Författare: lennarthallstrom

Vitsen med en lokal valuta är att den inte behöver följa med i den nationella valutans svängningar, som i sin tur beror på vad som händer i landet och omvärlden. Det finns många lokala valutor genom historien som framgångsrikt har klarat den lokala befolkningens ekonomi medan den nationella ekonomin har rasat runt omkring dem. Detta kan man läsa mer om i mängder av andra böcker.

Alla valutor är baserade på förtroende. Förr var det förtroendet för guldvärdet medan det numera är förtroendet för den som står som garant för valutan – det vill säga staten eller unionen. Även en lokal valuta är baserad på förtroendet för den som står bakom den. Om förtroendet försvinner så förlorar valutan sitt värde, även om inget annat har hänt.

Vilka har du störst ömsesidigt förtroende för? Förmodligen dina närmaste vänner, oavsett om de tillhör din familj eller inte. Det vore ju därför mycket lämpligt att basera en lokal valuta på vänskap för att göra den så stabil och pålitlig som möjligt.

Men är man redan vänner så kan man ju istället ge varandra kompisrabatt i valfri mängd, och då använda rabattkuponger med överenskommet värde. Just ett sådant system skapade jag för ett antal år sedan, och om du vill läsa mer om det så kan du göra det på hemsidan www.kompisrabatt.org.

Efter att ha brottats med den praktiska utformningen av appar, sedlar, kuponger och polletter av olika slag så blev jag mer och mer positiv till gåvoekonomi som alternativ till allt krångel med regler och redovisning vid utformningen av olika lokala transaktionssystem. Om man är så goda vänner att man inte behöver hålla reda på vad man ger och får av varandra, så blir allt så mycket enklare att det kan vara värt att inte få någon ersättning för något enbart av den anledningen.

Om man däremot inte är tillräckligt goda vänner så får man stå ut med krånglet med någon form av betal- eller kreditsystem för att hålla reda på vad man är skyldig varandra, så att ingen känner sig lurad eller förfördelad. Detta besvär kan dock leda till att man blir motiverad att istället börja stärka vänskapen med fler och fler för att så småningom helt kunna övergå till gåvoekonomi.

Om närmare vänskap leder till gåvoekonomi, och gåvoekonomi motiverar till närmare vänskap, så ser jag inga skäl till att avfärda det på något sätt. Är det något som behöver utvecklas i dagens samhälle så är det just närmare vänskap mellan människor. Detta är något som utvecklingen av välfärdssamhället har gjort allt mindre nödvändigt – på gott och ont.

Bitcoin är den enda digitala valutan som uppfyller kraven på att inte vara hierarkisk och centraliserad. Alla andra digitala valutor har en utgivare som styr och bestämmer över valutan.

Precis som alla vanliga valutor är även alla kryptovalutor – utom just Bitcoin – centraliserade och under hierarkisk kontroll. Valutan kan därför alltid påverkas och styras av utgivaren – även om utgivaren lovar att inte göra det.

Bitcoin är det enda undantaget genom att den är helt decentraliserad och konstruerad så att det inte finns någon utgivare som kan påverka valutan, samt att det finns en specifik på förhand begränsad mängd av valutan. Detta gör att det är den enda pålitliga valutan vid en ekonomisk världskris, eftersom inget och ingen kan manipulera den, förutom att använda den precis som alla andra.

Och eftersom samhället numera är helt beroende av att både elförsörjning och internet fungerar så kommer därmed även valutan Bitcoin att fungera så länge samhällets tekniska infrastruktur hålls vid liv under en kris.

Det finns dock en svaghet, men den har inte att göra med själva valutan eller dess beroende av högteknologi utan dess användare. Med ett framtida väl utbyggt digitalt övervakningssystem av samma typ som redan nu är i fullt bruk i Kina kan alla användare av Bitcoin enkelt identifieras av en kontrollmyndighet och stängas av från sin tillgång till internet utan att det övriga samhället behöver utsättas för samma avstängning.

Om alla bitcoinanvändare är avstängda från internet kan ingen handel ske och valutan blir då helt oanvändbar och därför värdelös så länge detta pågår. Endast om avstängningen skulle upphöra genom en folkrevolution eller annat maktövertagande kan Bitcoin åter bli lika användbar och värdefull som tidigare. För själva bitcoinsystemet i sig går ju inte att stoppa – endast dess användare.

Men det är bara i en helt globaliserad värld med en världsregering som Bitcoin skulle kunna stoppas över hela världen. Så länge det finns nationalstater som väljer att inte införa samma medborgarkontroll som Kina har så kommer Bitcoin att kunna fortsätta användas som ett helt oberoende och säkert betalningsmedel.

Bitcoins framtid är därför helt beroende av alla dess användares framtid, och kommer därför sannolikt att vara väldigt olika i olika länder, beroende på vem som styr landet och hur. Endast i ett land som styrs av folket kan Bitcoin bli det självklara betalningsmedlet. I alla andra länder utgör Bitcoin ett hot mot den ekonomiska makten – det vill säga tills de själva börjar spekulera i Bitcoin!

De systemlösningar som skulle kunna införas för att förbättra en högkultur, men som motarbetas av samma högkulturs makthavare (eftersom lösningarna skulle minska deras makt) kan istället införas och utprovas i Lokala Parallellsamhällen.

Även om inte ett helt land är redo för en viss systemförändring så kan den testas i liten skala av just de som önskar införa den. På detta sätt kan en systemförändring både utforskas och utvärderas för att därefter få en större eller mindre spridning beroende på vilket resultatet blir.

Det bästa med att pröva något i liten skala är att det då kan bli vardagligare och mer förekommande än i stor skala. En annan fördel är att representation, centralisering och hierarki inte utgör någon fördel när det bara är ett fåtal inblandade, så det passar bra att kombinera den typen av systemförändringar med bokens Lokala Parallellsamhällen.

Allt beslutsfattande kan till exempel göras med direkt folkstyre, där alla har ett lika stort och direkt inflytande på alla beslut som tas. Och då kan man även använda medelvärdesbeslut eller konsensusbeslut istället för majoritetsbeslut. Sedan kan man tillsammans göra de systemjusteringar som eventuellt behövs, eller skrota det nya systemet helt och hållet om det inte fungerar tillräckligt bra.

Ekonomin är ett annat system som man kan förändra lokalt genom att till exempel införa en lokal valuta eller byteshandel istället för landets valuta eller någon kryptovaluta. Man kan även börja använda gåvoekonomi mellan individer som vill slippa föra räkenskap mellan varandra helt och hållet, och utöka detta system vartefter allt fler vill tillhöra det.

Det går således att ha flera samtidiga ekonomiska system lokalt, och välja det som passar bäst vid varje transaktion. Även här kan man göra de systemjusteringar som eventuellt behövs eller skrota det som inte fungerar. De erfarenheter man gör kan bli mycket värdefulla för andra som vill använda liknande system, oavsett om resultatet blir bra eller dåligt.

Det finns även en mängd andra områden som man kan införa lokala systemlösningar för – dels för att man kanske är missnöjd med ett nuvarande system rent principiellt, men också för att ett nuvarande system kanske inte går att lita på i ett krisläge. Vilka områden som detta inbegriper kan du läsa om i nästkommande avdelning i boken.

Varje individ som vill arbeta för en förbättring av samhället väljer att göra det på en nivå som den av olika skäl anser bäst. Vissa väljer att arbeta för förbättringar på systemnivå och vissa väljer att arbeta för förbättringar utanför eller oberoende av systemet. Många väljer även att arbeta på båda dessa nivåer samtidigt.

De flesta som arbetar för att förbättra samhället gör det genom att försöka förändra själva innehållet i det rådande systemet. Man kanske vill fylla det rådande systemet med en viss ideologi eller vissa värderingar, till skillnad mot det man uppfattar som andra ideologier och värderingar.

Men detta fungerar bara så länge det rådande systemet är funktionellt, och det fungerar dessvärre inte alls om det rådande systemet är dysfunktionellt. Varje förändring av innehållet i ett dysfunktionellt system blir lönlös när det är själva systemet som behöver förändras.

Jag har redan pekat ut representation, centralisering och hierarki som gemensamma faktorer i varje högkultur som haft sin uppgång, nedgång och fall. Om en förändring på systemnivå ska vara meningsfull i högkulturens nedgångsfas måste den därför åtgärda just dessa tre faktorer, annars kommer nedgången att fortsätta oavsett vilka övriga förändringar man gör.

I den Västerländska högkulturen har vi nu tack vare den snabba tekniska utvecklingen för första gången i historien en möjlighet att införa systemförändringar av just detta slag, och därmed för första gången en möjlighet att bryta den historiskt oundvikliga nedgången mot fallet. Att arbeta för en sådan förändring på systemnivå kan därför betraktas som både önskvärt och avgörande.

Jag har själv tidigare verkat för en förbättring av det rådande systemet genom mitt förslag till ett Demokratiskt Folkstyre, som är avsett att införas stegvis och parallellt med den representativa parlamentarism som vi redan har. (Läs mer på www.demokratisktfolkstyre.se)

Skillnaden mellan dessa två system är just att vårt nuvarande system är representativt, centraliserat och hierarkiskt, medan Demokratiskt Folkstyre ger ett direkt inflytande till varje individ som så önskar – helt fritt från representation, centralisering och hierarki.

Precis som Lokala Parallellsamhällen utgör komplement till det övriga samhället samtidigt som de skulle kunna ta över dess funktion, så är Demokratiskt Folkstyre ett komplement till det nuvarande systemet samtidigt som det skulle kunna ta över dess funktion.

Men att arbeta för förändringar på systemnivå medför även kompakt motstånd från alla i samhället som av en mängd olika anledningar vill bevara det representativa, centraliserade och hierarkiska system som de är vana vid och har ingått i under hela livet. Gissningsvis 95% av den vuxna befolkningen.

Vill man hellre arbeta med utvecklingen av Lokala Parallellsamhällen så finns det inget egentligt motstånd mot detta. Visserligen kan man möta tveksamhet eller ovillighet hos de som blir tillfrågade om att vara med, men det är ju något helt annat än aktivt motstånd.

Den ena nivån utesluter dock inte den andra, så man kan givetvis arbeta samtidigt eller växelvis med förbättringar på systemnivå och med Lokala Parallellsamhällen – förutsatt att man har tid och energi för bådadera.

Vi kommer alltid att stå med minst ena foten i det omgivande samhället som vi redan lever i vare sig vi vill eller inte. Den andra foten kan vi däremot välja att sätta i ett Lokalt Parallellsamhälle om vi vill.

Ju bättre det ena samhället fungerar desto mer vikt kan vi lägga på den foten, och ju sämre det fungerar desto mer vikt kan vi lägga på den andra foten. Men inte nog med det: Ju mer vi föredrar det ena desto mer vikt vill vi lägga på den foten, och ju mer vi föredrar det andra desto mer vikt vill vi lägga på den andra foten.

Vad som kan anses fungera eller inte i detta sammanhang kan det råda delade meningar om, och vad som är att föredra råder det alltid delade meningar om. Därför kan vi alla ha väldigt olika uppfattning om vilken fot vi vill lägga mer vikt på, och även ha många olika skäl till att faktiskt göra det eller inte.

Lokala Parallellsamhällen kan också välja att vara mer eller mindre beroende av det omgivande samhället. Den osårbara organisationsformen kan till exempel göras sårbart beroende av vårt moderna samhälles högteknologi i form av sociala media och webbleverantörer för att dra nytta av de stora fördelar som detta samtidigt innebär.

Man kan till exempel främja och underlätta kommunikation och informationsspridning genom att relativt enkelt skapa ett offentligt forum i form av en Facebookgrupp eller interaktiv hemsida. Men förutom att man då centraliserar organisationens kommunikation och information och gör sig beroende av privata företag så blir ofta den interna administrationen beroende av ett litet antal nyckelpersoner som då även blir indirekta representanter för hela organisationen.

Om man dessutom lyckas få samtliga medlemmar att delta i ett sådant forum så utgör det då samtidigt en sorts informell centraliserad medlemsförteckning som vem som helst kan ta del av. Men så länge alla väljer att vara med frivilligt, och de som vill stå utanför detta sammanhang inte exponeras där, så är det ju var och ens eget ansvar.

Grundtipset är att hela tiden hålla koll på om det man engagerar sig i bygger på hierarki, centralisering eller representation, och i så fall antingen hitta fungerande alternativ, helt låta bli det, eller att medvetet använda det som en fördel som man snabbt kan välja bort och klara sig utan.

Sedan kan det ju också vara så att man dessutom är engagerad i att åtgärda samhällets dysfunktioner på systemnivå och därför inte vill vara alltför engagerad i lösningar som ligger utanför detta system – även om man inser att det blir helt nödvändigt om dysfunktionerna inte går att åtgärda inom systemet.

Skillnaden mellan dessa två typer av åtgärder är att den ena kräver att åtgärden först får politisk majoritet och sedan börjar genomföras nationellt eller regionalt, medan den andra åtgärden bara kräver att du själv omedelbart börjar genomföra den lokalt. Var och en får bedöma möjligheten att lyckas och sedan göra sitt val – även om det ena inte utesluter det andra, och man därför kan verka för båda dessa typer av åtgärder.

Eftersom vissa samhällsfunktioner kan gå starkt framåt samtidigt som andra går bakåt så kommer många att vilja ta del av de fördelar som detta för med sig, samtidigt som de även verkar för Lokala Parallellsamhällen för att göra sig oberoende av nackdelarna.

Är man bara medveten om vilket fot man står på i de många olika sammanhang man rör sig, så kan man snabbt återfå balansen genom att byta fot om det plötsligt skulle bli ostadigt. Men det förutsätter förstås att åtminstone ena foten hamnar på stadig mark när man sätter ner den.

Samhällets infrastruktur består främst av vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar, elnät, telenät, fjärrvärmenät, vatten- och avloppsnät. Dessa används för olika samhällstjänster som transporter, information, kommunikation, energiförsörjning och andra vardagsfunktioner.

Dessa är vanligtvis helt avgörande för att ett samhälle ska fungera, men för individen kan det vara väldigt olika hur beroende man är av dem. Här återkommer även de tre nivåerna av kris som en viktig faktor – är det kostnaden eller bristen eller förbudet som är problemet?

Vilken infrastruktur som är viktigast är svårt att säga eftersom de alla är beroende av varandra på något sätt. Men elnätet är nog det som i första hand måste fungera för att allt annat ska fungera – förutom landets vägar. Många viktiga samhällsfunktioner har därför reserv-el i form av dieselkraftverk, batterier och annat för att kunna fungera även vid elavbrott. Även många privatpersoner är väl förberedda på ett liknande sätt.

Samhället klarar sig inte utan elnätet, men enskilda individer kan klara sig utmärkt utan elnätet. Vissa lever helt utan el som man gjorde förr i tiden, medan andra lever ”off-grid” med el från andra källor än elnätet – sol, vind, vatten, diesel etc. Denna resurs går alltså att ha tillgång till oberoende av om samhället kan leverera den eller inte.

Annat är det med Internet, vars användning samhället har blivit helt beroende av för nästan alla vardagliga tjänster. De flesta individer får också problem om Internet inte är tillgängligt, även om det också förekommer att vissa har valt att inte använda Internet alls. Denna resurs har man heller inte tillgång till om samhället slutar leverera den.

Fördelen med att samhället är mer beroende av en viss infrastruktur än individen är att det då är mer sannolikt att även individen kommer att ha tillgång till denna i kristider, genom att nästan alla typer av  infrastruktur är rikstäckande till sin natur. Detta gäller framför allt i tätbebyggda områden och kring viktiga naturresurser, men även kring andra viktiga platser av nationellt intresse.

Tillgång till el och Internet är därför något som samhället kommer att försöka upprätthålla så långt som möjligt även om det råder brist eller blir dyrt. Det är därför mer sannolikt att just el och Internet tillhör de samhällsresurser som istället kommer att regleras och begränsas för vissa kategorier av befolkningen.

Grovt förenklat blir det de som lyder och gör som statsmakten vill som får tillgång, och de som inte lyder som inte får tillgång – dels i samband med en brist, men även som tvingande påtryckningsmedel mot oliktänkande och oppositionella.

Att vara beroende av samhällets elnät och Internet är därför väldigt sårbart, även när samhället ser till att det fungerar över hela landet. Att däremot använda detta utan att vara beroende – antingen genom att man även har ett eget system som kan ersätta det, eller genom att man även klarar sig utan – kan vara en god idé av både bekvämlighet och nyttoskäl.

Det Västerländska högteknologiska samhället innehåller en lång rad fördelar som tidigare högkulturer saknat helt, och dessa ger goda förutsättningar för både globala nätverk av Lokala Parallellsamhällen och nationella folkstyren som aldrig funnits tidigare.

Idag kan vi via Internet och mobiltelefoner stå i ständig kontakt med varandra oavsett geografiskt avstånd och till väldigt låga kostnader. Detta gör att mycket av den urbanisering och centralisering som tidigare skett för att vinna stordriftsfördelar inte är lika motiverad längre.

Man kan numera uppnå många av dessa fördelar även om man förblir lokalt decentraliserad, vilket gör att Lokala Parallellsamhällen kan ingå i ett världsomspännande nätverk med kommunikativ direktkontakt med samtliga i nätverket även om man inte alls har något utbyte för övrigt. Det lokala nätverket blir samtidigt globalt.

Detta kan till att börja med utnyttjas i ett uppbyggnadsskede när nätverket består av lokala öar av Lokala Parallellsamhällen utspridda lite varstans runt om i världen. Erfarenheter kan snabbt delas och gemenskapen och motivationen kan stärkas av att kommunicera och sprida information om vad alla lokala grupper gör och hur de fungerar.

Baksidan av detta mynt är att man dels gör sig beroende av det högteknologiska samhälle som man vill fungera oberoende av, och dels att man själv riskerar att hamna i ett hierarkiskt, centraliserat och representativt system med de mest tekniskt kunniga och kommunikativa individerna i toppen av denna hierarki, som representanter för sina grupper, för sitt Lokala Parallellsamhälle eller för hela nätverket.

Därför behöver man som alltid vara medveten om nackdelarna med att kliva in i denna typ av system varje gång man väljer att göra det, så att man samtidigt kan se till att ha ett fungerande lokalt parallellt system för samma ändamål utan dessa nackdelar – eller se till att man kan klara sig helt utan om det skulle behövas.

Man behöver dock inte vara särskilt orolig för att Internet och mobiltelefoni kommer att tillhöra de saker som fungerar allt sämre under Västvärldens nedgång, eftersom denna högkultur har gjort sig helt beroende av att Internet och mobiltelefoni inte bara fungerar utan även fortsätter att både utvecklas och bli billigare.

Det är därför mer sannolikt att tillgången till Internet och mobiltelefoni helt kommer att styras och regleras av makthavarna under nedgången, för att kunna straffa eller belöna varje användare för deras agerande både på och utanför dessa högteknologiska plattformar.

De historiska fördelarna med centralisering, representation och hierarkier har på grund av Internets uppbyggnad förlorat det mesta av sitt övertag och istället blivit ett mer sårbart system än dess motsats. Detta gör att enskilda individer utan ledare eller representanter för första gången i historien är en starkare maktfaktor än den mest välorganiserade hierarki är idag. Det enda som saknas är ett system där alla individer även får sitt rättmätiga inflytande, både lokalt och globalt.

Ett sådant system kommer att motarbetas av varje hierarkiskt system som slåss för sin överlevnad, och bör därför införas så omärkligt som möjligt på olika sätt. Ett av dessa sätt är att börja bilda små grupper om ca 5-6 personer i ett nätverk av individer som tillsammans utgör Lokala Parallellsamhällen som på sikt knyts samman i ett globalt nätverk över hela planeten. Precis som Internet redan har gjort.

Man kan fråga sig vad ett lämpligt antal människor är, och svaret beror naturligtvis på vad detta antal ska vara lämpligt för. Dessutom är kanske ett lämpligt antal olika lämpligt för olika människor. Men att ett lämpligt antal människor ibland kan vara helt avgörande när man ska vara eller göra något tillsammans är ändå odiskutabelt.

Det antal som vi här ska fokusera på är det antal som är gynnsamt för vänskap, viket är vad denna bok har som utgångspunkt för de nätverk av smågrupper som beskrivs i flera av bokens kapitel. Frågan är alltså vad som är ett lämpligt antal människor för att bygga och utveckla vänskap.

Här påverkar naturligtvis både hur mycket tid man har på sig, hur långt det är mellan människorna, och hur mycket plats man har att mötas på. Om man har ett helt liv på sig så hinner man både bli vän och fördjupa vänskapen med väldigt många lite överallt, och har man gott om plats så kan man åtminstone möta väldigt många vänner samtidigt på den platsen.

Om vi därför utgår från att det handlar om ett fysiskt möte vid ett specifikt tillfälle på en specifik plats under en kväll, det vill säga ett ganska normalt så kallat möte eller allmänt umgänge med ett begränsat antal människor. Här är vi alla väldigt olika när det gäller hur många vi föredrar att odla vår vänskap med, och därför utgår vi från bokens 5-6 personer och undersöker vad som händer med vänskapen när detta antal ökar eller minskar, mötesplatsens storlek ökar eller minskar, och mötestiden ökar eller minskar.

Om vi är för många så hinner vi kanske inte ens lära känna varandra av tidsskäl, men även om tiden räcker till så kan det vara svårt att bara hålla reda på vem som är vem när man är många som inte redan känner varandra. Ju färre man är desto större möjlighet att både finna och fördjupa vänskap under ett möte. Det blir då även desto lättare att hitta en tillräckligt stor plats för mötet.

Många har en bostad med ett rum som har plats för 5-6 personer. Detta gör att man inte behöver någon extern lokal för ett möte om man kan vara hos någon av mötesdeltagarna. Om man möts fler gånger så kan man dessutom turas om att vara hemma hos varandra, vilket ökar möjligheten att uppnå och fördjupa vänskap mellan mötesdeltagarna.

Ju längre tid mötet pågår desto tröttare eller mer ofokuserad kan man bli, och även om detta varierar mycket mellan olika individer så är omkring två timmar en ungefärlig maxgräns för ett möte med bibehållen kvalitet. Vissa kan ha begränsat med personlig tid för mötet och kanske även lång resväg, så även detta är avgörande för vad som är en lämplig längd för ett möte.

Men förutom alla ovanstående skäl till att ha ett begränsat antal människor på ett möte så kanske det mest avgörande är hur många man känner sig tillräckligt bekväm med för att vara öppen för vänskap överhuvudtaget. Det kanske vore bättre att ha en till synes onödigt liten grupp om detta är vad som krävs för att utveckla vänskapen på bästa sätt i just den gruppen.

Man kan börja i vilken ände man vill när det gäller möten och vänskap. Antingen börjar man med att möta vänner för att göra något specifikt tillsammans och passar på att fördjupa vänskapen genom det man gör tillsammans, eller så börjar man med att möta andra för att göra något specifikt tillsammans och passar på att bli vänner genom det man gör tillsammans.

Det som är värt att betona här är att vad man än gör eller uträttar när man möts kan ses som sekundärt jämfört med det byggande och fördjupande av vänskap som nästan omärkligt sker samtidigt, även om det sker olika mycket och på olika sätt med olika människor. Sådan vänskap kan med tiden visa sig bli mer värdefull än något annat resultat som man uppnår tillsammans.

Notera att den numera så vanliga varianten digitala möten inte tas upp i detta sammanhang, trots att de är ett utmärkt sätt att bygga och utveckla vänskap på mellan människor som befinner sig på långt avstånd från varandra. Dessa möten förutsätter dock att alla högteknologiska leverantörer och deras infrastruktur står till förfogande och fungerar som avsett, vilket de ovanstående fysiska mötena tvärtom är helt oberoende av.

I ett Lokalt Parallellsamhälles nätverk med många lokala smågrupper består individerna av en blandning av människor som står olika nära varandra, både geografiskt och socialt. I de grupper man själv ingår är alla vänner, och i andra lokala grupper finns en blandning av vänner, bekanta och obekanta.

Poängen med att varje gruppmedlem även är medlem i flera andra grupper är att man på så vis kan fortsätta att basera varje grupp på vänskap även om inte alla i hela nätverket är vänner. Alla har vi olika vänkretsar, och tillsammans bildar vi ett nätverk av dessa vänkretsar, där alla på detta sätt antingen har direkta eller indirekta vänskapsband till alla andra.

Om man vill så kan man nöja sig med att ha en liten krets av direkta vänner som i sin tur är med i andra grupper med flera av sina direkta vänner. Men på sikt så lär man känna allt fler av sina vänners vänner så att de direkta vänskapsbanden ökar, och därmed utökas även de indirekta vänskapsbanden i allt vidare cirklar i nätverket.

Man kan dela in de sociala band man har till andra individer i tre kategorier, som var och en får en egen betydelse i samband med en kris av något slag.

Vänskap. Nära vänner som man väljer att omge sig med om man behöver hjälp.

Gemenskap. Vänners vänner som behöver läggas till för att alla ska stå starkare.

Bekantskap. Andra lokala grannar som läggs till av ömsesidig medmänsklighet.

Observera att dessa sociala band får precis samma betydelse även när det inte råder någon kris alls, utan istället en blomstrande högkonjunktur: Vänskapen kan erbjuda en genuin gemenskap med likasinnade som tillsammans skapar ett lokalt kulturutbud med såväl proffs som amatörer, naturlig närodlad mat och ömsesidig hjälp med både varor och tjänster av olika slag. Gemenskapen utökar skaran av inblandade vänners vänner som deltar i verksamheten, och bekantskapen involverar även alla övriga grannar som vill delta!

Man kan välja att antingen se det som att man lever på samma vis i en kris som i en högkonjunktur, eller att man lever på samma vis i en högkonjunktur som i en kris. Ju fler i nätverket som man utvecklar en direkt eller indirekt vänskap med desto roligare kan man ha i goda tider och desto mindre påverkas man av kristider.

Om man ska bilda en grupp med 5-6 utvalda personer i ett Lokalt Parallellsamhälle så finns det en mängd faktorer att ta hänsyn till och många avväganden att göra. Var och får själv avgöra vad som är viktigast i valet av medlemmar i gruppen.

1. Det enklaste är naturligtvis att utgå från de 5-6 vänner som man umgås mest med. Att bygga varje grupp på redan etablerad vänskap och förtroende är något som bör vara en ständig ledstjärna.

2. Ett annat bekvämt alternativ är att välja de 5-6 vänner som bor närmast, eftersom det då blir enkelt för alla att mötas ofta. Att genom gruppen utveckla den vänskap som redan finns är också en viktig ledstjärna i detta sammanhang.

3. Kanske vill man helst välja de 5-6 vänner som man anser sig stå närmast, oavsett var de bor och hur mycket man umgås med dem. Detta borde ju både skapa den starkaste gemenskapen och den största trivseln i gruppen.

4. Har man ett speciellt intresse som man vill att gruppen ägnar sig åt så väljer man antagligen 5-6 vänner som delar samma intresse. Om alla exempelvis vill odla så har man kanske tillsammans både den erfarenhet och den kunskap som krävs för att lyckas bättre än om man är ensam om detta intresse i gruppen.

5. Om man istället vill ha 5-6 medlemmar som tvärtom kompletterar varandra för att tillsammans ha så bred och mångsidig kunskap och erfarenhet som möjligt inom olika områden, så behöver man göra ett helt annat urval av vänner efter en noggrann inventering.

6. Vissa anser säkert att köns- och åldersfördelningen är viktigast vad gäller de 5-6 medlemmarna. En yngre, en medelålders och en äldre av vardera könet skulle ju ge en helt annan balans än om alla har samma ålder och kön.

7. Några kanske fokuserar helt på vilka 5-6 vänner som man helst vill ha med i kristider, medan andra enbart fokuserar på vilka vänner som man helst vill ha med i goda tider. Många överväger nog bådadera.

En av fördelarna med att varje individ kan vara med i valfritt antal grupper i nätverket är att man själv kan bilda en grupp med noga utvalda vänner enligt en av punkterna i listan ovan, och samtidigt ingå i andra grupper med vänner som är utvalda enligt någon av de andra punkterna i listan.

Man kan naturligtvis även kombinera flera av listans punkter i en och samma grupp, om man har många vänner som passar in på flera av punkterna. Och man behöver inte vara just 5-6 personer i varje grupp, utan medlemmarna kan själva komma överens om hur många man vill vara i gruppen. Några medlemmar kan ju dessutom tillkomma och andra kanske även lämnar gruppen av olika skäl.

Det som är gemensamt för alla grupper är att de får pröva sig fram själva och se vad som fungerar för dem. Det som fungerar i en viss grupp kanske inte fungerar i en annan. Men det är ändå viktigt att utbyta erfarenheter med varandra så att man både lär av varandras misstag och av varandras framgångar.

Förutsättningarna är ju väldigt olika för grupper i tätort och i glesbygd till exempel. Skillnader i gemensamma lokala resurser och geografiskt avstånd mellan medlemmarna gör att man inte alls kan göra på samma sätt i olika grupper. Kanske förblir man en ensam liten grupp utan kontakt med andra grupper under lång tid. Men man är ändå en del av nätverket, även om man inte ens känner till att det existerar.

Eftersom bokens Lokala Parallellsamhällen baseras på redan befintliga vänkretsar av olika slag så behöver inte så mycket mer göras än att medvetandegöra nätverkets grundstruktur och utveckla de befintliga vänskapsband man har på ett mer medvetet sätt.