En bra indikator på att en högkultur är på väg uppåt är att den ger fler och fler minoriteter samma möjligheter som majoriteten. Exempel på detta är så kallade handikapptoaletter och handikappramper eller hissar som gör det möjligt att använda rullstolar utan att hindras av dörröppningar och trappor. Dessa hjälpmedel underlättar inte bara för den som använder rullstol utan för alla som vill använda en rymlig toalett eller slippa gå i trappor.
Andra exempel är hörapparater och textade TV-program för de som hör dåligt eller talböcker och trafikljus med ljudsignaler för dem som har dålig syn. Även den som både ser och hör bra kan ha nytta av både undertexter och ljudböcker, medan hörapparater och ljudsignaler varken blir till fördel eller nackdel för de som hör bra – förutom fördelen att glädjas för andras skull.
När denna inkluderande samhällsutveckling fortsätter så kommer den snart in på ett nytt område där fördelen för en minoritet samtidigt innebär en viss nackdel för majoriteten. Exempel på detta är när de närmaste parkeringsrutorna görs om till handikapparkering som enbart får användas av de som har tillstånd och därför oftast står tomma. Denna nackdel för majoriteten blir ändå alltid accepterad, dels på grund av logiken i att närheten underlättar för dem som har det tillräckligt besvärligt ändå, och dels för att man känner sig lyckligt lottad som faktiskt inte behöver använda en sådan parkeringsruta.
Men här börjar det handla om vad som är rimliga proportioner. Om hälften av hundra parkeringsplatser skulle reserveras för bilister med handikapptillstånd, så är detta helt acceptabelt vid en lokal där handikappade vanligtvis samlas i stora skaror varje dag. Men om det aldrig är mer än tre av dessa parkeringsrutor som används varje dag så innebär det en orimlig nackdel för alla som inte får plats att parkera där.
Det är just där som en uppgående högkulturs inkluderande utveckling övergår i en nedgång, där varje ny liten fördel för en minoritet blir till stor nackdel för majoriteten – inte för att fördelen och nackdelen är olika stor utan för att fördelen endast gynnar ett litet fåtal medan nackdelen drabbar hela den övriga befolkningen.
Detta är en av de tydligaste indikationerna på en högkulturs kulmination, och den kan iakttas inom alla områden där utvecklingen har upphört att gagna majoriteten. Så länge majoriteten får det bättre eller åtminstone inte får det sämre av utvecklingen så är högkulturen på uppgång, och när den fortsatta utvecklingen gör att majoriteten får det sämre så har utvecklingen redan kulminerat och nedgången inletts. Och detta gäller alltså även om man kan peka på att en prioriterad minoritet samtidigt får det bättre.
Vad det innebär att få det bättre och få det sämre kan både bedömas och mätas på många både subjektiva och objektiva sätt, och jag tänker inte gå närmare in på det eftersom det inte har någon betydelse för mitt resonemang. Oavsett vilket mått för bättre och sämre man använder så kan det användas som indikator för när en utveckling har kulminerat.