Kategori: 1 Västvärldens nedgång och fall

På individnivå innebär en högkulturs nedgång och fall att du inte längre kan räkna med att samhället som helhet blir bättre än det varit tidigare. Om du har tur så fortsätter det att bli bättre inom just de områden som du själv bryr dig om, men det kan lika gärna vara just de områdena som snabbast försämras.

På nationell nivå så innebär det att de som styr samhället fortsätter att styra utifrån sin övertygelse att samhället som helhet fortsätter att förbättras trots att det förhåller sig precis tvärtom. Den politik som förs blir därför katastrofalt missanpassad till verkligheten utan att de styrande lyckas förstå varför.

En ny högkultur kommer på mycket lång sikt att ersätta den fallande, och den befinner sig sannolikt just i början av sin mycket långsamma uppgång samtidigt som den gamla högkulturen påbörjar sin mycket långsamma nedgång.

Här uppstår då för individen ett val – att antingen bara fortsätta följa med i den gamla högkulturens nedgång eller att istället hoppa av och välja att slå följe med den nya sakta framväxande högkulturen i dess tidiga uppgång.

Hur den nya högkulturen ser ut och vad den består av kan naturligtvis diskuteras, och det finns ett stort antal mer eller mindre sannolika scenarier att utgå från. Men denna bok fokuserar huvudsakligen på det alternativ som på många sätt utgör en form av motsats till den högkultur vi har idag, samtidigt som den även förutsätter denna högkultur för sin tillblivelse.

För att kunna avgöra vad som tillhör den långsamt fallande högkulturen respektive den långsamt framväxande motsatsen till denna så behöver man noga klargöra vad som kännetecknar och skiljer de båda åt.

Under många och långa diskussioner om detta i olika samtalsgrupper är det främst två kännetecken för den gamla högkulturen som utmärkt sig, nämligen centralisering och hierarki. Och därmed blir de två främsta kännetecknen för motsatsen till denna givetvis decentralisering och platt organisation.

Centralisering och hierarki har även varit kännetecknande för alla tidigare högkulturer utan att de har ersatts av sin motsats, vilket beror på att det är först i vår tid som det ens har blivit möjligt för ett alternativ med rakt motsatta kännetecken att konkurrera med det gamla! Paradoxalt nog tack vare den nuvarande högkulturens fenomenala tekniska utveckling.

Denna gång står vi därför inte bara inför ett högkulturskifte utan även inför ett paradigmskifte som världen aldrig skådat tidigare: Ett fullständigt autonomt folkstyre utan mellanhänder – varken i form av representativa eller repressiva makthavare.

Eftersom övergången från en fallande högkultur till en framväxande kan ta hundratals år så finns det denna gång även en möjlighet att övergången blir en medvetet utförd överlappning som sker så långsamt och stegvis att den blir närmast omärklig på individnivå.

Men det finns en minst lika stor risk att den fallande högkulturen in i det sista håller fast vid det gamla och försöker förhindra det nya som samtidigt växer fram och tar över alltmer.

Jag redogör för vad båda dessa motsatta scenarier innebär för både samhället och individen i bokens avslutande del om Lokala Parallellsamhällen.

Givetvis finns det även andra tänkbara alternativ till det som jag i den senare delen av boken beskriver som den framväxande efterträdaren till Västvärldens nuvarande högkultur. Men övriga alternativ utgör precis om tidigare högkulturer enbart en upprepning av den nuvarande högkulturen, om än med andra dominerande regioner i den nya maktpositionen.

Det jag främst talar om här är naturligtvis Kina, och då högst sannolikt i internationellt samarbete med redan anknutna länder som Ryssland, Indien, Brasilien och Sydafrika. Dessa länder ligger alla utanför det som kallas Västvärlden och utgör redan idag dess största konkurrerande maktfaktor, såväl politiskt som ekonomiskt.

Det är därför bara en tidsfråga innan dessa länder har tagit över den dominerande rollen i världen, och detta är ett scenario som bör beaktas trots att det inte nämnvärt påverkar det principiella innehållet i denna bok.

Dessutom utgör även ett sådant scenario en mycket lång och utdragen process som kommer att motarbetas av Västvärlden både politiskt och ekonomiskt i det längsta. I värsta fall med ett tredje världskrig eller global ekonomisk kollaps som ingredienser. Och efter det vet ingen hur världen ser ut eller om någon ens går segrande ur striden.

Men eftersom detta inte förändrar det jag skriver om i bokens avslutande del Lokala Parallellsamhällen så behöver vi inte uppehålla oss vid varken detta eller andra framväxande alternativ till den för tillfället förhärskande högkulturen, utan kan istället ge oss in på vad som kännetecknar den.

Trots att uppgång, nedgång och fall verkar vara de tre ingående delar som varje högkultur består av så förklarar de ändå inte orsaken till varför varje högkultur efter sin uppgång går mot sin nedgång och sitt slutliga fall.

Man skulle därför kunna tro att det inte spelar någon roll vad man gör i en högkultur – den går ändå mot nedgång och fall alldeles oavsett vad som sker. Men så är det naturligtvis inte, det är tvärtom just det som sker i en högkultur som orsakar dess nedgång och fall.

Frågan är istället vad det är som gör att varje högkulturs uppgång förr eller senare bryts och följs av en nedgång och fall – även om själva kulminationen ibland kan bestå av en relativt långvarig platåfas. Finns det möjligtvis något generellt mönster i varje högkultur som kan förklara varför denna växling från uppgång till nedgång sker?

Denna fråga besvaras i bokens avdelning Fallstudier, som ger ett otal exempel på när och hur denna övergång inträffar inom en rad olika områden, och förklarar även varför. Om man lägger ihop alla de olika svaren i samtliga exempel så kan man se ett mönster som helt eller delvis kan förklara Västvärldens växling från uppgång till nedgång.

Huruvida denna övergång är permanent eller inte vet vi inte säkert förrän om några hundra år, då en fortsatt nedgång antingen har blivit uppenbar eller brutits av en uppgång eller platåfas.

Vad gäller hönan och ägget i denna fråga så kan man konstatera att en viss typ av kollektivt agerande i en högkultur kan leda till en nedgång, men samtidigt kan en nedgång även leda till en viss typ av kollektivt agerande. Ett agerande som ibland till och med kan stoppa nedgången och främja en uppgång, men vissa fall istället kan påskynda en nedgång.

Det är därför oklart om en nedgång generellt påskyndar eller förhindrar det agerande som orsakar nedgången, och om det skulle vara så att det gör bådadera samtidigt så kanske det jämnar ut sig så att nedgången i sig inte alls utgör någon påverkande faktor.

Varje högkultur har sin uppgång, nedgång och fall. Exempel på detta är lätta att hitta genom historien. I efterhand kan man mer tydligt se när nedgången började och vilka händelser som påskyndade det slutliga fallet, medan det inte alls är lika uppenbart för den som befinner sig mitt i en nyligen påbörjad nedgång.

Kännetecknande för en högkulturs nedgång och fall är att de styrande inte förmår förhindra detta, eftersom de inte vill kännas vid att det rör sig om denna typ av nedgång, och deras åtgärder blir därför otillräckliga eller alltför sent insatta. Även om en del stora förbättringar fortfarande uppnås inom vissa områden så överskuggas de av desto fler försämringar inom andra områden.

Ett annat kännetecken är att både de styrande och deras opposition försöker övertrumfa varandra med väldigt snarlika förbättringsåtgärder utan att någon av åtgärderna blir framgångsrikt genomförd. När såväl de styrande som oppositionen bedriver en likartad dysfunktionell politik brukar nedgången vara ett faktum, eftersom det då inte längre finns några konstruktiva politiska alternativ.

Sverige har länge varit en del av det som brukar kallas Västvärlden. Ordet ”Västvärlden” avser de kulturer som idag har någon form av europeiskt ursprung, och dit räknas Europa, Israel, Syd- och Nordamerika, Australien och Nya Zeeland.

Det är Västvärldens högkultur som har dominerat alltmer under flera hundra år och nu har nått sin kulmen och därmed påbörjat sin långsamma nedgång mot sitt slutliga fall. Detta är i alla fall min utgångspunkt när jag skriver denna bok – vare sig det visar sig att jag har rätt eller inte.

Jag anser att vändpunkten för Västvärlden kom 2012. Fram tills dess gick utvecklingen totalt sett fortfarande aningen uppåt, men därefter påbörjades den långsamma nedgången.

Årtalet baserar jag mer på en känsla jag fick i början av just det året snarare än på några faktiska bevis. Huruvida detta årtal är rätt eller fel är dock helt ovidkommande för bokens innehåll och därför mest kuriosa. Man kan ändå inte tydligt se när en högkultur kulminerade och påbörjade sin långsamma nedgång förrän långt i efterhand, och samma sak gäller även i detta fall.

I bokens avdelning Fallstudier tar jag ändå upp en mängd olika exempel på när en utveckling inte längre utgör en uppgång utan har kulminerat och vänt till en nedgång. Detta för att läsaren ska kunna bilda sig en egen uppfattning om huruvida vi befinner oss i början av Västvärldens långsamma nedgång mot sitt fall eller inte.

Eftersom hela Västvärlden är baserad på någon form av demokratiskt system, så är graden av demokrati i Västvärlden en av de viktigaste faktorerna att beakta när det gäller denna högkulturs uppgång och nedgång. En utveckling av demokratin tyder på uppgång medan inskränkningar i demokratin tyder på nedgång.

En högkulturs nedgång och fall är en långsam och utdragen process, och många kommer därför att hävda att de nedgångar som sker är tillfälliga och det snart vänder uppåt igen. Men den typ av nedgång som jag talar om har ingenting med konjunkturer att göra – den fortsätter även under högkonjunkturer och blir därmed ett avgörande tecken på om Västvärldens utveckling har vänt nedåt eller inte efter många århundraden av uppgång.

När det Romerska riket påbörjade sin nedgång så var det mycket som fortfarande fungerade utmärkt och till och med utvecklades, men samtidigt var det även mer och mer i samhället som fungerade allt sämre ända tills riket långsamt gick under.

Att peka på allt det som fungerar bra i ett samhälle i nedgång på väg mot sitt fall blir alltså inte en särskilt korrekt beskrivning om man vill informera folket om det faktiska läget. Istället blir det ett sätt att dupera en befolkning så att de inte gör uppror mot de styrandes oförmåga att förhindra det kommande fallet.

Och eftersom nedgången i det här fallet gäller hela Västvärlden så blir det därför helt fel om man jämför Sverige med andra västländer som befinner sig i samma nedgång och sedan hävda att Sverige minsann står sig väl i konkurrensen med jämförbara länder.

Man behöver istället jämföra med hur det varit under tidigare perioder i samma land för att kunna avgöra om landet befinner sig i en nedgång eller inte. Därför blir historisk nationell statistik väldigt avslöjande, medan internationella jämförelser med andra västländer bara blir vilseledande.

De flesta högkulturer genom tiderna har ungefär samma månghundraåriga omloppstid från sin uppgång till sitt slutliga fall. Men frågan är om vi därmed kan utgå från att även Västvärldens tidcykel är ungefär lika lång, eller om utvecklingen idag går så otroligt mycket fortare än i tidigare högkulturer att även nedgången kommer att gå fortare på grund av detta?

Jag låter detta vara osagt, dels för att jag helt enkelt inte kan avgöra detta på något övertygande sätt, och dels för att det inte påverkar bokens övriga innehåll. Men jag tar ändå upp det till diskussion i denna avdelnings sista kapitel, för den som är intresserad.