På individnivå innebär en högkulturs nedgång och fall att du inte längre kan räkna med att samhället som helhet blir bättre än det varit tidigare. Om du har tur så fortsätter det att bli bättre inom just de områden som du själv bryr dig om, men det kan lika gärna vara just de områdena som snabbast försämras.
På nationell nivå så innebär det att de som styr samhället fortsätter att styra utifrån sin övertygelse att samhället som helhet fortsätter att förbättras trots att det förhåller sig precis tvärtom. Den politik som förs blir därför katastrofalt missanpassad till verkligheten utan att de styrande lyckas förstå varför.
En ny högkultur kommer på mycket lång sikt att ersätta den fallande, och den befinner sig sannolikt just i början av sin mycket långsamma uppgång samtidigt som den gamla högkulturen påbörjar sin mycket långsamma nedgång.
Här uppstår då för individen ett val – att antingen bara fortsätta följa med i den gamla högkulturens nedgång eller att istället hoppa av och välja att slå följe med den nya sakta framväxande högkulturen i dess tidiga uppgång.
Hur den nya högkulturen ser ut och vad den består av kan naturligtvis diskuteras, och det finns ett stort antal mer eller mindre sannolika scenarier att utgå från. Men denna bok fokuserar huvudsakligen på det alternativ som på många sätt utgör en form av motsats till den högkultur vi har idag, samtidigt som den även förutsätter denna högkultur för sin tillblivelse.
För att kunna avgöra vad som tillhör den långsamt fallande högkulturen respektive den långsamt framväxande motsatsen till denna så behöver man noga klargöra vad som kännetecknar och skiljer de båda åt.
Under många och långa diskussioner om detta i olika samtalsgrupper är det främst två kännetecken för den gamla högkulturen som utmärkt sig, nämligen centralisering och hierarki. Och därmed blir de två främsta kännetecknen för motsatsen till denna givetvis decentralisering och platt organisation.
Centralisering och hierarki har även varit kännetecknande för alla tidigare högkulturer utan att de har ersatts av sin motsats, vilket beror på att det är först i vår tid som det ens har blivit möjligt för ett alternativ med rakt motsatta kännetecken att konkurrera med det gamla! Paradoxalt nog tack vare den nuvarande högkulturens fenomenala tekniska utveckling.
Denna gång står vi därför inte bara inför ett högkulturskifte utan även inför ett paradigmskifte som världen aldrig skådat tidigare: Ett fullständigt autonomt folkstyre utan mellanhänder – varken i form av representativa eller repressiva makthavare.
Eftersom övergången från en fallande högkultur till en framväxande kan ta hundratals år så finns det denna gång även en möjlighet att övergången blir en medvetet utförd överlappning som sker så långsamt och stegvis att den blir närmast omärklig på individnivå.
Men det finns en minst lika stor risk att den fallande högkulturen in i det sista håller fast vid det gamla och försöker förhindra det nya som samtidigt växer fram och tar över alltmer.
Jag redogör för vad båda dessa motsatta scenarier innebär för både samhället och individen i bokens avslutande del om Lokala Parallellsamhällen.