Författare: lennarthallstrom

Formella nätverk och lokala parallellsamhällen förekommer i en rad olika former, men har vanligtvis något annat än vänskap som utgångspunkt. Ett gemensamt mål eller intresse är mycket vanligt att bygga ett formellt nätverk på, och en gemensam ideologi eller ledare är vanligt för lokala parallellsamhällen. I många kulturer är släktskap det allra vanligaste att utgå ifrån.

Vänskap är speciell genom att den både bygger på en ömsesidig frivillighet och ömsesidig välvilja. Den är inte hierarkisk och inte heller exklusiv till sin natur – man kan ju ha många vänner och flera kan även tillkomma. Vänskap bygger ofta på det vi kallar personkemi, vilket gör att det ibland kan vara svårt för en utomstående att förstå varför vissa är nära vänner men inte andra.

Släktskap föds man in i vare sig man vill eller inte. Fördelen är att det formella nätverket därför är bestående, men nackdelen är att det inte alltid är frivilligt och ibland inte heller ömsesidigt välvilligt. Och även om det är både frivilligt och bestående välvilligt så kan välviljan – om den inte är ömsesidig – leda till ett väldigt obalanserat utnyttjande. Släktskap är dessutom både hierarkiskt, representativt och exkluderande till sin natur – även om alla som blir ingifta i släkten normalt inkluderas.

Gemensamt intresse och mål är mycket vanliga krav för att vilja tillhöra samma nätverk som andra. Detta brukar sedan utformas till ett mer och mer kravfyllt och detaljerat regelverk som leder till konflikter kring detaljer som är viktiga för vissa men inte alls viktiga för andra.

Att samarbeta eller basera vänskap på att man har ett gemensamt intresse och mål innebär att samarbetet och vänskapen står och faller med detta intresse och mål. Det kan på sikt förvandla en inledande frivillighet och ömsesidig välvilja till ett socialt fängelse – eller en öppen konflikthärd. Och även om ett sådant intressenätverk inte nödvändigtvis är hierarkiskt, så är det alltid representativt (för intresset) och i hög grad exkluderande till sin natur.

En ledare i form av en förebild som representerar en viss lära eller ideologi är mycket vanligt att basera ett lokalt parallellsamhälle på. Detta är samtidigt skolmodellen för en hierarkisk, centraliserad och representativ organisation. Samtidigt kan den ofta vara mycket inkluderande genom att locka så många som möjligt att bli anhängare till ledaren och läran. Ömsesidigheten och välviljan kan diskuteras, beroende på graden av obalans mellan ledaren och anhängarna.

Att istället basera nätverk och lokala parallellsamhällen på vänskap gör att man utgår från något som man redan har och både kan utveckla och bygga vidare på. Ju djupare vänskapen blir desto mer upplevs den som en form av frivilligt och ömsesidigt släktskap, men utan det ofrivilliga släktskapets baksidor. Man kan dela vissa intressen och mål, men utan att dessa utgör grunden för vänskapen, vilket gör att både intressen och mål oproblematiskt kan förändras med tiden.

Vad som skapar och fördjupar vänskap kan vara svårt att specificera, men att chansen ökar genom kontakt och kommunikation är svårt att förneka. Så oavsett hur många eller få vänner man redan har så har man alltid chansen att utöka skaran eller fördjupa vänskapen genom att umgås och kommunicera med alla som redan finns i ens närhet, till att börja med.

I bästa fall ser man fler och fler kvaliteter i varje människa som man till att börja med kanske inte såg, som leder till att man mer och mer betraktar dem som vänner istället för bekanta eller helt okända. Ibland tar det lång tid och ibland går det fort med vänskap. Detta är inget som går att forcera utan är snarare något man får lära sig acceptera. Ärlighet varar längst även i detta sammanhang.

Ju bättre vän man själv är desto lättare blir det att bli vän med någon. Detta leder förhoppningsvis till att alla blir mer motiverade att inte bara utveckla sina vänskapsband utan även sina egna egenskaper som vän och människa. Är man en dålig vän så räcker det alltså inte med att man är släkt eller delar samma intresse, mål eller ideologi för att ingå i ett lokalt nätverk av vänkretsar. Man behöver istället vara en bra vän för åtminstone någon eller några andra.

En fördel med Lokala Parallellsamhällen med den grundstruktur som presenterades i förra kapitlet är att de är harmlösa – både till sin uppbyggnad och intention. De är inte avsedda att utmana eller försöka ta över det omgivande samhället, utan endast utgöra ett väl fungerande och självständigt komplement till detta – och samtidigt fullt kapabelt att ta över samhällets funktioner om detta skulle sluta fungera.

Detta gör att Lokala Parallellsamhällen inte utgör något hot mot det övriga samhället, vem eller vilka som än har makten. Även en fientligt sinnad statsmakt skulle därför låta Lokala Parallellsamhällen få hållas, eftersom de ändå inte kan komma åt mer än 5-6 personer om de skulle lyckas hitta någon av grupperna i nätverket. Det finns ju ingen tydlig koppling mellan själva grupperna utan bara mellan vissa individer som ingår i de olika grupperna. Och dessa representerar bara sig själva och inte de grupper de är med i.

Det går inte heller att förbjuda Lokala Parallellsamhällen utan att förbjuda att människor träffas med utegångsförbud och mötesförbud. Detta skulle lamslå hela samhället, som därmed skulle skadas betydligt mer än de Lokala Parallellsamhällena. Detta är därför något som ingen statsmakt skulle ägna sig åt för att komma åt just dessa.

Men eftersom Lokala Parallellsamhällen inte är någon kamporganisation med fiender att besegra så behöver ingen heller känna sig hotad av deras existens. Och eftersom varje enskild liten grupp med omkring 5-6 personer i nätverket är baserad på vänskap så kan alla som har minst en vän ingå i eller bilda en sådan grupp tillsammans.

Här följer en principskiss över grundstrukturen i de nätverk av individer som tillsammans bildar de Lokala Parallellsamhällen som boken beskriver. Denna grundstruktur är inte avsedd att vara en norm som måste följas utan snarare ett pedagogiskt strukturerat förslag att utgå från när man prövar sig fram.

Ovan ser du en schematisk bild av denna grundstruktur bestående av en mängd grupper med vardera 6 medlemmar. Varje grupp är markerad med en bokstav i mitten omgiven av de 6 medlemmarna i form av streckfigurer. (Denna bild finns även i färg på bokens baksida.)

Varje sådan grupp är omgiven av ytterligare 6 sådana grupper, och varje medlem ingår på detta sätt i 3 grupper samtidigt. Därigenom står varje individ i direkt kontakt med 12 andra individer, vilket framgår av strecken som förbinder dem.

Om vi tar den något större (blå) streckfiguren som exempel så ingår just den individen i de tre grupperna A, E och C och står alltså i direkt kontakt med alla medlemmar i dessa tre grupper. Notera att även individen ovanför den större (blå) individen är med i både grupp A och E, men däremot inte i grupp C. Istället är den även med i grupp F. På detta sätt finns det alltid 2 medlemmar i varje grupp som även ingår i de närmast omgivande grupperna.

Poängen med detta är att alla grupper ska ha minst en medlems direktkontakt med varje närliggande grupp, och genom att de är två så kan en av dem lämna gruppen utan att direktkontakten mellan grupperna försvinner helt.

Varje individ representerar bara sig själv och inte sina grupper, däremot går kontakten och informationsutbytet mellan två grupper via de individer som är medlemmar i båda grupperna.

Som du ser är alla grupper därigenom i indirekt kontakt med alla andra grupper, och har därmed möjlighet till indirekt informationsutbyte med samtliga grupper även om direktkontakten med en eller flera av grupperna skulle brytas.

Om du känner igen denna grundläggande struktur så kan det bero på att Internets tekniska infrastruktur är uppbyggd på ett liknande sätt, fast med ett nätverk av serverdatorer istället för individer. Detta gör att även om en hel världsdels serverdatorer skulle slås ut så fortsätter ändå nätverket Internet att fungera i övriga världen, på grund av att dess tekniska infrastruktur varken är hierarkisk eller centraliserad.

Eftersom nätverket i grundstrukturen ovan består av många väldigt olika individer så kan vissa grupper ha fler medlemmar och vissa ha färre medlemmar. Vissa individer kan vara med i fler än tre grupper och vissa är bara med i en grupp. Vissa gruppers medlemmar kan ha mycket kontakt och vissa mindre. Grundstrukturen är enbart avsedd att beskriva nätverkets principiella uppbyggnad, och är väldigt flexibel för övrigt. Var och en får pröva sig fram.

Nätverket kan till en början bestå av enskilda geografiskt spridda grupper som inte har kontakt med andra grupper. Med tiden bildas fler grupper som kan koppla samman nätverket mer och mer.

Det kan således uppstå grupper lite varstans i landet som långt senare blir sammankopplade, samtidigt som det även kan börja med en enskild grupp som knoppar av sig s¨å att nätverket utvidgas geografiskt från just den gruppen.

Det finns ett dilemma med ledarskap, helt oberoende av problemen med hierarki och centralisering, som enbart har att göra med representation.

En stark ledare är vad de flesta önskar se när en ledare ska väljas eller utses. En stark ledare är en som lyckas ena folk som tillsammans blir starkare än om de är splittrade eller helt utan ledare. En ledare som alla enas bakom och som därmed även representerar alla.

En svag ledare är tvärtom en som inte lyckas ena folk, vilket gör att det snart dyker upp nya ledarkandidater som vill ta över ledarskapet. Folket stöder olika ledarkandidater och ingen av kandidaterna representerar därför hela folket.

Ett tredje alternativ är att det inte finns någon ledare alls. Detta innebär total anarki eftersom det då inte finns någon som bestämmer. Splittringen är därmed också total och någon representation förekommer inte överhuvudtaget.

Ett fjärde alternativ är att alla är ledare och leder tillsammans. Detta innebär total demokrati. Var och en representerar bara sig själv och inflytandet blir helt proportionellt för var och en i gruppen. (Jag utvecklar detta i detalj på min systemförbättrande hemsida www.demokratisktfolkstyre.se)

Men det dilemma med ledarskap som jag vill ta upp här gäller inte ledarskapet i sig utan vad det får för konsekvenser för alla som inte är ledare. Så länge det inte finns någon ledare alls så är ju alla potentiella ledare, och så länge ledaren är svag så finns det ytterligare ett antal utmanande potentiella ledare.

Om ledaren är stark så enas alla tidigare potentiella ledare bakom denna enda ledare. Och det är just detta som är dilemmat – vad hade hänt om den starke ledaren inte hade ställt upp som ledare? Kanske fanns det mängder av andra starka ledare som då hade gett sig tillkänna och varit ännu starkare!

Något som jag noterat i alla typer av grupper är att innan en ledare utsetts så är det många som engagerar sig aktivt för gruppens bästa, men så snart en ledare utsetts så slutar dessa att engagera sig och räknar istället med att gruppens ledare nu ska ta över jobbet med att aktivt engagera sig för gruppens bästa.

Anledningen tycks vara att det enbart är ledaren som formellt representerar gruppen, och att någon annans fortsatta aktiva engagemang för gruppens bästa inte längre representerar gruppen – såvida inte ledaren formellt har utsett den andre till detta.

En spontan demonstration som samlar en mängd engagerade människor utan ledare, leder ofta till att det aktiva engagemanget hos deltagarna upphör om det bildas en ledningsgrupp för ytterligare demonstrationer.

Många ”gör något för att ingen annan gör något”, och så snart ”någon annan” gör något i tillräckligt hög grad så upphör den tidigare motivationen för det egna engagemanget.

Samtidigt blir alltid resultatet av en stark ledare eller ledningsgrupp att många fler ansluter sig, så det initiala resultatet blir ändå positivt för gruppens antal, även om många av de som var med från början istället upphör med att vara aktiva.

Ibland vet alla att något måste göras men är bara beredda att ställa upp om ingen annan gör det. Det potentiella engagemanget är med andra ord enormt – ända tills någon till slut tar på sig att göra det. Då försvinner plötsligt alla andras aktiva engagemang direkt, eftersom något kommer nu att göras utan att de själva behöver ställa upp.

Det enda som kan lösa hela detta dilemma med ledarskap är det fjärde alternativet – att alla leder. Därför bör enbart denna typ av ledarskap användas om man vill försäkra sig om att behålla det aktiva engagemanget hos alla. Annars får man nog räkna med just de empiriska resultat som beskrivits ovan.

Som jag tidigare har påpekat är vi alla så vana vid centralisering, representation och hierarkier att vi inte ens är medvetna om att vi ständigt rör oss i denna riktning utan att notera det.

När vi samlas i en grupp så finns ingen anledning att ha en ledare så länge gruppen är väldigt liten, låt oss säga 5-6 personer. Alla kan då föra ett gemensamt samtal med varandra utan att det krävs någon formell regel för hur detta ska gå till. Var och en kan ta ansvar för både sig själv och gruppen som helhet genom att uttrycka vad man uppfattar som mest lämpligt i sammanhanget och genom att samtidigt lyssna på och respektera de övrigas uppfattningar.

Redan här finns emellertid embryot till en hierarki genom att man antingen har samlats på en plats som någon har det främsta ansvaret för – till exempel en bostad eller lokal – eller på en plats som någon har tagit initiativet till att föreslå. Denna person blir därigenom vanligtvis betraktad som underförstådd ledare för gruppen vid just detta tillfälle.

Genom att vara på olika platser från gång till gång så förhindrar man att det etableras en informell hierarki med en och samma ledare, men ännu bättre är att medvetandegöra denna hierarkiska vanemässighet genom att undersöka om det går att undgå den på något sätt. Och om det inte går så har den därigenom åtminstone blivit medvetandegjord, vilket kan vara nog så viktigt.

Om den lilla gruppen skulle växa till det dubbla så krävs vanligtvis en mer formell regel för samtalet för att det inte ska bli för rörigt, annars kan det dels uppstå flera samtidiga samtal inom olika delar av gruppen eller svårigheter att hålla en röd tråd i det gemensamma samtalet, vilket gör det mer ansträngande att vara delaktig.

En formalisering av ett samtal behöver inte nödvändigtvis leda till centralisering, representation eller hierarki, men eftersom alla dessa tre är uppbyggda på just formalisering så jämnar man ändå marken för dem så snart man börjar formalisera ett samtal i en grupp. Och då behöver man vara extra vaksam.

En annan aspekt om man blir dubbelt så många är att det plötsligt krävs ett större utrymme att samlas på, vilket eventuellt utesluter vissa av de platser som tidigare varit lämpliga för den lilla gruppen. Detta kan bli det första steget mot en centralisering, nämligen att samtalen förläggs till en och samma plats av just detta praktiska skäl.

Därmed uppstår valet mellan att begränsa gruppens storlek eller att formalisera samtalet genom regler, centralisera gruppen på en tillräckligt stor plats och därmed även få en informell hierarki via den som ansvarar för platsen.

Ovanstående beskrivning visar hur otroligt lite som krävs för att vi ska gå rakt in i de invanda strukturer som vi är så vana att omge oss med i alla delar av samhället. Och just därför behöver denna invanda struktur ersättas av ett helt platt nätverk som istället både lär oss och vänjer oss vid att fungera som grupp utan vare sig representation, hierarki eller centralisering.

Om man föredrar en osårbar organisationsform framför en sårbar så kan man utgå från förra kapitlets beskrivning av olika typer av sårbarhet och undersöka hur man skulle kunna undvika dem.

Att undvika hierarki, representation, centralisering och registrering verkar vara uppenbart, men det kräver också en helt annan organisationsform än den vi är vana vid, och vi ska därför titta närmare på hur en sådan skulle kunna se ut.

En grupp på 5-6 personer behöver varken centralisering, medlemsregister eller hierarki. Man kan träffas hemma hos varandra, var och en har de andras kontaktuppgifter, och alla har gemensamt ansvar för mötena.

Om man istället var väldigt många fler så behöver man kanske en större lokal eller måste alltid ha mötena i en och samma stora bostad. Någon behöver leda mötena för att de inte ska bli för kaotiska eller ineffektiva, och en medlemsförteckning behöver upprättas av någon som sedan även administrerar den.

Exakt var gränsen går för antalet gruppmedlemmar som kräver centralisering, hierarki och medlemsregister får man nog pröva sig fram till i varje sammanhang, men 5-6 personer ligger helt klart under den gränsen så jag kommer för enkelhetens skull att utgå från det antalet gruppmedlemmar här.

Men en organisation med bara 5-6 medlemmar är ju å andra sidan så liten att den istället blir väldigt sårbar av just den anledningen. Den behöver alltså bli större på något annat sätt än att ha fler medlemmar i gruppen.

Om organisationen istället består av väldigt många sådana små grupper så finns ingen begränsning för hur stor den kan bli. Men dessa grupper måste då på något sätt vara förenade med varandra utan att för den sakens skull behöva representanter för varje grupp.

Detta går till så att de flesta medlemmar i varje grupp även är medlemmar i några av de andra geografiskt närmaste grupperna. På detta sätt finns det alltid ett flertal kopplingar mellan alla geografiskt närliggande grupper utan att någon gruppmedlem representerar någon annan än sig själv.

Ingen behöver heller hålla reda på fler än de omkring sex personer som ingår i var och en av de få grupper som den själv ingår i, så inget mer omfattande medlemsregister än var och ens privata telefonbok är nödvändigt.

S¨å ¨här långt är organisationen osårbar i bemärkelsen att det går att slå ut enskilda medlemmar eller hela grupper utan att det får någon avgörande betydelse för aktiviteten i övriga grupper eller för övriga medlemmar i organisationen. Det går inte heller att komma åt hela organisationens medlemmar eller grupper på något sätt.

Denna organisationsform är därför den enda som jag oreserverat kan förorda i en fallande högkultur – men även i en fullt fungerade demokratisk välfärdsstat. Det finns nämligen många fler skäl än osårbarhet som gör denna organisationsform önskvärd i vårt moderna tidevarv. Vilka dessa är har jag redan redogjort för i flera av kapitlen i avdelningen Fallstudier.

Jag inser dock att denna organisationsform blir väldigt begränsad när det gäller kommunikation med grupper och medlemmar som befinner sig geografiskt långt ifrån varandra. För att inte tala om kommunikation med människor som inte har någon lokal grupp i sin närhet och därför inte ens känner till organisationen.

Detta kan åtgärdas genom att använda det högteknologiska samhälle vi redan lever i för att underlätta sådan kommunikation. Men observera att vi därmed samtidigt lämnar den osårbara delen av organisationen och skapar en parallell sårbar del som är hierarkisk, centraliserad och representerande.

Här uppstår en balansakt där vi dels vill ha fördelarna av den osårbara organisationsformen i Lokala Parallellsamhällen men också de sårbara fördelarna i samhället vi redan ingår i.

Detta behöver dock inte utgöra något dilemma alls så länge vi är medvetna om och inte gör oss helt beroende av det som är sårbart, utan endast använder detta som en viktig men umbärlig fördel så länge det fungerar som vi önskar.

Varje grupp människor som av någon anledning organiserar sig måste välja en organisationsform som passar dem. Ju fler man är desto mer komplex blir vanligtvis organisationen.

Den vanligaste organisationsformen är den hierarkiska, där en enda person representerar eller leder flera personer. Om det är väldigt många människor som ska organiseras så kan flera sådana hierarkiska grupper upprättas, plus en överordnad grupp som består av alla ledare/representanter som i sin tur får en gemensam representant eller ledare på nästa nivå i den hierarkiska organisationen.

Eftersom den högsta hierarkiska positionen representerar hela organisationen så kan man genom att eliminera den högste representanten/ledaren i princip eliminera hela organisationen. Detta var länge det gängse sättet att besegra länder med envåldshärskare vid makten.

Men denna uppenbara sårbarhet gjorde att en successionsordning snart infördes som gav den näst högsta representanten i hierarkin makten att ta över den högsta positionen om det skulle behövas. Nuförtiden är denna typ av sårbarhet därför inte lika överhängande som förr.

Det betyder dock inte att problemet är löst. Se bara på vad som händer med en organisation/nation när populära karismatiska ledare faller och ersättaren är både okarismatisk och impopulär. Det paradoxala är att ju populärare ledaren är, desto starkare blir organisationen/nationen, och samtidigt blir den sårbarare just på grund av sitt beroende av den populäre ledaren på den högsta positionen.

Medan den hierarkiska organisationsformen är vertikal så är centralisering dess horisontella motsvarighet. Att koncentrera ledningen av en organisation till en centralmakt är mycket vanligt av effektivitetsskäl. Alla som har en representativ eller ledande funktion samlas då på en och samma plats för att där göra det som behöver göras gemensamt.

Detta gör naturligtvis just denna plats väldigt sårbar för organisationen, och även detta var historiskt ett mycket vanligt sätt att besegra ett land, genom att helt enkelt belägra eller besegra centralmaktens högkvarter. Och än idag är det centraliserade högkvarteret den kanske mest sårbara delen av en organisation, hur liten organisationen än är.

Förutom de ovan nämnda sårbara typerna av maktkoncentration så finns det nuförtiden även en helt annan typ av sårbarhet som visserligen även har funnits genom historien men inte alls i samma omfattning som idag. Jag talar om medlemsregister som i orätta händer avslöjar var man kan får tag på varenda person som tillhör organisationen. Och trots att dessa personer kan vara utspridda över hela landet så är själva medlemsregistret ännu ett exempel på en effektiv men sårbar centralisering,

Nu kan man tycka att det borde vara betydligt enklare att eliminera en enda ledargestalt eller en centralmakt än samtliga medlemmar i en organisation, men dagens makthavare kan idag på digital väg enkelt svartlista vem som helst så att denne förhindras att få tillgång till viktiga samhällsfunktioner som telefoni, internet, kortbetalningar, legitimation, banktillgångar och liknande. Att göra detta med tiotusen namn är inte svårare än med ett enda så länge man har tillgång till de personuppgifter som behövs via ett medlemsregister eller ett kontoutdrag över medlemsavgifter.

Kanske behöver man inte bry sig om denna risk överhuvudtaget. Men om man ser minsta skäl till att göra det, så kan det vara bra att ha klart för sig var sårbarheten finns och hur den ser ut i en organisation.

Man kan fråga sig om det som jag har valt att kalla Lokala Parallellsamhällen kanske lika gärna skulle kunna kallas Parallella Lokalsamhällen. Detta har i alla fall jag frågat mig, och kommit fram till en hårfin men avgörande skillnad.

Lokala Parallellsamhällen betonar att de är Lokala medan Parallella Lokalsamhällen betonar att de är Parallella. Så vi måste först reda ut vad som menas med Parallellsamhälle och Lokalsamhälle.

Ett Parallellsamhälle uppstår när ett tillräckligt stort antal människor bestämmer sig för att helt eller delvis förlita sig på ett eget system istället för det samhällssystem som de ingår i. Det räcker inte med att ett fåtal personer som råkar ha samma specialintresse bildar en klubb med egna regler för att det ska kallas ett Parallellsamhälle.

Det som allmänt kallas Civilsamhället utgör ett välkänt Parallellsamhälle som med frivilliga ideella krafter gör sådant som även det omgivande samhället erbjuder, med skillnaden att Civilsamhället är en självständig och ibland helt oberoende del av det omgivande samhället.

Civilsamhället består dels av allt arbete som utförs i det egna hushållet, och dels av både liknande och ytterligare arbetsinsatser på fritiden för andra människor, i mer eller mindre organiserade former. Men trots att det sker parallellt med samhällets motsvarande avlönade och avgiftsbelagda tjänster, så betraktas Civilsamhället mer som ett komplement till det omgivande samhället än som ett Parallellsamhälle.

En betydligt mer kontroversiell typ av Parallellsamhälle uppstår när olika klaner eller brottssyndikat inte följer samhällets lagar utan istället har egna lagar och egen rättsskipning för sina medlemmar. Denna typ av hierarkiska Parallellsamhällen står i uppsåtlig och direkt konflikt med det omgivande samhällets lagar, och ses därför snarare som ett hot mot detta än som ett komplement.

De Lokala Parallellsamhällen som beskrivs i denna bok ingår redan som en del av Civilsamhället, dvs kompletterande och inte i konflikt med det omgivande samhället. De kan enbart urskiljas från det övriga Civilsamhället genom att de är organiserade på ett sätt som varken är hierarkiskt eller centraliserat.

Vad gäller begreppet Lokalsamhälle så avses vanligtvis en geografiskt begränsad del av det omgivande samhället. Det kan vara en region, en kommun, en stad, en ort eller en by. Men eftersom Lokalsamhällen kan ha så olika stor geografisk utbredning så framgår inte dess storlek tillräckligt tydligt för bokens Lokala Parallellsamhällen. Därför har jag valt att inte använda Lokalsamhälle som benämning.

Däremot brukar den geografiska benämningen Lokal användas för att betona att det rör sig om ett betydligt mindre geografiskt område än ett helt Lokalsamhälle, och beskriver därför tydligare småskaligheten i ett Lokalt Parallellsamhälle.

Jag har alltså valt att använda benämningen Lokala Parallellsamhällen istället för Parallella Lokalsamhällen just för att betona denna avgörande skillnad – även om det kanske kan uppfattas som rent hårklyveri.

Alla frihetsrörelser i modern tid har börjat i någons kök, vare sig det har varit fråga om frikyrkliga rörelser, nykterhetsrörelser eller arbetarrörelser. Men för att uppnå tillräcklig styrka har det tidigare krävts allt större enheter i form av sympatisörer, samlingslokaler, tryckerier och distributionscentraler.

Allt detta kostar stora pengar och har naturligtvis även krävt en organisationsform som ska kunna mäta sig med den sedan länge etablerade motståndarsidans organisation, dvs en hierarkiskt centralstyrd organisation med utvalda representanter för rörelsen i ledningen.

Idag är detta ett passerat stadium i historien eftersom världen har förändrats radikalt sedan dess. Till att börja med har vi internet, sociala media, e-post, datorer och smarta telefoner. Detta gör att vi kan nå varandra på ett nästan obegränsat och mycket billigt sätt, nå ut med muntliga budskap och skriftlig information utan extra kostnader.

Idag är vi inte heller trångbodda som man var förr utan har ofta kök och vardagsrum som kan rymma tillräckligt många människor för att kunna utgöra möteslokal för fysiska möten så ofta som det kan behövas, återigen utan extra kostnader. Behovet av stora centralstyrda hierarkiska organisationer med administration, kontor och möteslokaler har därmed nästan helt försvunnit – de kan ju ersättas med betydligt mer effektiva informella nätverk.

Problemet är att vi ofta är kvar i det förflutna, både när det gäller våra vanor och vårt tänkande, så det kan ibland vara svårt att se de nya möjligheterna i dagens verklighet och lätt att bara upprepa ett gammalt invant beteende från det förflutna som inte längre är relevant. Därför är det viktigt att diskutera både för- och nackdelar med det nya och det gamla för att få en klarare bild av hur de skiljer sig åt och därigenom förstå varför och på vilket sätt det nya kan ersätta det gamla.

En liten enkel tumregel är: Det gamla är centralstyrt och hierarkiskt organiserat. Det nya är decentraliserat och icke-hierarkiskt organiserat. Håll ögonen på just detta så blir det lättare att upptäcka när man råkar kliva fel av gammal vana.

Förr i världen var det en fördel att växa centralstyrt och hierarkiskt eftersom det var enda sättet att utmana den centralstyrda hierarkiska motparten. Man slogs på motpartens planhalva med motpartens metoder och motpartens regler, och behövde därför vara organiserad som motparten – fast starkare eller lika stark för att nå framgång.

Idag är det istället en fördel att växa decentraliserat och utan någon hierarki när man utmanar en hierarkiskt centralstyrd motpart, eftersom en hierarkiskt uppbyggd utmanare enkelt kan oskadliggöras med hjälp av media, telekomföretag och banker. Att göra samma sak med ett decentraliserat nätverk som inte ens har någon identifierbar ledning som kan slås ut är däremot nästintill omöjligt.

Därför kan man idag hålla sig kvar i köket och samtidigt ingå i ett globalt nätverk av lokala frihetsrörelser på ett sätt som inte alls varit möjligt tidigare. Det lokala blir globalt – men förblir lokalt. Det småskaliga blir storskaligt – men förblir småskaligt. Köket blir samlingsplatsen – men förblir köket!

Grundtanken i denna avdelning är att det som är bra och lämpligt att göra i goda tider är samma sak som är bra och lämpligt att göra i kristider och vice versa – att det som är bra och lämpligt att göra i kristider är samma sak som är bra och lämpligt att göra i goda tider.

De lösningar som här föreslås för kristider är precis samma lösningar som krävs för att åtgärda de mest överhängande globala problem som Västvärlden länge orsakat och fortsätter att orsaka i goda tider.

Därför spelar det ingen roll om dessa lösningar införs och används i kristider eller i goda tider, för i bägge fallen löser de både lokala och globala problem. Och om lösningarna införs under goda tider kan de dessutom i bästa fall även avvärja kristider.

Avsikten med de lösningar som presenteras är att såväl individen som samhället gagnas på ett grundläggande sätt. Många kommer dock att anse att priset är för högt – att de inte alls är intresserade av de förändringar som jag hävdar skulle gagna dem – medan andra redan är inne på att göra dessa förändringar och ser det som ett självklart val.

Det som är hög livskvalitet för den ene kan vara låg livskvalitet för den andre, och även om denna bok riktar sig till alla som är intresserade av sin samtid, så är den främst avsedd för dem som ser en ökad livskvalitet i de lösningar som presenteras i denna avdelning.

Min förhoppning är därför att fler och fler med tiden ändrar sin uppfattning om livskvalitet och gradvis närmar sig de lösningar som boken beskriver – kanske till och med som ett resultat av att ha läst boken.