Vi har vant oss vid att kalla det representativa parlamentariska system vi har i Sverige för demokrati, och i vår grundlag står att all makt utgår från folket. Detta är ungefär samma system som numera råder i hela Västvärlden.
Grundtanken är god med tanke på att det är en kraftig förbättring av det undermåligt demokratiska system vi hade innan, med enbart representanter för adel, präster, borgare och självägande bönder vid den parlamentariska makten.
Numera röstar hela folket på de partier de vill ska styra landet, och när de partier som tillsammans har fått flest röster har bildat regering så måste ändå en majoritet av alla de politiker som representerar folket i riksdagen godkänna regeringens beslut för att de ska bli verkställda.
Detta system är avsett att hindra regeringen från att genomföra saker mot folkets vilja, med tanke på att regeringen inte representerar hela folket. I riksdagen sitter däremot hela folkets lokalt förankrade representanter, vars uppgift det är att se till att inga beslut tas som går emot deras väljares vilja i varje fråga. Ett jämförelsevis klokt och bra system – men bara så länge folkets representanter inte är korrumperade!
En korrumperad representant är en som av någon anledning låter bli att representera sina väljare. Detta är själva definitionen på korruption i detta sammanhang – det behöver alltså inte vara pengar inblandade för att det ska kallas korruption, det räcker med att man inte gör just det som ens väljare har valt en att göra.
Och det är just här systemet brister, eftersom de politiska partierna numera kräver av sina riksdagsmän att de är lojala mot partiledningen istället för mot de väljare som de har valts att representera. Detta brott mot ett riksdagssystem som ursprungligen var till för att garantera folkets representation, gör att riksdagsmännen representerar partiledningarna istället för folket. All makt utgår därför numera från partiledningarna och inte från folket som grundlagen påstår.
De få modiga riksdagspolitiker som vägrar att representera sin partiledning när den står i konflikt med de väljare som riksdagspolitikern representerar blir snabbt utfrusna och utmanövrerade på diverse byråkratiska sätt. Därför är varje riksdagspolitiker som vill behålla sitt jobb och sin politiska karriär mer eller mindre tvingad att bli korrumperad enligt ovan.
Denna korruption kallas allmänt för ”partipiskan” och betraktas inte alls som ett folkrättsligt problem, eftersom samtliga riksdagspartier har satt det i system och låter därför bli att anklaga varandra för detta principiella grundlagsbrott.
När alla politiker ägnar sig åt samma korruption så har folket ingen chans att göra något åt det på politisk väg. Och samtidigt skrämmer korruptionen bort alla hederliga politiker eftersom de inte vill bli en del av ett korrupt system. När den politiska korruptionen befästs på detta sätt och cementeras så att den inte kan upphävas, så blir den ett av många bidrag till Västvärldens nedgång och fall.