Trots att uppgång, nedgång och fall verkar vara de tre ingående delar som varje högkultur består av så förklarar de ändå inte orsaken till varför varje högkultur efter sin uppgång går mot sin nedgång och sitt slutliga fall.
Man skulle därför kunna tro att det inte spelar någon roll vad man gör i en högkultur – den går ändå mot nedgång och fall alldeles oavsett vad som sker. Men så är det naturligtvis inte, det är tvärtom just det som sker i en högkultur som orsakar dess nedgång och fall.
Frågan är istället vad det är som gör att varje högkulturs uppgång förr eller senare bryts och följs av en nedgång och fall – även om själva kulminationen ibland kan bestå av en relativt långvarig platåfas. Finns det möjligtvis något generellt mönster i varje högkultur som kan förklara varför denna växling från uppgång till nedgång sker?
Denna fråga besvaras i bokens avdelning Fallstudier, som ger ett otal exempel på när och hur denna övergång inträffar inom en rad olika områden, och förklarar även varför. Om man lägger ihop alla de olika svaren i samtliga exempel så kan man se ett mönster som helt eller delvis kan förklara Västvärldens växling från uppgång till nedgång.
Huruvida denna övergång är permanent eller inte vet vi inte säkert förrän om några hundra år, då en fortsatt nedgång antingen har blivit uppenbar eller brutits av en uppgång eller platåfas.
Vad gäller hönan och ägget i denna fråga så kan man konstatera att en viss typ av kollektivt agerande i en högkultur kan leda till en nedgång, men samtidigt kan en nedgång även leda till en viss typ av kollektivt agerande. Ett agerande som ibland till och med kan stoppa nedgången och främja en uppgång, men vissa fall istället kan påskynda en nedgång.
Det är därför oklart om en nedgång generellt påskyndar eller förhindrar det agerande som orsakar nedgången, och om det skulle vara så att det gör bådadera samtidigt så kanske det jämnar ut sig så att nedgången i sig inte alls utgör någon påverkande faktor.