Författare: lennarthallstrom

Aspirerande högkulturer

Givetvis finns det även andra tänkbara alternativ till det som jag i den senare delen av boken beskriver som den framväxande efterträdaren till Västvärldens nuvarande högkultur. Men övriga alternativ utgör precis om tidigare högkulturer enbart en upprepning av den nuvarande högkulturen, om än med andra dominerande regioner i den nya maktpositionen.

Det jag främst talar om här är naturligtvis Kina, och då högst sannolikt i internationellt samarbete med redan anknutna länder som Ryssland, Indien, Brasilien och Sydafrika. Dessa länder ligger alla utanför det som kallas Västvärlden och utgör redan idag dess största konkurrerande maktfaktor, såväl politiskt som ekonomiskt.

Det är därför bara en tidsfråga innan dessa länder har tagit över den dominerande rollen i världen, och detta är ett scenario som bör beaktas trots att det inte nämnvärt påverkar det principiella innehållet i denna bok.

Dessutom utgör även ett sådant scenario en mycket lång och utdragen process som kommer att motarbetas av Västvärlden både politiskt och ekonomiskt i det längsta. I värsta fall med ett tredje världskrig eller global ekonomisk kollaps som ingredienser. Och efter det vet ingen hur världen ser ut eller om någon ens går segrande ur striden.

Men eftersom detta inte förändrar det jag skriver om i bokens avslutande del Lokala Parallellsamhällen så behöver vi inte uppehålla oss vid varken detta eller andra framväxande alternativ till den för tillfället förhärskande högkulturen, utan kan istället ge oss in på vad som kännetecknar den.

Hönan eller ägget

Trots att uppgång, nedgång och fall verkar vara de tre ingående delar som varje högkultur består av så förklarar de ändå inte orsaken till varför varje högkultur efter sin uppgång går mot sin nedgång och sitt slutliga fall.

Man skulle därför kunna tro att det inte spelar någon roll vad man gör i en högkultur – den går ändå mot nedgång och fall alldeles oavsett vad som sker. Men så är det naturligtvis inte, det är tvärtom just det som sker i en högkultur som orsakar dess nedgång och fall.

Frågan är istället vad det är som gör att varje högkulturs uppgång förr eller senare bryts och följs av en nedgång och fall – även om själva kulminationen ibland kan bestå av en relativt långvarig platåfas. Finns det möjligtvis något generellt mönster i varje högkultur som kan förklara varför denna växling från uppgång till nedgång sker?

Denna fråga besvaras i bokens avdelning Fallstudier, som ger ett otal exempel på när och hur denna övergång inträffar inom en rad olika områden, och förklarar även varför. Om man lägger ihop alla de olika svaren i samtliga exempel så kan man se ett mönster som helt eller delvis kan förklara Västvärldens växling från uppgång till nedgång.

Huruvida denna övergång är permanent eller inte vet vi inte säkert förrän om några hundra år, då en fortsatt nedgång antingen har blivit uppenbar eller brutits av en uppgång eller platåfas.

Vad gäller hönan och ägget i denna fråga så kan man konstatera att en viss typ av kollektivt agerande i en högkultur kan leda till en nedgång, men samtidigt kan en nedgång även leda till en viss typ av kollektivt agerande. Ett agerande som ibland till och med kan stoppa nedgången och främja en uppgång, men vissa fall istället kan påskynda en nedgång.

Det är därför oklart om en nedgång generellt påskyndar eller förhindrar det agerande som orsakar nedgången, och om det skulle vara så att det gör bådadera samtidigt så kanske det jämnar ut sig så att nedgången i sig inte alls utgör någon påverkande faktor.

Högkulturens livscykel

Varje högkultur har sin uppgång, nedgång och fall. Exempel på detta är lätta att hitta genom historien. I efterhand kan man mer tydligt se när nedgången började och vilka händelser som påskyndade det slutliga fallet, medan det inte alls är lika uppenbart för den som befinner sig mitt i en nyligen påbörjad nedgång.

Kännetecknande för en högkulturs nedgång och fall är att de styrande inte förmår förhindra detta, eftersom de inte vill kännas vid att det rör sig om denna typ av nedgång, och deras åtgärder blir därför otillräckliga eller alltför sent insatta. Även om en del stora förbättringar fortfarande uppnås inom vissa områden så överskuggas de av desto fler försämringar inom andra områden.

Ett annat kännetecken är att både de styrande och deras opposition försöker övertrumfa varandra med väldigt snarlika förbättringsåtgärder utan att någon av åtgärderna blir framgångsrikt genomförd. När såväl de styrande som oppositionen bedriver en likartad dysfunktionell politik brukar nedgången vara ett faktum, eftersom det då inte längre finns några konstruktiva politiska alternativ.

Sverige har länge varit en del av det som brukar kallas Västvärlden. Ordet ”Västvärlden” avser de kulturer som idag har någon form av europeiskt ursprung, och dit räknas Europa, Israel, Syd- och Nordamerika, Australien och Nya Zeeland.

Det är Västvärldens högkultur som har dominerat alltmer under flera hundra år och nu har nått sin kulmen och därmed påbörjat sin långsamma nedgång mot sitt slutliga fall. Detta är i alla fall min utgångspunkt när jag skriver denna bok – vare sig det visar sig att jag har rätt eller inte.

Jag anser att vändpunkten för Västvärlden kom 2012. Fram tills dess gick utvecklingen totalt sett fortfarande aningen uppåt, men därefter påbörjades den långsamma nedgången.

Årtalet baserar jag mer på en känsla jag fick i början av just det året snarare än på några faktiska bevis. Huruvida detta årtal är rätt eller fel är dock helt ovidkommande för bokens innehåll och därför mest kuriosa. Man kan ändå inte tydligt se när en högkultur kulminerade och påbörjade sin långsamma nedgång förrän långt i efterhand, och samma sak gäller även i detta fall.

I bokens avdelning Fallstudier tar jag ändå upp en mängd olika exempel på när en utveckling inte längre utgör en uppgång utan har kulminerat och vänt till en nedgång. Detta för att läsaren ska kunna bilda sig en egen uppfattning om huruvida vi befinner oss i början av Västvärldens långsamma nedgång mot sitt fall eller inte.

Eftersom hela Västvärlden är baserad på någon form av demokratiskt system, så är graden av demokrati i Västvärlden en av de viktigaste faktorerna att beakta när det gäller denna högkulturs uppgång och nedgång. En utveckling av demokratin tyder på uppgång medan inskränkningar i demokratin tyder på nedgång.

En högkulturs nedgång och fall är en långsam och utdragen process, och många kommer därför att hävda att de nedgångar som sker är tillfälliga och det snart vänder uppåt igen. Men den typ av nedgång som jag talar om har ingenting med konjunkturer att göra – den fortsätter även under högkonjunkturer och blir därmed ett avgörande tecken på om Västvärldens utveckling har vänt nedåt eller inte efter många århundraden av uppgång.

När det Romerska riket påbörjade sin nedgång så var det mycket som fortfarande fungerade utmärkt och till och med utvecklades, men samtidigt var det även mer och mer i samhället som fungerade allt sämre ända tills riket långsamt gick under.

Att peka på allt det som fungerar bra i ett samhälle i nedgång på väg mot sitt fall blir alltså inte en särskilt korrekt beskrivning om man vill informera folket om det faktiska läget. Istället blir det ett sätt att dupera en befolkning så att de inte gör uppror mot de styrandes oförmåga att förhindra det kommande fallet.

Och eftersom nedgången i det här fallet gäller hela Västvärlden så blir det därför helt fel om man jämför Sverige med andra västländer som befinner sig i samma nedgång och sedan hävda att Sverige minsann står sig väl i konkurrensen med jämförbara länder.

Man behöver istället jämföra med hur det varit under tidigare perioder i samma land för att kunna avgöra om landet befinner sig i en nedgång eller inte. Därför blir historisk nationell statistik väldigt avslöjande, medan internationella jämförelser med andra västländer bara blir vilseledande.

De flesta högkulturer genom tiderna har ungefär samma månghundraåriga omloppstid från sin uppgång till sitt slutliga fall. Men frågan är om vi därmed kan utgå från att även Västvärldens tidcykel är ungefär lika lång, eller om utvecklingen idag går så otroligt mycket fortare än i tidigare högkulturer att även nedgången kommer att gå fortare på grund av detta?

Jag låter detta vara osagt, dels för att jag helt enkelt inte kan avgöra detta på något övertygande sätt, och dels för att det inte påverkar bokens övriga innehåll. Men jag tar ändå upp det till diskussion i denna avdelnings sista kapitel, för den som är intresserad.

Se alla sidor av saken

De många olika problemområden som jag tar upp i boken blir omsorgsfullt belysta med ett stort antal vitt skilda perspektiv på varje fråga. Jag är nämligen inte alls ute efter att på något sätt bevisa att jag har rätt i mina antaganden utan lägger istället fram och väger alla tänkbara observationer och perspektiv mot varandra för att både jag själv och läsaren ska få en så bred bild som möjligt att ta ställning till.

Jag ger många exempel på vad jag anser vara tecken på att Västvärlden har kulminerat, men försöker samtidigt att ge alla motbilder jag kan hitta för att läsaren ska få en mer nyanserad bild av saken än en ensidig argumentation för min egen utgångspunkt.

Eftersom detta är mitt sedvanliga sätt att belysa varje frågeställning jag möter så har jag med denna metod även lyckats eliminera en hel del irrelevanta eller ohållbara argument både för och emot min utgångspunkt gällande Västvärldens nedgång och fall.

Denna vana att ifrågasätta mina egna argument har gjort att jag ofta möter meningsmotståndare som har betydligt sämre motargument än de jag själv är medveten om. Jag brukar då bli tvungen att själv förse min meningsmotståndare med dessa motargument för att samtalet ska kunna leda vidare till något mer konstruktivt.

Att vinna en argumentation ser jag personligen som en återvändsgränd. Visserligen har min meningsmotståndare då fått något att fundera på, men jag själv har ju inte kommit en millimeter längre än tidigare. Om jag däremot förlorar en argumentation så har återvändsgränden oväntat öppnats och jag kan därmed komma vidare med en större förståelse av sakfrågan.

Jag ser alla frågor som inte kan avgöras objektivt som öppna – även om jag ständigt skulle vinna varje argumentation kring en viss fråga. Det är först när tiden utvisat vad som rent faktiskt visar sig vara rätt som frågan blir avgjord.

Det blir därför mycket lätt för mig att inte ha någon känslomässig investering i att ha rätt när jag diskuterar något. Mitt känslomässiga engagemang i en diskussion handlar istället om att få nya perspektiv, ökad förståelse, större insikt eller mer kunskap med hjälp av den jag samtalar med.

Av denna anledning kan jag känna mig besviken när en diskussion där jag anses ha rätt inte leder till något av detta, och istället bli väldigt nöjd när en diskussion där jag anses ha fel leder till just detta.

Som läsaren snart märker innehåller boken inga som helst referenser eller källhänvisningar, av den enkla anledning att det är jag som är källan. Och jag är som sagt inte ute efter att övertyga någon, utan vill enbart få läsaren att tänka till kring det jag skriver om. Exakt vilka tankar läsaren får spelar mig däremot ingen roll – huvudsaken är att boken är tankeväckande.

I goda tider och dåliga

De olika förslag till lösningar som du finner i den avslutande delen av boken har alla det gemensamt att de är avsedda att vara lika önskvärda och lämpliga i såväl tider av kris som i goda tider. Detta gör att boken kan användas som en lika användbar handbok för eftervärlden vare sig det visar sig att jag har rätt eller fel angående Västvärldens nedgång och fall.

Det är mycket vanligt att olika samhällsfunktioner antingen är avsedda att fungera och vara önskvärda i goda tider eller enbart i kristider, dvs när allt är bra så gör vi på ett sätt och när det är kris så slutar vi med det och gör istället på ett helt annat sätt. Detta antingen-eller-tänkande är det första man behöver komma bort ifrån i det här sammanhanget.

När man ska utforma förslag som är lika önskvärda i goda som dåliga tider så behöver man givetvis göra en hel del rent subjektiva avväganden som beror på vilken livsstil man föredrar och vilka intressen man har. Därför är mina förslag sannolikt inte lika önskvärda för alla, och jag räknar med att de allra flesta faktiskt föredrar att helt eller delvis avstå från de lösningar jag föreslår.

Alla förslag till lösningar som jag lägger fram i sista delen av boken har kommit till som en logisk följd av de observationer och perspektiv som beskrivs i bokens avdelning Fallstudier. Tidigare har mitt fokus enbart varit samhällsförändringar på systemnivå. Men efter många och långa diskussioner i olika samtalsgrupper under senare år – som alla landade i det jag beskriver som Lokala Parallellsamhällen längre fram i boken – så bytte jag fokus.

Detta betyder inte att man ska låta bli att samtidigt verka för förbättringar på systemnivå. Det viktiga är att var och en gör något den tror på, så att tiden och energin som läggs ner känns meningsfull och väl använd. Och lika viktigt är att även se värdet i att andra av samma anledning väljer att göra något som man själv har valt bort eller kanske inte ens har övervägt att göra.

Ibland måste man ändra sig när man upptäcker att den lösning man tidigare trott på är alltför osannolik, tar alltför lång tid eller har otillräckligt stöd hos andra som den är beroende av. Precis så blev det för mig under det tidigare arbetet med just de frågor som nu har utmynnat i denna bok. Kanske blir det även så för dig när du läser den?

Lär av historien

Min utgångspunkt för den här boken är att det som allmänt kallas Västvärlden nu befinner sig i samma skede som det Romerska riket gjorde när dess nedgång och fall nyligen hade inletts. Det tog sedan flera hundra år av nedgång innan Romarriket slutligen föll.

Många av de synbart destruktiva galenskaper som sker i världen idag blir mycket enkla att förklara med perspektivet att de alla är typiska tecken på att Västvärlden har påbörjat sin långsamma nedgång på väg mot sitt oundvikliga fall.

Anledningen till att denna nedgång inte uppmärksammas eller åtgärdas är att den går så sakta att den inte hinner uppfattas som en pågående nedgång, utan ses möjligen som en tillfällig svacka av varje generation – som ju inte har haft någon personlig erfarenhet av hur det varit tidigare.

Min tanke med boken är att om romarna hade vetat att deras högkultur från och med en viss tidpunkt var på väg mot nedgång och fall så kanske de hade agerat annorlunda än de faktiskt gjorde.

Vissa hade kanske försökt åtgärda själva nedgången med helt andra metoder, medan andra istället kanske hade börjat skapa helt nya parallella alternativ som inte alls var beroende av det allt sämre fungerande samhällssystemet, och därför skulle kunna ersätta detta när det slutligen föll.

Jag har med andra ord skrivit denna bok som en handbok för eftervärlden utifall att det skulle visa sig att jag har rätt i min utgångspunkt ovan. Jag kan omöjligt veta säkert om jag har rätt eller inte, men om jag nu skulle ha det så kan denna bok vara användbar av just den anledningen. Och om jag har fel så är boken ändå minst lika användbar av de anledningar som du kan läsa om i nästföljande kapitel.

Författarens förord

Detta är en annorlunda bok. Den är skriven med extremt kortfattade kapitel. Detta för att enbart fokusera på en sak i taget, eller väga några få saker mot varandra. Därav namnet handbok.

Varför skriver jag den här boken? Det finns många skäl. Ett är att få en bättre överblick över de hundratals texter om samtiden som jag skrivit under de senaste tio åren på min blogg “Samlade Tankar”. Ett annat skäl är att denna överblick kan ge en bättre förståelse för det jag har skrivit om, genom att förenas i ett sammanhang som visar hur allt hänger ihop.

Men framför allt är det för att ge läsaren en mängd uppslag till vidare tankar och funderingar inom en mängd vitt skilda områden, som alla har det gemensamt att de var och en skulle kunna vara den allra viktigaste förklaringen till varför världen ser ut som den gör idag och hur vi väljer att agera i den.

Boken är inledningsvis problemfokuserad men övergår efter en genomgång av en mängd olika observationer och perspektiv till att bli helt lösningsorienterad. De många kapitelrubrikerna är avsedda att ge läsaren en snabb överblick över vilka olika områden som behandlas, och man kan till och med läsa boken i vilken ordning som helst om man lockas mer av vissa kapitel.

Detta gör att man även kan använda boken som en uppslagsbok för diskussioner om samtiden – den kan nämligen ge uppslag till en mängd olika samtal beroende på vilket eller vilka kapitel man väljer att ha som utgångspunkt. Varje kapitel börjar dessutom på ny sida, så det finns ofta gott om plats för egna anteckningar i slutet av dem.

Som jag så ofta skriver i mina texter hoppas jag att slutsatserna av mina observationer är felaktiga, så om läsaren inte håller med mig om vissa slutsatser hoppas jag att det är läsaren som har rätt. Tiden kommer så småningom att utvisa detta – vi får helt enkelt vänta och se.

Åfors i februari 2023

Lennart Hallström

 

P.S. Som helt obunden författare har jag medvetet valt att varken associeras med någon förhandsrecensent eller andra referenser för denna bok. Inte heller med något bokförlag med viss typ av inriktning. Boken är därför egenutgiven genom förlaget Books on Demand som både trycker och säljer boken på begäran utan att ha varit inblandat i vare sig utformningen eller innehållet.

Innehållsförteckning