Kategori: Appendix

Youtube video (1 tim 27 min) om Handbok för eftervärlden från ett öppet Zoom-möte arrangerat av partiet Enhet 2026-02-11.

Tankar som pekar mot framtiden

För två år sedan gav Lennart Hallström ut boken ”Handbok för eftervärlden”, som handlar om västerlandets förfall och hur folket ska se till att bilda egna sociala konstellationer. Tråkigt nog blev boken inte så uppmärksammad – i alla fall fram tills nu.

Något som alla mer eller mindre anar är att den kultur vi är en del av inte genomgår sina glansdagar. Mycket pekar snarare på motsatsen, vilket även är utgångspunkten för Lennart Hallströms bok ”Handbok för eftervärlden”, som består av texter han skrivit på sin blogg Samlade tankar. I sina texter förhåller sig Hallström nyktert till uppfattningen att vår ”högkultur” kommer att falla, eftersom han menar att detta skeende ingår i en naturlig cykel.

Det är lätt att förfäras när Hallström räknar upp alla tecken på hur mörk vår tid är. Orsaken till att vår framgångsrika och högtstående kultur dalar lokaliserar han till begreppen centralisering, hierarki och representation. Människan har under tusentals år stått inför en situation där hon måste skapa avancerade hierarkier för att inte falla offer för andra organiserade grupper. Ett sätt att överleva har varit att utse representanter för sin flock, vilka har kunnat ta de mer viktiga besluten. Förmågan till mer komplex strukturering ger allt mer invecklade samhällen, vilket möjliggjort att människan med tiden intagit ett slags världsherravälde.

Hallström pekar på att detta är en styrka, men att det samtidigt är en stor svaghet. Genom att människan skänker sin makt till andra för sin överlevnads skull kan hon lyftas av en kapabel ledare, men hon kan också stjälpas av densamme. Vad som tenderar att ske är att representanterna med tiden glömmer bort vilka de representerar, och i stället känner en lojalitet gentemot sitt eget  skikt och inte mot dem som blivit deras undersåtar.

Hallström exemplifierar med hur politiska partier anpassar sig efter partipiskan snarare än till folkviljan. Han kritiserar med stor skärpa den representativa demokratin och menar att den är ett folkfientligt projekt. Maktens korruption ser han även tecken på inom media, som många gånger beter sig mer kritiskt mot folket än mot den makt som de är satta att granska. Överlag breder en elitistisk anda ut sig, där ideologi snarare än ett fritt tänkande främjas.

Detta samhälleliga förfall visar sig även i att folkhälsan försämras och att den generella intelligensen och fertiliteten sjunker. Vad författaren förkunnar är mörkt – det som en gång var sunt och stolt har blivit degenererat och tomt. Vad som kunde ha låtit som ett oändligt klagorop blir i det närmaste till en lovsång när Hallström presenterar en lösning på problemet. Vad är då hans lösning? Det kan låta naivt, men kan sammanfattas i ett ord – vänskap.

Studerar man människans makrohistoria är det på många sätt en förutsägbar berättelse, då den följer formeln av uppgång och fall. Hallström förespråkar därför en genuint demokratisk lösning på historiens eviga problem. Om vi inte lämnar vår makt till representanter får vi förvisso inte alla de bekvämligheter vi
eftersträvar, men vi kommer då inte heller att bli bedragna och förringade.

Lösningen är lika enkel som genial: Människan börjar gruppera sig tillsammans med vänner och likasinnade, i grupper om 5–6 personer. När vi vistas i sådana små sammanhang uppstår nämligen sällan ett behov av hierarkier och ledarskap. Hallströms tanke är att varje person ska ingå i flera sådana grupper. Om jag exempelvis är med i en grupp och odlar spannmål, kanske en annan person i den gruppen känner en som har höns och därmed ägg. Genom många sådana små grupper kan vi i högre grad överleva utanför den högkultur som till synes håller på att förfalla. Denna struktur påminner för övrigt om hur internet är byggt, där allt är samtidigt sammankopplat och ändå decentraliserat.

Hallström menar inte att denna struktur ska ersätta högkulturen, men att den kan vara ett komplement i en allt mer ostadig civilisation. Att organisera sig utifrån sociala relationer är en naturlig sak för oss, men sådant som välfärdsstat och multinationella företag har fått många av oss att glömma hjälpsamhet och tillit gentemot sin närhet. Även om Hallströms vision kan te sig utopisk, är det en vision som går att omfamna – den ger inga löften, utan pekar på den frihet som kan växa ur ansvar och ansträngning.

Det är nog ingen överdrift att säga att Hallström skrivit en av detta årtiondets viktigaste böcker. Man kan bara hoppas att den når ut till en större läsekrets än vad den hittills lyckats göra. Tilltalet i boken är samtidigt skarpt och ödmjukt, och författarens avsikt tycks ha varit att förbereda och väcka tankar snarare än att fastslå och predika.

Möjligen hade boken kunnat förbättras genom ett mer förankrat kulturbegrepp – med ”högkultur” tycks Hallström mena civilisation och politik snarare än kultur och socialitet. Tydligt blir detta när han skriver att man kan överväga att byta högkultur, om den kultur man själv tillhör faller samman. Ett slikt synsätt underskattar vad som står på spel, för utan ett hem på jorden blir det svårt – för att inte säga omöjligt – att knyta några djupare band.

Anton Carlson

En recension från Svenska Epoch Times 2025-12-29.

https://www.epochtimes.se/tankar-som-pekar-mot-framtiden

Sedan jag skrev min bok har det tillkommit en del likartade samhällsanalyser som jag på denna sida publicerar länkar till och kommenterar.

2025-06-08: Thomas Sowell gör här en 10 minuters analys på YouTube som förutspår det amerikanska samhällets kollaps till 2030 om ingen förändring sker.

Min kommentar är dels att kollapsen kommer att ta mycket längre tid än så och dels att nedgången och fallet inte går att förhindra av de skäl som jag tar upp i min bok. Thomas Sowells analys skiljer sig på detta sätt från min i och med att han vill få folk att agera för att rädda samhället från kollaps, medan jag istället vill få folk att bygga upp lokala parallellsamhällen som kan ta över både under och efter kollapsen.

Så vilka är det som antingen River eller Bevarar i en fallande högkultur, och vilka är det som istället Bygger upp det nya? Svaret kanske är lite överraskande beroende på vilken av dessa tre kategorier du själv tillhör.

De som Bevarar den fallande högkulturen är framför allt de som tydligt ser samhällsproblemen och försöker åtgärda dem så snabbt och effektivt som möjligt. De som bevarar är även de som fortsätter att utveckla den fallande högkulturens ännu välfungerande varor och tjänster genom förbättringar av olika slag.

De som River den fallande högkulturen är förstås de som aktivt och avsiktligt förstör samhället genom kriminalitet eller aktivt motstånd mot den fallande högkulturens nödvändiga förutsättningar. Men det är i ännu högre grad de som envist förnekar den fallande högkulturens samhällsproblem eller enbart förhåller sig passiva till dem utan att själva göra något åt det.

De som tvärtom Bygger den nya högkulturen är de som slutat lägga sin tid och energi på både rivandet och bevarandet av den fallande högkulturen, för att istället göra sig mer och mer oberoende av den genom att prova nya sätt att samverka lokalt med varandra.

Karaktäristiskt för de som sysslar med att riva eller bevara den fallande högkulturen är som vanligt centralisering, hierarki och representation, medan en fullständig frånvaro av detta sätt att organisera sig karaktäriserar de som bygger den nya högkulturen.