I både stort och i smått, i nutid och historiskt, kan man se en gemensam nämnare som för mänskligheten har inneburit både utveckling och förfall. Denna gemensamma nämnare är representation.
Jag menar att det räcker med denna enda faktor för att förklara såväl mänsklighetens pågående öde som alla tidigare mänskliga civilisationers öden.
Så länge varje människa bara representerar sig själv tar man gemensamma beslut och ingen får en position som i värsta fall kan missbrukas. Men så snart någon representerar fler än sig själv så uppstår plötsligt en obalans som ofta visar sig vara svår att återställa.
Det spelar mindre roll hur denna representation uppnåtts – genom våld, genom styrka, genom list eller genom önskemål från de som frivilligt vill bli representerade. Det är själva principen att representera som jag vill åt här – inte hur representationen uppnås.
Historiska envåldshärskare både representerade, försvarade och förtryckte sitt folk, medan nutida demokratiskt valda ledare är tillsatta för att representera och tjäna det folk som valt dem. Det senare borde därför vara ett föredömligt system medan det förra är helt förkastligt. Men hur är det med detta om det är själva representationen som är problemet?
Låt oss titta närmare på problemet i en betydligt mindre skala. Hur gör vi människor generellt när vi umgås i grupp?
Om det är en informell grupp människor som träffas så representerar ju var och en bara sig själv, men så snart det uppstår något slags formell hierarkisk organisation så innebär detta samtidigt en frivillig eller ofrivillig representation.
Hierarki och representation går alltid hand i hand eftersom det inte går att ha en hierarki som inte samtidigt har en överordnad som representerar de som är underordnade, och det går inte att ha en representant för flera utan att det samtidigt blir en hierarki.
Bara att välja en tillfällig ordförande på ett möte innebär att det blir en hierarki och att ordföranden blir vald som överordnad representant för alla i gruppen genom sitt ordförandeskap – istället för att alla gemensamt delar på den uppgiften.
Så vad är då problemet med detta? Det blir ju mycket effektivare med en ordförande eller en ledare eller ett ombud etc som väljs ut att representera en grupp om det är fler än ett fåtal personer!
Ja visst blir det effektivare, och det är just därför detta sker, och det är därför mänskligheten har utvecklats så framgångsrikt under historien och även fortsätter att utvecklas på just detta sätt. Representation och hierarkier är faktiskt mänsklighetens framgångsrecept – men också dess fördärv!
Det som börjar som ett framgångsrecept visar sig alltid sluta på samma sätt – med förfall. Den historiska utveckling av hierarkisk organisation som vi kan se handlar inte om att det är samma hierarki som framgångsrikt utvecklas mer och mer genom historien. Nej, varje historisk hierarki har alltid slutat med nedgång och fall varefter en helt annan hierarki tar över och utvecklas och sedan slutar på exakt samma sätt – och så fortsätter det vi kallar mänsklighetens utveckling…
Därmed var vi tillbaka till att det är själva principen med representation och hierarki som är huvudproblemet, trots att det samtidigt är framgångsreceptet – en något besvärlig paradox!
Det som alltid händer vid representation är att representanter med tiden får betydligt mer gemensamt med varandra än med de människor som de ska representera. Den utsedde representanten blir allt mer insatt, skolad och kunnig i sitt uppdrag som representant. Kontakten, gemenskapen och likheten med motpartens representanter blir snart större än likheten med de som ska representeras.
Istället för att varje representant och de som valt denne håller ihop mot de andra representanterna och de som valt dem så börjar alla representanter hålla ihop mot de som valt dem. Denna skiljelinje växer sig starkare ju längre representationen har pågått, och vi kan se den lite varstans i världen idag.
I samma ögonblick som det blir lättare för motparten än för de som representeras att få kontakt med representanten så har representantfällan slagit igen. De som representeras har då gett bort och förlorat den lilla makt de hade som individer. Detta är en svår balansgång, för ju mäktigare representanten blir desto kraftfullare kan den representera – men samtidigt blir avståndet till de som ska representeras allt längre.
Det är när representationen har nått detta stadium som framgångsreceptet övergår i förfall, och jag menar att detta inte går att göra någonting åt – att det är en del av ett naturligt förlopp på samma sätt som en blommas liv och död under en säsong ligger inbyggt i dess frö redan från början.
Till skillnad mot en blomma tar det dock väldigt mycket längre tid innan en sådan övergång till förfall sker i samband med representation, och det är därför betydligt svårare att observera och konstatera detta förlopp.
Genom att regelbundet byta ut representanterna innan förfallet uppstår kan man i princip förlänga förloppet hur länge som helst, och förfallet borde därför bara uppstå när representanterna har varit desamma under en längre tid.
Men om inte alla representanter byts ut samtidigt så kan detta förfall ändå uppstå genom att det sakta men säkert byggs upp en intern kultur av ovanstående illojala slag som fortsätter att utvecklas även om man byter ut representanter, genom att de nya representanterna anpassar sig till den interna kulturen.
De stora praktiska nackdelarna med att ständigt byta ut samtliga representanter gör dock att en sådan dramatisk åtgärd sällan eller aldrig genomförs, med resultatet att min ovanstående beskrivning av representationens typiska förlopp snarare blir regel än undantag – även om hela förloppet som sagt kan ta väldigt lång tid.