Den kolonisation som inleddes för några sekel sedan och upphörde efter att de koloniserade länderna frigjort sig från kolonisatörerna och blivit självständiga, har genom att ta sig en helt annan inriktning kunnat fortsätta frodas och fortsätter ända in i våra dagar.
Kolonisationen har ändrat skepnad från att ha varit riktad mot andra länder till att riktas mot regionala delar av det egna landet och exploatera dessa landsdelar på samma sätt som man tidigare exploaterade sina kolonier i andra länder. Och det är fortfarande rikedomar i form av naturresurser som statsmakterna är ute efter.
När kolonierna blev självständiga var de tidigare kolonisatörerna tvungna att bedriva internationell handel med dessa istället för att bara hämta samma varor från sina kolonier. Då började de tidigare kolonisatörernas statsmakter istället leta inom det egna landets gränser efter områden som kunde exploateras på samma sätt som de tidigare kolonierna, och så ser det ut än idag.
I Sverige var det Norrlands naturresurser i form av vattenkraft, skog och järnmalm som blev den interna kolonisationens främsta exploatering. Om Norrland hade varit ett självständigt land med internationell handel skulle det varit betydligt rikare än resten av Sverige idag. Istället är Norrland idag en fattig svensk koloni med stora naturresurser som har gjort Sverige till ett av världens rikaste länder.
Den globalisering som pågår sedan länge har dock lett till att många länders naturresurser numera ägs av multinationella storföretag. Detta är en mer handelsmässig kolonisering, där storföretag betalar symboliska summor för att utvinna sådant som tidigare kolonisatörer bara lade beslag på.
Ytterligare en form av intern kolonisation uppstår när man skapar överstatliga stormakter som EU, där medlemsländerna blir som kolonier för Europaparlamentet vad gäller beslut om såväl naturresurser som monetära resurser. Skillnaden är att kolonierna i detta fall lyder under stormakten helt frivilligt, och att de kan återfå sin självständighet genom att lämna den.
För att bryta all form av kolonisation krävs en sådan grad av decentraliserat styre att varje regional del av ett land som idag utnyttjas likt en koloni, återfår makten över den egna regionen så att ett frivilligt samarbete kan inledas istället för ett ensidigt utnyttjande som dikteras helt av en centralmakt.
Om istället en vidareutveckling av denna nya typ av kolonisation sker genom att ännu mer makt över regionerna överförs till centralmakten så är det bara en tidsfråga innan även detta – som vi så många gånger redan har lärt av historien – leder till högkulturens nedgång och fall.