, och när samma tvångsåtgärder införs helt utan frivillighet är tecknen ännu tydligare.

Världen anses stå inför ett antal livsavgörande problem som bara kan lösas om alla gör på samma sätt, och det brukar inte folk göra i demokratier. Därför har diktatur blivit ett allt populärare förslag till lösning på problemen för Västvärldens demokratier.

De problem som främst avses här är klimathot, pandemihot, ekonomihot och krigshot. Det som är gemensamt för dessa är att statsmakten behöver kunna agera totalitärt mot folket för att säkert uppnå sina nationella mål.

För att uppnå de nationella klimatmålen behöver hela folket tvingas lyda alla förbud mot utsläpp av koldioxid. För att klara en pandemi behöver hela folket tvingas lyda alla förbud mot sociala kontakter och tvingas vaccinera sig. För att undvika ekonomisk kollaps behöver hela folket tvingas lyda alla förbud mot att ta ut sina besparingar. För att undvika ett krig behöver hela folket tvingas lyda alla beslut och sanktioner utan möjlighet till opposition.

Utan denna totalitära lydnad anses dessa hot vara en fara för samhällets överlevnad, och därmed blir demokratin det främsta hotet mot samhällets överlevnad. Detta resonemang förs fram av allt fler politiker i samband med att de olika hoten sprids av massmedia.

Något som däremot inte tas upp är att dessa totalitära åtgärder kräver att även alla andra länder gör på samma sätt för att det ska ha den önskade effekten. Om ett enskilt land väljer att bli totalitärt på ovanstående sätt medan omvärlden förblir demokratisk, så hjälper det inte med klimatåtgärderna, pandemiåtgärderna, ekonomiåtgärderna och krigsåtgärderna i det aktuella landet. Och det är inte förrän då det hela blir avslöjat som verkningslöst – förutom att landets statsmakt på detta relativt enkla sätt lyckats införa diktatur i en demokrati.

När allt fler politiska röster höjs för att införa diktatur i Västvärldens demokratier för att avvärja livsavgörande hot av olika slag så är detta ett tydligt tecken på att högkulturen redan har påbörjat sin nedgång.

Den censur, förföljelse och svartlistning som diktaturregimer gör mot oliktänkande är inte tillåten att göra för en demokratisk regering. Detta är däremot fullt tillåtet för privata företag i en demokrati, så länge de håller sig inom lagens ramar.

Det finns alltså ett sätt för Västvärldens demokratier att styra folket precis som i en diktatur utan att behöva överge det demokratiska system som råder. Det är detta sätt som jag kallar Proxydikatur, vilket innebär att ett ombud står för den totalitära kontrollen av folket – i detta fall det de helt dominerande företagen inom massmedia och digitala teknikplattformar som de flesta av oss använder dagligen.

Det handlar om dagstidningar, TV och radio, mobiloperatörer, internetleverantörer, Google, Facebook, YouTube och liknande tjänster som för de flesta har blivit en nödvändig del av vardagen. Dessa är alla kommersiella företag som därmed varken behöver vara demokratiska eller transparenta med hur de behandlar sina kunder. De behöver bara följa lagen – som den demokratiska statsmakten snabbt kan ändra om det skulle behövas.

Detta gör att det blir mycket lockande för regeringar i en demokrati att samarbeta med privata företag så att de utför den censur och svartlistning som är olagligt att göra för regeringen själv. Men även ett sådant samarbete är förstås förbjudet – såvida inte de privata företagen gör det helt på eget initiativ.

Det gäller alltså för statsmakten att ha ett så starkt politiskt stöd från de största privata företagen inom media, telekommunikation och banktjänster att dessa helt självständigt och utan påverkan gör precis det som den demokratiska regeringen vill men enligt lagen inte får göra.

Många privata företag är redan starkt politiserade och kommer att bli mer och mer öppet politiska i den kombinerade kampen om kunderna och den politiska makten. Redan nu kan du välja mellan olika företag som tydligt deklarerar sin politiska agenda. Även om deras politik inte är knuten till något specifikt parti så kan man tydligt se vilka partier som har samma ståndpunkt i de frågor som dessa företag lyfter fram och profilerar sig med.

Du kommer snart att kunna välja tidning, TV/radiokanal, social medieplattform, internettjänst, sökmotor, webbläsare, mobiloperatör, bank och mycket annat, helt baserat på om det företag du väljer stöder statsmaktens eller oppositionens politik. Se till att du är väl medveten om ditt val!

Det blir som att välja verklighet, eftersom verkligheten beskrivs på två helt motsatta sätt beroende på vilken politisk agenda företagen väljer att stödja. Men det finns dock en avgörande ekonomisk verklighet för varje företag som gör att företaget kommer att tvingas överge sin verklighetsbeskrivning om den leder till ett alltför dåligt ekonomiskt resultat.

Grundproblemet förblir dock att det är helt lagligt för privata företag att behandla folk så oerhört mycket sämre än vad statliga företag tillåts göra. Om dagens totalt dominerande privata infrastrukturföretag skulle behöva följa samma lagar som de tidigare statliga monopolföretagen inom media och telefoni gjorde så skulle inget av ovanstående problem förekomma.

Här är några exempel på vad privata företag kan göra utan att du kan göra något åt det om du är kund hos dem och därmed godkänt deras användaravtal:

Du kan bli censurerad, avstängd och svartlistad på sociala media. Du kan bli av med möjligheten till annonsinkomster. Du kan spåras och avlyssnas digitalt. Ditt telefonabonnemang, internetabonnemang, elabonnemang och vattenabonnemang kan stängas av tillfälligt eller permanent. Dina bankkort och bankkonton kan spärras.

Om statsmakten har någon form av direkt eller indirekt inflytande över de företag som detta gäller så kan de enkelt styra vilka enskilda medborgare eller vilken typ av medborgare som ska oskadliggöras på något av ovanstående sätt. Redan idag pågår detta i Västvärlden, och har avslöjas av visselblåsare som råkat väldigt illa ut istället för att behandlas som modiga hjältar av statsmakten.

När en demokratisk högkultur har börjat använda ovanstående sätt att komma åt regimkritiker och visselblåsare råder en uppenbar proxydiktatur, och lika uppenbar är då högkulturens nedgång mot sitt fall.

Nu tänker du förstås att jag tänker skriva om välsignelsen med en mycket efterlängtad enad värld. Men det är precis tvärtom – jag är numera en uttalad motståndare mot en enad värld efter att ha sett vad som hänt med våra tre främsta visselblåsare på senare år.

Chelsea Manning, Julian Assange och Edward Snowden har alla tre avslöjat flera av den amerikanska statens kriminella handlingar och förföljs nu av den amerikanska staten och dess allierade med risk för avrättning.

Deras tre helt olika öden visar tydligt både vad en enad och en oenad värld skulle innebära för den som avslöjar en korrumperad eller kriminell statsmakt.

Chelsea Manning har enbart rört sig inom USA.
Julian Assange har rört sig i länder som är lojala mot USA.
Edward Snowden har flytt till ett land som anses vara fientligt av USA.

Den ende av dessa som inte har någon chans att skydda sig mot vare sig framtida statliga sanktioner, statlig förföljelse eller statligt lönnmord är Chelsea Manning, som fängslats och dömts efter att ha avslöjat statlig kriminalitet. Detta fall visar exakt vad som skulle ha hänt i en enad värld.

Den ende av dessa som kan känna sig trygg idag är Edward Snowden – tack vare att Ryssland är en världspolitisk fiende till USA. Hade Ryssland istället varit lojalt mot USA skulle Snowden varit i samma situation som den Julian Assange hamnade i.

Julian Assange har vistats i gränslandet mellan en enad och en oenad värld – han har kunnat leva skyddad på Equadors ambassad i England så länge Equadors dåvarande president valde att inte vara lojal mot USA, men när den nyvalde presidenten omedelbart valde att vara lojal mot USA blev Assange utlämnad och placerad i engelsk isoleringscell – där han i skrivande stund fortfarande befinner sig i väntan på domslut om utlämning till USA. Där väntar allt från livstids fängelse till dödsstraff efter att han avslöjat statlig kriminalitet.

Sensmoralen är att en enad värld vore en katastrof för alla som överväger att avslöja statlig kriminalitet, medan en oenad värld fortfarande gör det möjligt för privatpersoner som är beredda att offra sitt privatliv att komma undan med både livet och friheten i behåll genom att fly till ett världspolitiskt fiendeland.

Det är just detta som är mitt skäl till att vara mot en enad värld! En enad värld skulle innebära slutet för alla visselblåsare, frihetskämpar och oliktänkande.

Och just detta är samtidigt skälet till att USA med hjälp av övriga Västvärlden vill ha makt över alla länder som idag betraktas som fiender – antingen genom direkt krigföring eller genom att globalisera fram en enad värld med politiska och ekonomiska medel. Därefter skulle ingen visselblåsare våga avslöja statsmaktens kriminella handlingar.

Att hela Västvärlden samarbetar för att fånga in och straffa de som avslöjar en statsmakts kriminalitet, istället för att skydda, belöna och ge full amnesti åt alla som gör detta, är ett av de mest skamliga tecknen på att den Västerländska högkulturens nedgång är ett faktum.

Det är lätt att svänga sig med ord som diktatur och demokrati utan att närmare förklara vad som menas med dessa ord. Låt oss börja med ordet diktatur, som enligt våra uppslagsböcker är en stat som styrs av en eller flera personer som inte är folkvalda. Men redan här har vi ett gigantiskt problem med ordet folkvalda.

De flesta diktaturer styrs faktiskt av av en eller flera personer som just är folkvalda, eftersom det bara finns ett parti och en ledare som tillåts ställa upp i valet, och hela befolkningen är mer eller mindre tvingad att rösta på dem. Eftersom detta sätt att genomföra ett val är en av de saker som verkligen definierar en diktatur så är uppslagsböckernas definition ovan helt enkelt inte korrekt.

Man skulle därför kunna tro att en bättre definition av diktatur vore att det är ”en stat med enbart ett tillåtet parti”, men även detta brukar skickligt kringgås i diktaturer genom att tillåta andra partier som är lojala kopior av det ledande partiet, medan alla oppositionella partier är förbjudna. Det handlar om att skapa en illusion av valfrihet och demokrati i diktaturen.

En bättre definition av ordet diktatur är däremot ”en stat som inte tillåter offentlig regimkritik” eller ”en stat som bestraffar den som kritiserar regimen offentligt”, eftersom detta är relativt enkelt att avgöra. I en diktatur är sådan kritik förbjuden medan den inte bara är tillåten i en demokrati, utan även är en del av fundamentet i ett demokratiskt system.

Skillnaden mellan en diktatur och en demokrati behöver vara tydlig, vilket den inte alltid är på grund av definitioner som går att kringgå enligt ovan. Dessa otydliga definitioner gör att man även kan skönja en förrädisk glidande skala mellan demokrati och diktatur, som nästan omärkligt kan få en demokrati att sakta men säkert övergå i diktatur.

När en demokratisk högkultur inför förbud mot regimkritik så är det ett tydligt tecken på att högkulturens fall har inletts, oavsett vilka skäl som anförs för förbudet. Vanligtvis införs ett förbud mot osanna påståenden som hotar rikets säkerhet, vilket låter helt rimligt. Men rikets säkerhet anses givetvis hotat om förtroendet för regimen undergrävs av påståenden som varken kan bevisas eller motbevisas som lögn. Därmed träder förbudet i kraft och kritiken stoppas.

Här råder dessutom ofta ett så kallat moment 22 (motstridig låsning), genom att den dokumentation som kan bevisa att ett regimkritiskt påstående är sant, vanligtvis är hemligstämplad av regimen själv, för rikets säkerhet…

Historiskt har vetenskapen redan från första början korrumperats av religionen, vars företrädare har försökt styra och begränsa den till att överensstämma med deras religiösa urkunder. Men i takt med att religionen har förlorat det mesta av denna makt, så har vetenskapliga landvinningar blivit en helt avgörande del av Västvärldens utveckling.

Och eftersom vetenskapen bygger på bevisbara fakta så har den även kommit att bli själva symbolen för den okorrumperade sanningen, medan de gamla religiösa urkundernas sanningar numera betraktas som tro, och har blivit något helt privat.

Därmed så borde vetenskapen vara befriad från alla risker för korruption, men så är dessvärre inte fallet. I och med utvecklingen av vetenskapen i Västvärldens högkultur så har det samtidigt vuxit fram starka ekonomiska intressen runt vissa vetenskapliga framsteg. Ångmaskinen utvecklades till förbränningsmotorn som utvecklades vidare och ledde till hela den nuvarande fordonsindustrin. Vedeldning övergick i koleldning som övergick i oljeeldning och så vidare fram till dagens alla olika värmesystem.

Det är mycket vanligt att stora företag som baserar sin produktion på gammal teknik köper upp mindre företag som utvecklat ny teknik – enbart för att omedelbart kunna lägga ner dessa, eftersom de hotar den fortsatta försäljningen av den gamla tekniken. Det är bara när konkurrens från företag med ny teknik som inte går att köpa upp på detta sätt dyker upp på marknaden som dessa företag motvilligt börjar uppdatera sin gamla teknik.

Idag är det därför ekonomiska intressen som även står för korruptionen av vetenskapen snarare än religiösa intressen. Vetenskap har i alla tider varit beroende av ekonomiskt stöd av något slag, och genom att ge eller undanhålla detta stöd kan vetenskapen styras dit de som har pengarna vill. Vetenskapsmän som vill kunna försörja sig måste därför hålla sig inom de områden som får ekonomiskt stöd, även om de hellre hade forskat inom helt andra och vetenskapligt viktigare områden.

Adel, Präster, Borgare och Bönder var den gamla maktstrukturen, och den motsvaras idag närmast av Ekonomiska makthavare, Politiska makthavare, Massmediala makthavare och Företagare.

Allra mest korrumperad blir vetenskapen när Ekonomiska, Politiska och Massmediala makthavare styr den tillsammans, eftersom dessa tre är avsedda att vara balanserande motvikter mot varandras makt. Och när de gör gemensam sak finns ingen möjlighet att komma tillrätta med deras gemensamma korruption, i synnerhet om de samtidigt har en majoritet av folkets stöd.

Då spelar det inte längre någon roll om det som proklameras som vetenskap är raka motsatsen till vetenskap eller inte – det kommer ändå att slås fast som vetenskap i alla instanser som är beroende av makthavarnas ekonomi, och de som opponerar sig kommer att bli ekonomiskt ruinerade om de är beroende av makthavarnas pengar.

Det historiskt mest kända exemplet på detta är den ryske vetenskapsmannen Lysenkos partitrogna forskning på 1930-talet som till och med har fått hela fenomenet uppkallat efter sig – lysenkoism.

Även i våra dagar finns stor risk för att liknande saker händer varje gång den oheliga alliansen av ekonomiska, politiska och massmediala makthavare slår sig ihop och bestämmer vad som är vetenskap eller inte. Den dag då etablerad vetenskap inte längre får ifrågasättas av vetenskapsmän är Västvärldens högkultur definitivt på väg mot både nedgång och fall.