Uppdelningen av stad och landsbygd är intressant, eftersom den motsvarar uppdelningen centralisering och decentralisering. Det som kännetecknar en stad är just centralisering av det som på landsbygden är decentraliserat. Sedan finns det även allt däremellan som varken kan kallas stad eller landsbygd.
Med denna boks utgångspunkt tillhör staden därför det gamla i den högkultur som är på nedgång mot sitt fall, medan landsbygden tillhör det nya som kommer att växa sig allt starkare och även kunna ersätta det gamla när det slutar fungera. Men detta är en väldigt förenklad och mer symbolisk beskrivning av det hela.
I princip råder samma systemiska centralisering på landsbygden som i staden, och det finns mycket som är decentraliserat även i städer. Därför handlar det inte enkelspårigt om begreppet staden och begreppet landsbygden, utan istället om allt som är centraliserat och storskaligt i bådadera jämfört med allt som är decentraliserat och småskaligt i bådadera.
Men eftersom staden som fenomen har sitt ursprung i just en centralisering av diverse decentraliserade företeelser, så är det väldigt lätt att urskilja just denna tydliga kontrast mot landsbygdens decentraliserade motsvarigheter. Frågan blir därför om det överhuvudtaget är möjligt att decentralisera stadens redan centraliserade företeelser, eller om den enda möjligheten till decentralisering av dessa företeelser finns på landsbygden?
Den som inte alls delar denna boks utgångspunkt har naturligtvis ingen anledning att agera för decentralisering på någondera sättet, men den stadsbo som gör det behöver avgöra om livet i staden på sikt är att föredra framför livet på landet eller tvärtom – de Lokala Parallellsamhällen som denna bok förespråkar är ju inte begränsade till att finnas enbart på landsbygden, eftersom de kan utformas på väldigt olika sätt beroende på vilka lokala förutsättningar som finns.
En annan skillnad mellan stad och landsbygd är antalet människor man har omkring sig. På landsbygden kan de vara så få att man både intresserar sig och bekantar sig med varje människa man möter, medan man i staden är omgiven av så många människor att man till vardags snarare stänger av samma kontaktintresse för att överhuvudtaget kunna fungera där.
Någonstans går en gräns där antalet människor omkring en blir så stort att man börjar värja sig mot dem socialt – genom att inte hälsa på dem, inte se dem i ögonen eller ens uppmärksamma dem. Denna gräns kan vara olika för olika människor, men när den väl överskrids så börjar man agera som en annan människa än den man var innan.
Frågan är hur detta påverkar oss både som individer och som samhällskollektiv vad gäller utvecklingen av egenskaper som medmänsklighet, medkänsla, pålitlighet, omtänksamhet, etc. Risken är att det istället leder till en alienation, misstänksamhet och missunnsamhet som bara påskyndar en högkulturs nedgång och fall.
Det ska därför bli intressant att följa framväxten av olika Lokala Parallellsamhällen i allt mellan storstad och landsbygd, för att se vilken roll mängden människor spelar och var gränsen går för hur stort antal som är lämpligt i olika sammanhang.