Författare: lennarthallstrom

En högkultur kan antingen byggas på tvång eller frivillighet eller en kombination av båda. Historiskt sett har tvång ofta varit fallet för större delen av befolkningen medan frivillighet har gällt för en mindre del som vanligtvis varit behjälplig med tvånget mot den större delen av folket.

Ett vanligt sätt att beskriva kontrasten mellan tvång och frivillighet i detta sammanhang är som diktatur mot demokrati, eller som envälde mot folkstyre. Detta skapar dock den felaktiga bilden att allt i en diktatur baseras på tvång och allt i en demokrati baseras på frivillighet. Det normala är att båda baseras på olika blandning av tvång och frivillighet.

Fundamentalt sett så krävs någon form av makt för att styra något, vad det än är. Den som styr en bil måste ha den rent mekaniska makten över ratten och den som styr någons utbildning måste ha makten i form av tillräckligt mycket kunskap. Man kan ha makt att styra något genom frivillighet eller genom tvång eller genom en blandning av bådadera.

En blandning av bådadera kan till exempel vara att du vill ta en promenad men jag bestämmer vart och när du ska gå. Att den som har makt erbjuder ett visst inslag av frivillighet i ett tvång är ett mycket vanligt sätt att skapa illusionen av att det inte råder något tvång för den som tvingas.

Det mest extrema utövandet av makt är det totalitära tvång som kan förekomma i diktaturer, och eftersom sådant tvång bara tillåts i Västvärldens demokratier vid tillfälliga undantagstillstånd så kan det därför inte råda under alltför lång tid utan att det till slut ifrågasätts av fler och fler.

Det finns dock en rad möjligheter att inom Västvärldens demokratiska ramar uppnå samma tvång på frivillig väg. Det vanligaste sättet är att på olika sätt skrämma befolkningen med en yttre fiende av något slag, som får dem att frivilligt gå med på statsmaktens olika tvångsåtgärder. Detta kan förstärkas med hjälp av grupptrycket från alla frivilliga som kräver solidaritet av de som inte vill gå med frivilligt.

Ett annat sätt är att istället locka med olika typer av förmåner för alla som frivilligt vill gå med på statsmaktens tvångsåtgärder. Men detta kan även kombineras med ovanstående skrämsel och grupptryck om det skulle visa sig behövas.

Med hjälp av samstämmig propaganda från massmedia kan befolkningen även indoktrineras till att frivilligt gå med på tvångsåtgärder, men bara om statsmakten har massmedia på sin sida – vilket är en stor fara för en demokrati, men helt normalt i en diktatur.

På lång sikt kan en befolkning även socialiseras till att frivilligt gå med på alla statsmaktens tvångsåtgärder, genom att redan från barndomen lära sig att det är normalt att göra så och onormalt att ifrågasätta det. Detta förutsätter dock att samma statsmakt leder landet under mycket lång tid.

Ett sista sätt är att med hjälp av olika typer av droger få folket så avtrubbat och beroende att de frivilligt går med på alla statsmaktens tvångsåtgärder för att fortsätta få tillgång till dessa droger. Det kan vara allt ifrån tyngre narkotika till alkohol, mediciner, hasardspel och underhållning.

Ju fler av ovanstående sätt att skapa frivillighet hos Västvärldens befolkning som används, desto tydligare tecken på att högkulturens nedgång mot sitt fall pågår, och när samma tvångsåtgärder införs helt utan frivillighet är tecknen ännu tydligare.

Världen anses stå inför ett antal livsavgörande problem som bara kan lösas om alla gör på samma sätt, och det brukar inte folk göra i demokratier. Därför har diktatur blivit ett allt populärare förslag till lösning på problemen för Västvärldens demokratier.

De problem som främst avses här är klimathot, pandemihot, ekonomihot och krigshot. Det som är gemensamt för dessa är att statsmakten behöver kunna agera totalitärt mot folket för att säkert uppnå sina nationella mål.

För att uppnå de nationella klimatmålen behöver hela folket tvingas lyda alla förbud mot utsläpp av koldioxid. För att klara en pandemi behöver hela folket tvingas lyda alla förbud mot sociala kontakter och tvingas vaccinera sig. För att undvika ekonomisk kollaps behöver hela folket tvingas lyda alla förbud mot att ta ut sina besparingar. För att undvika ett krig behöver hela folket tvingas lyda alla beslut och sanktioner utan möjlighet till opposition.

Utan denna totalitära lydnad anses dessa hot vara en fara för samhällets överlevnad, och därmed blir demokratin det främsta hotet mot samhällets överlevnad. Detta resonemang förs fram av allt fler politiker i samband med att de olika hoten sprids av massmedia.

Något som däremot inte tas upp är att dessa totalitära åtgärder kräver att även alla andra länder gör på samma sätt för att det ska ha den önskade effekten. Om ett enskilt land väljer att bli totalitärt på ovanstående sätt medan omvärlden förblir demokratisk, så hjälper det inte med klimatåtgärderna, pandemiåtgärderna, ekonomiåtgärderna och krigsåtgärderna i det aktuella landet. Och det är inte förrän då det hela blir avslöjat som verkningslöst – förutom att landets statsmakt på detta relativt enkla sätt lyckats införa diktatur i en demokrati.

När allt fler politiska röster höjs för att införa diktatur i Västvärldens demokratier för att avvärja livsavgörande hot av olika slag så är detta ett tydligt tecken på att högkulturen redan har påbörjat sin nedgång.

Den censur, förföljelse och svartlistning som diktaturregimer gör mot oliktänkande är inte tillåten att göra för en demokratisk regering. Detta är däremot fullt tillåtet för privata företag i en demokrati, så länge de håller sig inom lagens ramar.

Det finns alltså ett sätt för Västvärldens demokratier att styra folket precis som i en diktatur utan att behöva överge det demokratiska system som råder. Det är detta sätt som jag kallar Proxydikatur, vilket innebär att ett ombud står för den totalitära kontrollen av folket – i detta fall det de helt dominerande företagen inom massmedia och digitala teknikplattformar som de flesta av oss använder dagligen.

Det handlar om dagstidningar, TV och radio, mobiloperatörer, internetleverantörer, Google, Facebook, YouTube och liknande tjänster som för de flesta har blivit en nödvändig del av vardagen. Dessa är alla kommersiella företag som därmed varken behöver vara demokratiska eller transparenta med hur de behandlar sina kunder. De behöver bara följa lagen – som den demokratiska statsmakten snabbt kan ändra om det skulle behövas.

Detta gör att det blir mycket lockande för regeringar i en demokrati att samarbeta med privata företag så att de utför den censur och svartlistning som är olagligt att göra för regeringen själv. Men även ett sådant samarbete är förstås förbjudet – såvida inte de privata företagen gör det helt på eget initiativ.

Det gäller alltså för statsmakten att ha ett så starkt politiskt stöd från de största privata företagen inom media, telekommunikation och banktjänster att dessa helt självständigt och utan påverkan gör precis det som den demokratiska regeringen vill men enligt lagen inte får göra.

Många privata företag är redan starkt politiserade och kommer att bli mer och mer öppet politiska i den kombinerade kampen om kunderna och den politiska makten. Redan nu kan du välja mellan olika företag som tydligt deklarerar sin politiska agenda. Även om deras politik inte är knuten till något specifikt parti så kan man tydligt se vilka partier som har samma ståndpunkt i de frågor som dessa företag lyfter fram och profilerar sig med.

Du kommer snart att kunna välja tidning, TV/radiokanal, social medieplattform, internettjänst, sökmotor, webbläsare, mobiloperatör, bank och mycket annat, helt baserat på om det företag du väljer stöder statsmaktens eller oppositionens politik. Se till att du är väl medveten om ditt val!

Det blir som att välja verklighet, eftersom verkligheten beskrivs på två helt motsatta sätt beroende på vilken politisk agenda företagen väljer att stödja. Men det finns dock en avgörande ekonomisk verklighet för varje företag som gör att företaget kommer att tvingas överge sin verklighetsbeskrivning om den leder till ett alltför dåligt ekonomiskt resultat.

Grundproblemet förblir dock att det är helt lagligt för privata företag att behandla folk så oerhört mycket sämre än vad statliga företag tillåts göra. Om dagens totalt dominerande privata infrastrukturföretag skulle behöva följa samma lagar som de tidigare statliga monopolföretagen inom media och telefoni gjorde så skulle inget av ovanstående problem förekomma.

Här är några exempel på vad privata företag kan göra utan att du kan göra något åt det om du är kund hos dem och därmed godkänt deras användaravtal:

Du kan bli censurerad, avstängd och svartlistad på sociala media. Du kan bli av med möjligheten till annonsinkomster. Du kan spåras och avlyssnas digitalt. Ditt telefonabonnemang, internetabonnemang, elabonnemang och vattenabonnemang kan stängas av tillfälligt eller permanent. Dina bankkort och bankkonton kan spärras.

Om statsmakten har någon form av direkt eller indirekt inflytande över de företag som detta gäller så kan de enkelt styra vilka enskilda medborgare eller vilken typ av medborgare som ska oskadliggöras på något av ovanstående sätt. Redan idag pågår detta i Västvärlden, och har avslöjas av visselblåsare som råkat väldigt illa ut istället för att behandlas som modiga hjältar av statsmakten.

När en demokratisk högkultur har börjat använda ovanstående sätt att komma åt regimkritiker och visselblåsare råder en uppenbar proxydiktatur, och lika uppenbar är då högkulturens nedgång mot sitt fall.

Nu tänker du förstås att jag tänker skriva om välsignelsen med en mycket efterlängtad enad värld. Men det är precis tvärtom – jag är numera en uttalad motståndare mot en enad värld efter att ha sett vad som hänt med våra tre främsta visselblåsare på senare år.

Chelsea Manning, Julian Assange och Edward Snowden har alla tre avslöjat flera av den amerikanska statens kriminella handlingar och förföljs nu av den amerikanska staten och dess allierade med risk för avrättning.

Deras tre helt olika öden visar tydligt både vad en enad och en oenad värld skulle innebära för den som avslöjar en korrumperad eller kriminell statsmakt.

Chelsea Manning har enbart rört sig inom USA.
Julian Assange har rört sig i länder som är lojala mot USA.
Edward Snowden har flytt till ett land som anses vara fientligt av USA.

Den ende av dessa som inte har någon chans att skydda sig mot vare sig framtida statliga sanktioner, statlig förföljelse eller statligt lönnmord är Chelsea Manning, som fängslats och dömts efter att ha avslöjat statlig kriminalitet. Detta fall visar exakt vad som skulle ha hänt i en enad värld.

Den ende av dessa som kan känna sig trygg idag är Edward Snowden – tack vare att Ryssland är en världspolitisk fiende till USA. Hade Ryssland istället varit lojalt mot USA skulle Snowden varit i samma situation som den Julian Assange hamnade i.

Julian Assange har vistats i gränslandet mellan en enad och en oenad värld – han har kunnat leva skyddad på Equadors ambassad i England så länge Equadors dåvarande president valde att inte vara lojal mot USA, men när den nyvalde presidenten omedelbart valde att vara lojal mot USA blev Assange utlämnad och placerad i engelsk isoleringscell – där han i skrivande stund fortfarande befinner sig i väntan på domslut om utlämning till USA. Där väntar allt från livstids fängelse till dödsstraff efter att han avslöjat statlig kriminalitet.

Sensmoralen är att en enad värld vore en katastrof för alla som överväger att avslöja statlig kriminalitet, medan en oenad värld fortfarande gör det möjligt för privatpersoner som är beredda att offra sitt privatliv att komma undan med både livet och friheten i behåll genom att fly till ett världspolitiskt fiendeland.

Det är just detta som är mitt skäl till att vara mot en enad värld! En enad värld skulle innebära slutet för alla visselblåsare, frihetskämpar och oliktänkande.

Och just detta är samtidigt skälet till att USA med hjälp av övriga Västvärlden vill ha makt över alla länder som idag betraktas som fiender – antingen genom direkt krigföring eller genom att globalisera fram en enad värld med politiska och ekonomiska medel. Därefter skulle ingen visselblåsare våga avslöja statsmaktens kriminella handlingar.

Att hela Västvärlden samarbetar för att fånga in och straffa de som avslöjar en statsmakts kriminalitet, istället för att skydda, belöna och ge full amnesti åt alla som gör detta, är ett av de mest skamliga tecknen på att den Västerländska högkulturens nedgång är ett faktum.

Det är lätt att svänga sig med ord som diktatur och demokrati utan att närmare förklara vad som menas med dessa ord. Låt oss börja med ordet diktatur, som enligt våra uppslagsböcker är en stat som styrs av en eller flera personer som inte är folkvalda. Men redan här har vi ett gigantiskt problem med ordet folkvalda.

De flesta diktaturer styrs faktiskt av av en eller flera personer som just är folkvalda, eftersom det bara finns ett parti och en ledare som tillåts ställa upp i valet, och hela befolkningen är mer eller mindre tvingad att rösta på dem. Eftersom detta sätt att genomföra ett val är en av de saker som verkligen definierar en diktatur så är uppslagsböckernas definition ovan helt enkelt inte korrekt.

Man skulle därför kunna tro att en bättre definition av diktatur vore att det är ”en stat med enbart ett tillåtet parti”, men även detta brukar skickligt kringgås i diktaturer genom att tillåta andra partier som är lojala kopior av det ledande partiet, medan alla oppositionella partier är förbjudna. Det handlar om att skapa en illusion av valfrihet och demokrati i diktaturen.

En bättre definition av ordet diktatur är däremot ”en stat som inte tillåter offentlig regimkritik” eller ”en stat som bestraffar den som kritiserar regimen offentligt”, eftersom detta är relativt enkelt att avgöra. I en diktatur är sådan kritik förbjuden medan den inte bara är tillåten i en demokrati, utan även är en del av fundamentet i ett demokratiskt system.

Skillnaden mellan en diktatur och en demokrati behöver vara tydlig, vilket den inte alltid är på grund av definitioner som går att kringgå enligt ovan. Dessa otydliga definitioner gör att man även kan skönja en förrädisk glidande skala mellan demokrati och diktatur, som nästan omärkligt kan få en demokrati att sakta men säkert övergå i diktatur.

När en demokratisk högkultur inför förbud mot regimkritik så är det ett tydligt tecken på att högkulturens fall har inletts, oavsett vilka skäl som anförs för förbudet. Vanligtvis införs ett förbud mot osanna påståenden som hotar rikets säkerhet, vilket låter helt rimligt. Men rikets säkerhet anses givetvis hotat om förtroendet för regimen undergrävs av påståenden som varken kan bevisas eller motbevisas som lögn. Därmed träder förbudet i kraft och kritiken stoppas.

Här råder dessutom ofta ett så kallat moment 22 (motstridig låsning), genom att den dokumentation som kan bevisa att ett regimkritiskt påstående är sant, vanligtvis är hemligstämplad av regimen själv, för rikets säkerhet…

Historiskt har vetenskapen redan från första början korrumperats av religionen, vars företrädare har försökt styra och begränsa den till att överensstämma med deras religiösa urkunder. Men i takt med att religionen har förlorat det mesta av denna makt, så har vetenskapliga landvinningar blivit en helt avgörande del av Västvärldens utveckling.

Och eftersom vetenskapen bygger på bevisbara fakta så har den även kommit att bli själva symbolen för den okorrumperade sanningen, medan de gamla religiösa urkundernas sanningar numera betraktas som tro, och har blivit något helt privat.

Därmed så borde vetenskapen vara befriad från alla risker för korruption, men så är dessvärre inte fallet. I och med utvecklingen av vetenskapen i Västvärldens högkultur så har det samtidigt vuxit fram starka ekonomiska intressen runt vissa vetenskapliga framsteg. Ångmaskinen utvecklades till förbränningsmotorn som utvecklades vidare och ledde till hela den nuvarande fordonsindustrin. Vedeldning övergick i koleldning som övergick i oljeeldning och så vidare fram till dagens alla olika värmesystem.

Det är mycket vanligt att stora företag som baserar sin produktion på gammal teknik köper upp mindre företag som utvecklat ny teknik – enbart för att omedelbart kunna lägga ner dessa, eftersom de hotar den fortsatta försäljningen av den gamla tekniken. Det är bara när konkurrens från företag med ny teknik som inte går att köpa upp på detta sätt dyker upp på marknaden som dessa företag motvilligt börjar uppdatera sin gamla teknik.

Idag är det därför ekonomiska intressen som även står för korruptionen av vetenskapen snarare än religiösa intressen. Vetenskap har i alla tider varit beroende av ekonomiskt stöd av något slag, och genom att ge eller undanhålla detta stöd kan vetenskapen styras dit de som har pengarna vill. Vetenskapsmän som vill kunna försörja sig måste därför hålla sig inom de områden som får ekonomiskt stöd, även om de hellre hade forskat inom helt andra och vetenskapligt viktigare områden.

Adel, Präster, Borgare och Bönder var den gamla maktstrukturen, och den motsvaras idag närmast av Ekonomiska makthavare, Politiska makthavare, Massmediala makthavare och Företagare.

Allra mest korrumperad blir vetenskapen när Ekonomiska, Politiska och Massmediala makthavare styr den tillsammans, eftersom dessa tre är avsedda att vara balanserande motvikter mot varandras makt. Och när de gör gemensam sak finns ingen möjlighet att komma tillrätta med deras gemensamma korruption, i synnerhet om de samtidigt har en majoritet av folkets stöd.

Då spelar det inte längre någon roll om det som proklameras som vetenskap är raka motsatsen till vetenskap eller inte – det kommer ändå att slås fast som vetenskap i alla instanser som är beroende av makthavarnas ekonomi, och de som opponerar sig kommer att bli ekonomiskt ruinerade om de är beroende av makthavarnas pengar.

Det historiskt mest kända exemplet på detta är den ryske vetenskapsmannen Lysenkos partitrogna forskning på 1930-talet som till och med har fått hela fenomenet uppkallat efter sig – lysenkoism.

Även i våra dagar finns stor risk för att liknande saker händer varje gång den oheliga alliansen av ekonomiska, politiska och massmediala makthavare slår sig ihop och bestämmer vad som är vetenskap eller inte. Den dag då etablerad vetenskap inte längre får ifrågasättas av vetenskapsmän är Västvärldens högkultur definitivt på väg mot både nedgång och fall.

Om du och jag gör något som är förbjudet enligt lag så blir vi straffade med fängelse, böter eller villkorlig dom om vi upptäcks. Detta gäller oavsett om brottet är grovt eller ringa, men ju grövre brott desto hårdare påföljd.

Om ingen upptäcker oss så klarar vi oss från straff, men om vi blir upptäckta kan vi inte skylla på att vi inte visste att det var olagligt och på det sättet slippa straff för det brott vi begått.

Ett av de grövsta brott jag kan tänka mig är att stifta en lag som bryter mot grundlagen. Det är illa nog om den bryter mot lagen, men om den bryter mot grundlagen så är brottet likvärdigt med statskupp och borde därmed leda till långa fängelsestraff.

Jag vet inte om du redan har noterat det, men våra riksdagspolitiker har flera gånger under årens lopp föreslagit nya lagar som – trots att de bryter mot grundlagen – sedan gått till beslut i riksdagen och godkänts av en majoritet av riksdagsmännen. (Samma sak sker även i övriga Västvärlden.)

Därefter har beslutet om den nya lagen granskats av lagrådet – som alltid borde tillfrågas innan lagen röstas igenom – som kommit fram till att den nya lagen bryter mot grundlagen och därför inte bör träda i kraft. Alla riksdagsmän som röstat igenom denna lag har alltså brutit mot grundlagen och borde således få ett långt fängelsestraff. Men det får de inte. De säger bara “hoppsan, det visste vi inte”, tar tillbaka sitt beslut, och slipper straff – till skillnad mot dig och mig ovan.

Riksdagsmän kan på detta sätt göra upprepade försök att bryta mot grundlagen helt utan påföljd. Och det märkliga är att riksdagen inte ens behöver följa lagrådets bedömning, eftersom denna endast är rådgivande och endast granskar nya lagar på begäran. Riksdagsmän förutsätts respektera grundlagen, vilket vanligtvis är fallet. Men vad händer om en majoritet av dem inte skulle göra det och röstar igenom en lag som bryter mot grundlagen och därefter inte tar tillbaka beslutet?

Genom att noga följa vilka riksdagsledamöter som gång på gång försöker stifta lagar som bryter mot grundlagen så kan man se vilka som utgör ett större hot mot demokratin än andra, även om alla som sedan är med och röstar för en sådan lag i princip utgör ett lika stort hot. Att dessa personer inte lagförs för att avskräcka från ytterligare försök att bryta mot grundlagen har tyvärr blivit ett allt vanligare tecken på Västvärldens nedgång mot sitt fall.

Alla känner till uttrycket samhällskritisk media. Massmedia utgör det som kallas den tredje statsmakten med uppgiften att granska samhällets makthavare – i synnerhet de politiska makthavarna, men även andra makthavare.

På senare tid har emellertid massmedia istället tagit på sig uppgiften att vara samhällskritisk genom att kritisera den folkliga oppositionen mot samhällets makthavare – i synnerhet de politiska, men även andra makthavare.

För att kompensera detta har det vuxit fram en helt ny mediebransch som vanligtvis kallas alternativmedia. Det som utmärker denna är att den är samhällskritisk mot makthavarna istället för mot folket – precis den uppgift som massmedia alltid har haft men som nu alltså alternativmedia tvingats ta över för att ge folket en röst mot de som har den politiska, mediala och ekonomiska makten i samhället.

När makthavarna inom politik, ekonomi och massmedia står enade mot folket så återstår bara den juridiska makten för folket att vända sig till. Detta sista hinder för total makt över folket försöker makthavarna givetvis göra sig av med på de två sätt som är möjliga inom ramarna för vår demokrati.

Det första sättet är att ändra våra lagar så att de ger makthavarna mer makt och folket mindre makt – både vad gäller vanliga lagar och de grundlagar som är helt avgörande för vilket inflytande folket har över landets makthavare.

Det andra sättet är att använda olika former av undantagslagar för att kunna överskrida de normala maktbefogenheterna och på så vis få en totalitär makt över folket som lagen annars sätter stopp för.

Undantagslagar av dessa slag kan införas så snart makthavarna anser att det råder antingen en politisk kris, naturkatastrof, ekonomisk kris, inbördeskrig, krigstillstånd, upplopp eller epidemi. Beroende på farans allvar och art kan undantagslagarnas befogenheter vara olika stora och deras innehåll variera.

Eftersom maktbefogenheterna ökar ju allvarligare faran är så gäller det för makthavarna att bedöma faran som mycket stor om de ska få maximal makt över folket. Att både överdriva och förlänga faran är således något som bara gynnar makthavarna och samtidigt missgynnar folket, vilket därför blir väldigt lockande för makthavare som vill ha mer makt över folket.

Det vore illa nog om våra makthavare skulle använda händelser som möjliggör undantagslagar för egen vinnings skull, men det vore ännu värre om de själva låg bakom någon av dessa händelser. Av de händelser som redan nämnts som exempel ovan så är det flera som landets egna makthavare skulle kunna ligga bakom utan att detta avslöjas – i synnerhet om de har massmedia på sin sida.

Från den politiska vänstern kommer ofta varningar för att den politiska högerns makthavare är ute efter att tillskansa sig totalitär makt av detta slag, och från den politiska högern kommer lika ofta varningar för att den politiska vänsterns makthavare är ute efter att tillskansa sig totalitär makt av detta slag. Det är naturligtvis mycket bra att båda sidor varnar för denna fara, men ingendera av dem vill inse att makthavarnas totalitära maktambitioner är desamma i båda dessa läger.

Detta gör att båda politiska lägers makthavare får enormt stöd av sina egna väljare när totalitära maktbefogenheter införs via undantagslagar, och samtidigt lika massivt motstånd mot detta från den politiska oppositionen. Oavsett vilken politiskt majoritet som för tillfället har makten så får därför införandet av totalitära maktbefogenheter för makthavarna alltid majoriteten stöd.

Notera gärna hur snabbt undantagslagar sätts in och hur länge de varar, men framför allt hur de motiveras. Det handlar alltid om rikets säkerhet och folkets bästa, vilket gör att den som offentligt ifrågasätter någon av åtgärderna omedelbart kan anklagas för att vara ett hot mot både rikets säkerhet och folkets bästa. Det blir därmed helt lönlöst att försöka åtgärda detta på systemnivå.

Notera även att allt som beskrivits ovan dels är indikationer på en högkultur i förfall, men också att ju mer en högkultur förfaller desto mer förekommande blir det som beskrivs ovan. Det blir alltså en accelererande rundgång där högkulturens förfall och det maktmissbruk som beskrivs ovan påskyndar varandra.

I diktaturer tillåts bara statslojal massmedia som sprider statens propaganda snarare än sanningsenlig information. Om massmedia i en högkultur närmar sig denna funktion på frivillig väg är det ett tydligt tecken på att en nedgång har inletts.

Så länge det förekommer oppositionell media som sprider den sanning som statslojal massmedia döljer så kommer sanningen alltid fram. Men om statslojal massmedia dominerar marknaden nästan fullständigt så finns det ändå flera olika sätt för dem att hindra den avslöjade sanningen från att bli accepterad som sanning.

Det första är att de hävdar att den avslöjade sanningen är lögn, i kraft av sin auktoritet som dominerande på marknaden. Det andra sättet är att smutskasta alla mediekanaler och journalister som sprider den avslöjade sanningen och att misstänkliggöra deras motiv.

Om inte ens detta hjälper så är det tredje sättet att istället ge all medial uppmärksamhet till någon ny skrämmande händelse som får den avslöjade sanningen att helt hamna i skymundan, för att därefter falla i glömska.

Skulle däremot de två första sätten lyckas väldigt bra så kan de därigenom få statsmakten att både införa förbud mot att sprida den avslöjade sanningen och att helt förbjuda de mediekanaler som redan har spridit den.

Alla dessa sätt att undanhålla sanningen förekommer redan flitigt i Västvärlden numera. Detta har gjort att alla potentiella visselblåsare som kan avslöja statlig korruption håller på att försvinna, eftersom deras avslöjade sanning kommer att mörkas av statslojal massmedia och de själva blir istället smutskastade på alla tänkbara sätt.

Därför är det en stor fördel när massmedia är politiska motståndare till den regering som för tillfället innehar statsmakten, eftersom de då av rent politiska skäl gör den grävande och kritiska granskning av statsmakten som massmedia alltid har som uppgift – oavsett vilken regering som styr.

Om det är statliga bidrag som finansierar en mediekanal så kan man inte räkna med att mediekanalen ska ställa sig på folkets sida mot staten vid en konflikt. Men om det istället är folket som med frivilliga bidrag finansierar en mediekanal så kan man däremot räkna med att mediekanalen ställer sig på folkets sida vid en konflikt. Man är normalt lojal mot den man är ekonomiskt beroende av.

Så länge massmedias politisering består av såväl statslojala som oppositionella mediekanaler i lagom balans så är Västvärlden inte i någon massmedial fara, men när all massmedia är statslojal av politiska och/eller ekonomiska skäl så har samhället förlorat sin viktigaste kontrollinstans, och nedgången blir därmed ett faktum.

I Västvärlden har man tidigare alltid hånat massmedia i diktaturer som Sovjetunionen och Kina, eftersom de enda massmedia som var tillåtna där var de som fungerade som propagandaorgan för statsmakten. Rapportering om sanningen saknades nästan helt i dessa massmedia, och just därför var namnet på den största tidningen i Sovjet givetvis Pravda, som betyder Sanningen.

För att kunna göra korrekta bedömningar av omvärlden behöver man ha korrekt information att utgå från, och det borde vara massmedias huvuduppgift att förse oss med denna information. Men kommersiell massmedias huvuduppgift i vårt land är istället – helt enligt aktiebolagslagen – att generera så mycket vinst som möjligt till sina aktieägare, medan statligt finansierad massmedias huvuduppgift istället är att sprida den värdegrund och Sverigebild som statsmakten önskar.

Utöver dessa uppgifter kan massmedia även ha sina egna – öppet deklarerade eller dolda – politiskt agendasättande ambitioner som gör att de rapporterar favoriserande kring vissa saker och svartmålande kring andra saker.

Sammantaget betyder allt detta att även de mest ambitiösa försök att förse folket med korrekt omvärldsinformation tyvärr tvingas komma i andra, tredje eller fjärde hand för våra massmedia.

Därför är det inte så konstigt att både folket och makthavarna “inte såg det komma” eller “har varit naiva” när någonting händer som de alla tycker “är helt oacceptabelt”. Eftersom den omvärldsinformation som de har fått från landets massmedia inte har varit korrekt eller fullständig, så blir de så klart väldigt överraskade när verkligheten inte ser ut som massmedia har rapporterat.

Om massmedia till exempel lyfter fram och hyllar en impopulär presidentkandidat och samtidigt bara talar illa om en mer populär kandidat, så blir det omöjligt att i efterhand förstå varför den som hyllades ändå förlorade valet. Och om massmedia lyfter fram och hyllar ett impopulärt politiskt parti och samtidigt enbart talar illa om ett mer populärt parti, så blir det omöjligt att i efterhand förstå varför det hyllade politiska partiet ändå förlorade valet.

På detta vis vet vi alla idag väldigt lite om hur vår omvärld i själva verket ser ut och blir därför ofta överraskade av vad som händer och sker i såväl Sverige som Europa och övriga världen – såvida vi inte tillhör dem som har valt att även ta del av media som varken är kommersiell eller statlig. För trots att även dessa media ofta har en tydlig politisk agenda så lyfter de huvudsakligen fram allt det som undanhålls eller svartmålas av övrig massmedia.

För att komplettera och balansera den snedvridna omvärldsinformation vi får från massmedia måste vi alltså numera ta del av så många motstridiga informationskällor som möjligt, och sedan själva försöka lista ut hur vår omvärld verkligen ser ut. Det är ytterst få människor som väljer att lägga sin tid och energi på detta, vilket gör att en majoritet av folket fortsätter att matas med en ofullständig och ibland direkt felaktig omvärldsinformation.

Detta bidrar naturligtvis i mycket hög grad till Västvärldens nedgång och fall, eftersom vad som orsakar nedgången missbedöms på grund av den bristfälliga eller felaktiga omvärldsinformation som massmedia förser oss med.