Om man föredrar en osårbar organisationsform framför en sårbar så kan man utgå från förra kapitlets beskrivning av olika typer av sårbarhet och undersöka hur man skulle kunna undvika dem.
Att undvika hierarki, representation, centralisering och registrering verkar vara uppenbart, men det kräver också en helt annan organisationsform än den vi är vana vid, och vi ska därför titta närmare på hur en sådan skulle kunna se ut.
En grupp på 5-6 personer behöver varken centralisering, medlemsregister eller hierarki. Man kan träffas hemma hos varandra, var och en har de andras kontaktuppgifter, och alla har gemensamt ansvar för mötena.
Om man istället var väldigt många fler så behöver man kanske en större lokal eller måste alltid ha mötena i en och samma stora bostad. Någon behöver leda mötena för att de inte ska bli för kaotiska eller ineffektiva, och en medlemsförteckning behöver upprättas av någon som sedan även administrerar den.
Exakt var gränsen går för antalet gruppmedlemmar som kräver centralisering, hierarki och medlemsregister får man nog pröva sig fram till i varje sammanhang, men 5-6 personer ligger helt klart under den gränsen så jag kommer för enkelhetens skull att utgå från det antalet gruppmedlemmar här.
Men en organisation med bara 5-6 medlemmar är ju å andra sidan så liten att den istället blir väldigt sårbar av just den anledningen. Den behöver alltså bli större på något annat sätt än att ha fler medlemmar i gruppen.
Om organisationen istället består av väldigt många sådana små grupper så finns ingen begränsning för hur stor den kan bli. Men dessa grupper måste då på något sätt vara förenade med varandra utan att för den sakens skull behöva representanter för varje grupp.
Detta går till så att de flesta medlemmar i varje grupp även är medlemmar i några av de andra geografiskt närmaste grupperna. På detta sätt finns det alltid ett flertal kopplingar mellan alla geografiskt närliggande grupper utan att någon gruppmedlem representerar någon annan än sig själv.
Ingen behöver heller hålla reda på fler än de omkring sex personer som ingår i var och en av de få grupper som den själv ingår i, så inget mer omfattande medlemsregister än var och ens privata telefonbok är nödvändigt.
S¨å ¨här långt är organisationen osårbar i bemärkelsen att det går att slå ut enskilda medlemmar eller hela grupper utan att det får någon avgörande betydelse för aktiviteten i övriga grupper eller för övriga medlemmar i organisationen. Det går inte heller att komma åt hela organisationens medlemmar eller grupper på något sätt.
Denna organisationsform är därför den enda som jag oreserverat kan förorda i en fallande högkultur – men även i en fullt fungerade demokratisk välfärdsstat. Det finns nämligen många fler skäl än osårbarhet som gör denna organisationsform önskvärd i vårt moderna tidevarv. Vilka dessa är har jag redan redogjort för i flera av kapitlen i avdelningen Fallstudier.
Jag inser dock att denna organisationsform blir väldigt begränsad när det gäller kommunikation med grupper och medlemmar som befinner sig geografiskt långt ifrån varandra. För att inte tala om kommunikation med människor som inte har någon lokal grupp i sin närhet och därför inte ens känner till organisationen.
Detta kan åtgärdas genom att använda det högteknologiska samhälle vi redan lever i för att underlätta sådan kommunikation. Men observera att vi därmed samtidigt lämnar den osårbara delen av organisationen och skapar en parallell sårbar del som är hierarkisk, centraliserad och representerande.
Här uppstår en balansakt där vi dels vill ha fördelarna av den osårbara organisationsformen i Lokala Parallellsamhällen men också de sårbara fördelarna i samhället vi redan ingår i.
Detta behöver dock inte utgöra något dilemma alls så länge vi är medvetna om och inte gör oss helt beroende av det som är sårbart, utan endast använder detta som en viktig men umbärlig fördel så länge det fungerar som vi önskar.