Kategori: 1 Västvärldens nedgång och fall

När man granskar olika högkulturer genom tiderna så har de flesta på senare tid ungefär samma månghundraåriga omloppstid från sin uppgång till sitt slutliga fall. Frågan är om vi därmed kan utgå från att även Västvärldens livscykel är ungefär lika lång eller om även denna utveckling går betydligt fortare numera?

Att den tekniska utvecklingen ihop med kunskapsutvecklingen är exponentiell alltsedan industrialismens införande i Västvärldens kultur är uppenbart för de flesta, och vi står nu inför allt från genetiskt skräddarsydda växter och djur till människoliknande robotar med en artificiell intelligens som kommer att vida överträffa vår egen.

Denna snabba utveckling har naturligtvis påverkat Västvärldens uppgång och kommer sannolikt att även påverka dess nedgång i minst lika hög grad. Antingen genom att påskynda hela processen – eller genom att fördröja nedgången genom helt nya tekniska landvinningar som ännu inte ens existerar!

Det går med andra ord inte att förutsäga hur den pågående tekniska utvecklingen ihop med kunskapsutvecklingen påverkar själva tidsförloppet för Västvärldens nedgång och fall. Kanske jämnar deras påskyndande och fördröjande effekter helt enkelt ut sig så att Västvärldens livscykel blir lika lång som för tidigare högkulturer?

Och skulle det visa sig att det blir ett betydligt snabbare förlopp eller ett betydligt långsammare förlopp så blir det ändå ett förlopp som slutar med ett fall på samma sätt som för alla tidigare högkulturer, vilket gör att det scenario som jag utgår från i denna bok ändå äger samma giltighet om än i en mer komprimerad eller en mer utdragen form.

Men den största finessen med bokens avslutande del är att den trots detta inte enbart utgår från att Västvärlden är på väg mot nedgång och fall, utan är minst lika inriktad på att vara ett bättre alternativ även om vår högkultur skulle fortsätta sin uppgång evinnerligen.

Detta gör att det inte spelar någon större roll för bokens syfte hur snabbt eller långsamt nedgången och fallet går, eller om den kommer att ske överhuvudtaget.

Det går därför bra att gå direkt till den avslutande avdelningen Lokala Parallellsamhällen och helt hoppa över hela avdelningen Fallstudier för den som inte alls är intresserad av alla de tecken på Västvärldens kulmination som jag beskriver där.

När en högkultur faller så kan kurvan som beskriver detta se ut på olika sätt. Dels beroende på hur fallet ser ut men också beroende på var den som beskriver fallet befinner sig.

I detta fall ska vi titta på två olika scenarion. Det första scenariot nedan visar högkulturen A som först går upp och sedan ner, varefter den ersätts av högkulturen B som genomgår precis samma förlopp.

I detta scenario hänger hela folket med i både uppgång och nedgång i båda högkulturerna, och alla upplever de samma obehag när nedgången i högkultur A närmar sig slutet och innan uppgången i högkultur B har kommit igång ordentligt.

I det andra scenariot som vi ska titta närmare på så beskrivs istället det som denna bok handlar om. Som du ser så genomgår högkulturen A precis samma förlopp som i det första scenariot, men högkulturen B börjar sin uppgång just när högkultur A har passerat sin höjdpunkt och inlett sin nedgång.

I detta fall kan folket i högkultur A välja att vara kvar tills högkultur A har fallit och därefter övergå till högkultur B som då redan har nått sin höjdpunkt. Eller så kan folket övergå till högkultur B redan tidigare, exempelvis när båda högkulturernas kurvor skär varandra. Därmed undviker man ju de lägsta nivåerna av båda högkulturerna.

Men många kommer att lämna högkultur A redan när dess nedgång just har inletts, och blir därmed de som är med och bygger upp högkultur B från allra första början. Det är framför allt dessa som bokens sista avdelning Lokala Parallellsamhällen är skriven för.

Det grovt förenklade scenariot ovan visar att folket antingen väljer att följa med i fallet, eller att vara med i uppbyggnaden av det nya. Folket kommer därför att se ut att leva i två helt olika verkligheter som pågår parallellt och samtidigt, beroende på vilket val av högkultur de har gjort.

Detta behöver inte utgöra någon konflikt alls, så länge man ser och förstår varandras olika funktion i det som sker. Men om man istället vill att alla ska göra det val som man själv har gjort så är konflikten både oundviklig och självförvållad.

För den som står inför en högkulturs nedgång och fall infinner sig snart en uppgivenhet som antingen kan bero på att man verkligen inte ser minsta möjlighet till förbättring, eller så kan den bero på att man tvärtom ser åtskilliga möjligheter till stora förbättringar som trots detta väljs bort av högkulturens makthavare.

Båda dessa skäl till uppgivenhet är lika tragiska och kan leda till självdestruktiv apati respektive hopplösa försök att kämpa mot nedgången. Det kan även leda till total dekadens enligt det franska hovets gamla paroll ”efter oss syndafloden”.

Men det finns även en sund uppgivenhet, och det är den uppgivenhet som inser när man ska låta något dö för att något nytt ska kunna födas och ta över. Men det förutsätter att man känner till eller åtminstone har någon uppfattning om vad det är för nytt som ska födas och kan ersätta det som ska dö.

För de allra flesta är detta nya helt okänt, och därför inte till någon hjälp för deras uppgivenhet. Men för den som känner till eller åtminstone har en uppfattning om vad det är så blir uppgivenheten kring det som ska dö inte bara sund, utan även avgörande för att det som ska födas ska kunna få den hjälp det behöver.

Om man tydligt ser vad som behöver göras på högsta politiska nivå för att åtgärda de försämringar som pågår i en nedåtgående högkultur så är det naturligtvis lockande att lägga all sin tid och energi på att försöka påverka detta på denna nivå. Men om man samtidigt märker att det på grund av en mängd grundläggande systemfel inte är genomförbart, och man dessutom motarbetas av alla som försvarar och upprätthåller de rådande systemen, så uppstår snabbt en uppgivenhet av det första slaget jag beskriver ovan.

Och det är just då man behöver bli medveten om vad det är som behöver födas och utvecklas istället – för att kunna ta över de funktioner som långsamt blir allt sämre i den fallande högkulturen. Då kan uppgivenheten över den fallande högkulturen bli sund genom att den istället för att vara självdestruktiv, hopplös eller dekadent börjar fokusera på det nya som behöver växa fram.

Men innan jag detaljerat beskriver hur det nya ser ut i bokens sista del Lokala Parallellsamhällen så kommer först en mängd exempel på hur vår nuvarande högkultur redan har passerat sin höjdpunkt inom en rad olika områden. Jag har valt att ge den avdelningen i boken det dubbeltydiga namnet Fallstudier.

När en högkultur går mot sitt fall så kan man fråga sig om detta är något bra eller dåligt. Det finns naturligtvis många subjektiva svar på den frågan, beroende på om den som svarar vinner eller förlorar på att högkulturen faller. Men ett mer objektivt svar kan baseras på huruvida de totala fördelarna med högkulturen uppväger de totala nackdelarna, dvs hur funktionell eller dysfunktionell den aktuella högkulturen är.

Det är vanligtvis lättare att acceptera att en väldigt gammal och kroniskt sjuk människa dör än att en betydligt yngre och frisk människa dör. För även om man fortfarande uppskattar eller älskar den väldigt gamla människan så ser man även att den blir alltmer dysfunktionell för varje år som går, medan den unga människan ännu har ett nästan olevt och välfungerande liv framför sig.

Det är på detta sätt vi även kan betrakta varje högkultur, beroende på var någonstans i sin livscykel den befinner sig. Om högkulturen har hunnit bli så pass dysfunktionell att det som är bra med den inte längre kan väga upp det som är dåligt så blir det lättare att acceptera att den går mot sitt fall.

Men på samma sätt som vi vill behålla den gamla sjuka människan i livet så länge som möjligt av mer personliga skäl så vill de flesta även behålla en högkultur som blivit dysfunktionell av mer personliga skäl. Inte minst om vi både har uppskattat och vant oss vid den under hela vårt liv.

Dessutom ”vet man vad man har men inte vad man får”, och vill kanske därför undvika en förändring som innebär något okänt så länge som möjligt. Det finns alltså en rad skäl till att man även ser en dysfunktionell högkulturs nedgång och fall som något dåligt.

Det som å andra sidan är bra med att en högkultur går under är just att den har blivit så dysfunktionell att den inte längre går att långsiktigt upprätthålla längre, och därför bör ge plats åt något mer funktionellt som kan ersätta den. Men eftersom olika människor drabbas väldigt olika av högkulturens dysfunktion så förekommer en mängd olika personliga uppfattningar om hur stor dysfunktionen är och om den överhuvudtaget existerar.

Lyfter man emellertid blicken från det personliga så kan man istället titta närmare på hur högkulturen påverkar såväl hela den egna befolkningen och det omgivande ekosystemet som hela resten av världen. Då kan man eventuellt komma till en annan slutsats vad gäller högkulturens dysfunktion än den rent personliga.

När vi iakttar en högkulturs livscykel så består denna cykel av tre karaktäristiska faser. Den första fasen utgörs av uppbyggnaden eller skapandet av högkulturen, vilket kan ta åtskilliga decennier om inte sekel. Den andra fasen består av upprätthållandet och underhållandet av högkulturen, och denna fas kan vara minst lika lång som den första. Den tredje och sista fasen är förstörelsen eller nedrivandet av högkulturen, vilket precis som med de andra två kan ta väldigt lång tid.

Dessa tre kompletterande aspekter av tillvaron förekommer i många religioner som en form av treenighet, med en skapande, en upprätthållande, och en förstörande kraft i form av olika gudar eller egenskaper hos en och samma gud.

Om vi istället ser dessa tre aspekter som mänskliga egenskaper så finner vi att vissa människor kännetecknas av skapande och uppbyggande, medan andra kännetecknas av att snarare upprätthålla och underhålla det som skapats eller byggts upp. Slutligen finns även de som kännetecknas av att de river ner eller förstör det som andra försöker upprätthålla och underhålla.

Detta kan gälla vardagliga materiella saker såväl som tankar, regler och värderingar i ett samhälle. Det finns till och med hela branscher som baseras på just dessa tre olika kännetecken. Byggföretag, fastighetsförvaltning och rivningsfirmor är ett exempel, och ett annat är bilfabriker, bilverkstäder och bilskrotar. Du kan säkert komma på många fler exempel på branscher med dessa tre kompletterande aspekter som utmärkande kännetecken.

Och om du på ser på dig själv och andra människor i samhället omkring dig så kan du säkert finna vissa som kännetecknas av att de antingen arbetar med att bygga upp, underhålla eller riva ner. Det kan både vara personliga preferenser och rena tillfälligheter som lett till att man har just en av dessa tre uppgifter.

Men trots att alla tre behövs och kompletterar varandra så står de i vissa fall även i konflikt med varandra, inte minst när det gäller samhällsstrukturer. De som bygger upp eller river ner möter ofta motstånd från de som upprätthåller, och de som upprätthåller möter ett liknande motstånd från de som bygger upp eller river ner.

Här borde de som bygger upp det nya och de som river ner det gamla inte ha någon konflikt med varandra, eftersom ingen av dem försöker upprätthålla något. Men dessa två aspekter har så motsatt karaktär att de oftast upplever varandra som motståndare trots att de kompletterar varandra.

Dessutom kanske vissa av dem antingen ägnar sig åt att bygga upp just det som de andra vill riva ner, eller riva ner det just som de andra vill bygga upp – så det är inte alltid helt lätt att se vilka uppbyggande och nedrivande krafter som faktiskt gynnar varandra och vilka som faktiskt motverkar varandra i ett samhälle.

Just därför är det så viktigt att man ser både sin egen och andras roll i en högkulturs pågående nedgång och fall. Det som ser ogynnsamt ut kan visa sig vara gynnsamt och det som ser gynnsamt ut kan visa sig vara ogynnsamt, beroende på vilken roll man själv väljer att ha i detta sammanhang.

Så länge ett samhälle är friskt så har varken nedrivare eller nybyggare någon större chans att påverka det, men när upprätthållarna börjar visa tydliga tecken på dysfunktioner av olika slag så får nedrivarna allt större framgångar och nybyggarna får samtidigt alltmer stöd.

En del av dysfunktionerna är att vissa av upprätthållarna oavsiktligt börjar medverka till nedrivningen av samhället genom att förneka vissa av problemen. Därmed får de verkliga nedrivarna en mycket lättare uppgift än tidigare och nedrivningen kan ta ordentlig fart inom vissa områden.

När detta sker börjar samtidigt andra upprätthållare inse nödvändigheten av att börja bygga upp något helt annat innan det dysfunktionella har rivits ner helt och hållet, och övergår därför fullt medvetet till att hjälpa till med nybyggarnas arbete, som därigenom underlättas betydligt.

De upprätthållare som blir kvar får kämpa i alltmer motvind ju längre detta pågår, tills även de till slut måste ge upp och inse att deras uppgift inte längre fyller någon funktion. De kan då ta steget över till det nya som har hunnit byggas upp och där fortsätta med sin upprätthållande uppgift.

Hela denna process kan för en fallande högkultur ta hundratals år, men man kan även se samma förlopp utspela sig i betydligt mindre sammanhang, och då i ett snabbare tempo ju mindre sammanhanget är.

Så vem är du i detta förlopp? Är du en av de många som upprätthåller det gamla, eller är du en av dem som håller på att riva ner det? Eller har du kanske redan börjat arbeta med att bygga upp det nya?

Motsatsen till representation, centralisering och hierarki är ett platt nätverk. I ett platt nätverk representerar alla enbart sig själva och det förekommer ingen formell hierarki överhuvudtaget.

Internet har till exempel en teknisk infrastruktur som består av miljontals serverdatorer som alla är indirekt sammankopplade med varandra i ett globalt nätverk, men utan att någon av serverdatorerna representerar någon av de andra eller står över någon av dem.

Du själv och dina vänner är ett annat nätverk där ni bara representerar er själva och ingen formell hierarki råder – förhoppningsvis. Däremot kan det lätt uppstå informella hierarkier om man ska göra något tillsammans och en av vännerna är mycket bättre på detta än alla de andra. Då kanske ni utnyttjar detta genom att den vännen får visa er andra hur man gör, och ni låter den vännen få en överordnad roll just då.

Om du och dina vänner däremot har en ”de facto” hierarki istället för ett nätverk så innebär detta att det alltid är samma vän som bestämmer vad ni ska göra och vilka som ska få vara med när ni träffas. Många accepterar en sådan form av vänskap eftersom den påminner om den invanda hierarkin på en arbetsplats eller i en familj.

Ja du föds faktiskt in i en hierarki där dina föräldrar är dina representanter i 18 år av ditt liv, och du har inte ens valt dem i något demokratiskt val vart fjärde år! Inte konstigt att vi är vana att låta oss representeras och ledas hellre än att representera och leda oss själva…

På samma sätt som nätverket Internets infrastruktur är långsiktigt hållbart och nästan osårbart, genom att det inte finns någon hierarki som kan slås ut, så kan ett nätverk av människor bli lika hållbart och osårbart.

Det är ju inte så att Internets samtliga dataservrar är direkt sammankopplade med varandra, men varje dataserver är sammankopplad med ett tillräckligt antal andra dataservrar, som i sin tur är sammankopplade med ett tillräckligt antal andra dataservrar. Tillsammans står alla världens internetservrar på detta sätt i indirekt kontakt med varandra utan att behöva ha direkt kontakt med mer än ett begränsat antal andra.

Det är denna modell jag vill förorda för ett världsomfattande och samtidigt extremt småskaligt socialt nätverk! Det räcker med lokala grupper om 5-6 personer (som därmed varken behöver representation eller hierarki) som var och en står i kontakt med ett antal andra lokala grupper om 5-6 personer, och så vidare.

När man har sin första lokala grupp med 5-6 personer klar så kan vissa av medlemmarna alltså gå med i eller starta andra lokala grupper med 5-6 andra personer, som i sin tur gör likadant längre och längre bort. Vad grupperna sysslar med kan variera oerhört och ju mer variation desto hållbarare – precis som naturen för övrigt fungerar.

Det viktiga är att hålla grupperna små och många istället för få och stora, för om vi börjar skapa få och stora grupper så är vi snabbt tillbaka i representation, centralisering och hierarki igen. Och då blir vi ju en del av det gamla problemet istället för en del av lösningen – även om euforin över att bli många medlemmar till en början kan vara svår att motstå.

Kommunikation och information grupperna emellan är effektivast via Internet på olika sätt, men viktigast är ändå att ha en fungerande lokal verksamhet och att varje grupps medlemmar träffas i verkliga livet. Och eftersom varje grupp är så pass liten så behövs ingen organisation eller andra resurser än de bostäder och möblemang som de flesta redan har.

Själv tror jag att detta kommer att växa fram spontant vare sig jag förespråkar det eller inte. Tiden är mogen och tillräckligt många människor är det också. Kanske pågår detta redan jorden runt utan att jag vet om det? Jag är nöjd med att jag redan medverkar i ett antal lokala smågrupper av denna typ just där jag just nu råkar befinna mig.

Om allt detta kan du läsa mer utförligt och detaljerat i den avslutande delen av boken kallad Lokala Parallellsamhällen.

I både stort och i smått, i nutid och historiskt, kan man se en gemensam nämnare som för mänskligheten har inneburit både utveckling och förfall. Denna gemensamma nämnare är representation.

Jag menar att det räcker med denna enda faktor för att förklara såväl mänsklighetens pågående öde som alla tidigare mänskliga civilisationers öden.

Så länge varje människa bara representerar sig själv tar man gemensamma beslut och ingen får en position som i värsta fall kan missbrukas. Men så snart någon representerar fler än sig själv så uppstår plötsligt en obalans som ofta visar sig vara svår att återställa.

Det spelar mindre roll hur denna representation uppnåtts – genom våld, genom styrka, genom list eller genom önskemål från de som frivilligt vill bli representerade. Det är själva principen att representera som jag vill åt här – inte hur representationen uppnås.

Historiska envåldshärskare både representerade, försvarade och förtryckte sitt folk, medan nutida demokratiskt valda ledare är tillsatta för att representera och tjäna det folk som valt dem. Det senare borde därför vara ett föredömligt system medan det förra är helt förkastligt. Men hur är det med detta om det är själva representationen som är problemet?

Låt oss titta närmare på problemet i en betydligt mindre skala. Hur gör vi människor generellt när vi umgås i grupp?

Om det är en informell grupp människor som träffas så representerar ju var och en bara sig själv, men så snart det uppstår något slags formell hierarkisk organisation så innebär detta samtidigt en frivillig eller ofrivillig representation.

Hierarki och representation går alltid hand i hand eftersom det inte går att ha en hierarki som inte samtidigt har en överordnad som representerar de som är underordnade, och det går inte att ha en representant för flera utan att det samtidigt blir en hierarki.

Bara att välja en tillfällig ordförande på ett möte innebär att det blir en hierarki och att ordföranden blir vald som överordnad representant för alla i gruppen genom sitt ordförandeskap – istället för att alla gemensamt delar på den uppgiften.

Så vad är då problemet med detta? Det blir ju mycket effektivare med en ordförande eller en ledare eller ett ombud etc som väljs ut att representera en grupp om det är fler än ett fåtal personer!

Ja visst blir det effektivare, och det är just därför detta sker, och det är därför mänskligheten har utvecklats så framgångsrikt under historien och även fortsätter att utvecklas på just detta sätt. Representation och hierarkier är faktiskt mänsklighetens framgångsrecept – men också dess fördärv!

Det som börjar som ett framgångsrecept visar sig alltid sluta på samma sätt – med förfall. Den historiska utveckling av hierarkisk organisation som vi kan se handlar inte om att det är samma hierarki som framgångsrikt utvecklas mer och mer genom historien. Nej, varje historisk hierarki har alltid slutat med nedgång och fall varefter en helt annan hierarki tar över och utvecklas och sedan slutar på exakt samma sätt – och så fortsätter det vi kallar mänsklighetens utveckling…

Därmed var vi tillbaka till att det är själva principen med representation och hierarki som är huvudproblemet, trots att det samtidigt är framgångsreceptet – en något besvärlig paradox!

Det som alltid händer vid representation är att representanter med tiden får betydligt mer gemensamt med varandra än med de människor som de ska representera. Den utsedde representanten blir allt mer insatt, skolad och kunnig i sitt uppdrag som representant. Kontakten, gemenskapen och likheten med motpartens representanter blir snart större än likheten med de som ska representeras.

Istället för att varje representant och de som valt denne håller ihop mot de andra representanterna och de som valt dem så börjar alla representanter hålla ihop mot de som valt dem. Denna skiljelinje växer sig starkare ju längre representationen har pågått, och vi kan se den lite varstans i världen idag.

I samma ögonblick som det blir lättare för motparten än för de som representeras att få kontakt med representanten så har representantfällan slagit igen. De som representeras har då gett bort och förlorat den lilla makt de hade som individer. Detta är en svår balansgång, för ju mäktigare representanten blir desto kraftfullare kan den representera – men samtidigt blir avståndet till de som ska representeras allt längre.

Det är när representationen har nått detta stadium som framgångsreceptet övergår i förfall, och jag menar att detta inte går att göra någonting åt – att det är en del av ett naturligt förlopp på samma sätt som en blommas liv och död under en säsong ligger inbyggt i dess frö redan från början.

Till skillnad mot en blomma tar det dock väldigt mycket längre tid innan en sådan övergång till förfall sker i samband med representation, och det är därför betydligt svårare att observera och konstatera detta förlopp.

Genom att regelbundet byta ut representanterna innan förfallet uppstår kan man i princip förlänga förloppet hur länge som helst, och förfallet borde därför bara uppstå när representanterna har varit desamma under en längre tid.

Men om inte alla representanter byts ut samtidigt så kan detta förfall ändå uppstå genom att det sakta men säkert byggs upp en intern kultur av ovanstående illojala slag som fortsätter att utvecklas även om man byter ut representanter, genom att de nya representanterna anpassar sig till den interna kulturen.

De stora praktiska nackdelarna med att ständigt byta ut samtliga representanter gör dock att en sådan dramatisk åtgärd sällan eller aldrig genomförs, med resultatet att min ovanstående beskrivning av representationens typiska förlopp snarare blir regel än undantag – även om hela förloppet som sagt kan ta väldigt lång tid.

Det finns som tidigare nämnts flera mycket starka skäl till att centraliserad hierarki har varit det dominerande systemet genom historien. Förutom nationella krig som det huvudsakliga skälet så finns det även två andra skäl som ofta, men inte alltid, hänger ihop med nationella krig – slaveri och folkmord.

För att skydda ett folk mot att bli utrotade eller förslavade av en fientlig makt så har det genom tiderna behövts en lika stark makt som försvarar sitt folk mot detta. Om den fientliga makten är hierarkisk och centraliserad så kan den enkelt både förslava och utrota ett folk som inte är det. Inför ett sådant yttre hot är ett decentraliserat platt nätverk av människor mer eller mindre maktlöst, vilket även gäller för de Lokala Parallellsamhällen som beskrivs senare i denna bok.

Slaveri och folkmord är dock inte vad makthavarna i Västvärldens centraliserade hierarkier förbereder sig för – varken som angripare eller försvarare. Efter slaveriets avskaffande under kolonialtiden och nazisternas fall i andra världskriget betraktas dessa företeelser som förpassade till historiens soptipp för alltid. Trots detta har det ändå upprepats i flera andra sammanhang sedan dess när statsmakter har fallit.

De Lokala Parallellsamhällen som jag förordar i den sista delen av denna bok utgår från att den hierarkiska högkultur som de ingår i – under både uppgång och nedgång – försvarar sitt eget folk mot varje fientlig hierarkisk makt som hotar dem på detta sätt. När det gäller folkmord och förslavning är Lokala Parallellsamhällen precis som alla andra helt beroende av den hierarkiska högkulturens förmåga att försvara dem – eftersom de inte har tillgång till något eget hierarkiskt försvar.

Man kan naturligtvis problematisera denna sårbarhet och beroendet av högkulturen, men eftersom detta problem endast kan åtgärdas med ytterligare ett centraliserat hierarkiskt system, och det dessutom kan ta århundraden innan en högkultur i nedgång förlorar förmågan att försvara sig mot folkutrotning och slaveri, så ligger det utanför ramarna för denna bok.

En fientlig makt i detta sammanhang brukar numera enbart vara intresserad av andra länders naturresurser och politiska styrning – inte av folkmord och slavhandel som förr i tiden. Och eftersom dessa intressen inte påverkar Lokala Parallellsamhällen mer än marginellt, samtidigt som folkmord och slaveri inte utgör något överhängande hot för Västvärlden nuförtiden, så är Lokala Parallellsamhällen ungefär lika oberoende och osårbara i fred som i krig – och oavsett vem som har makten.

Eftersom det både är långt innan och under Västvärldens långsamma nedgång som de Lokala Parallellsamhällena fyller den funktion som beskrivs och förordas i boken, så överlämnar jag till framtidens författare att beskriva det motsvarande scenariot under Västvärldens slutliga fall.

Uppdelningen av stad och landsbygd är intressant, eftersom den motsvarar uppdelningen centralisering och decentralisering. Det som kännetecknar en stad är just centralisering av det som på landsbygden är decentraliserat. Sedan finns det även allt däremellan som varken kan kallas stad eller landsbygd.

Med denna boks utgångspunkt tillhör staden därför det gamla i den högkultur som är på nedgång mot sitt fall, medan landsbygden tillhör det nya som kommer att växa sig allt starkare och även kunna ersätta det gamla när det slutar fungera. Men detta är en väldigt förenklad och mer symbolisk beskrivning av det hela.

I princip råder samma systemiska centralisering på landsbygden som i staden, och det finns mycket som är decentraliserat även i städer. Därför handlar det inte enkelspårigt om begreppet staden och begreppet landsbygden, utan istället om allt som är centraliserat och storskaligt i bådadera jämfört med allt som är decentraliserat och småskaligt i bådadera.

Men eftersom staden som fenomen har sitt ursprung i just en centralisering av diverse decentraliserade företeelser, så är det väldigt lätt att urskilja just denna tydliga kontrast mot landsbygdens decentraliserade motsvarigheter. Frågan blir därför om det överhuvudtaget är möjligt att decentralisera stadens redan centraliserade företeelser, eller om den enda möjligheten till decentralisering av dessa företeelser finns på landsbygden?

Den som inte alls delar denna boks utgångspunkt har naturligtvis ingen anledning att agera för decentralisering på någondera sättet, men den stadsbo som gör det behöver avgöra om livet i staden på sikt är att föredra framför livet på landet eller tvärtom – de Lokala Parallellsamhällen som denna bok förespråkar är ju inte begränsade till att finnas enbart på landsbygden, eftersom de kan utformas på väldigt olika sätt beroende på vilka lokala förutsättningar som finns.

En annan skillnad mellan stad och landsbygd är antalet människor man har omkring sig. På landsbygden kan de vara så få att man både intresserar sig och bekantar sig med varje människa man möter, medan man i staden är omgiven av så många människor att man till vardags snarare stänger av samma kontaktintresse för att överhuvudtaget kunna fungera där.

Någonstans går en gräns där antalet människor omkring en blir så stort att man börjar värja sig mot dem socialt – genom att inte hälsa på dem, inte se dem i ögonen eller ens uppmärksamma dem. Denna gräns kan vara olika för olika människor, men när den väl överskrids så börjar man agera som en annan människa än den man var innan.

Frågan är hur detta påverkar oss både som individer och som samhällskollektiv vad gäller utvecklingen av egenskaper som medmänsklighet, medkänsla, pålitlighet, omtänksamhet, etc. Risken är att det istället leder till en alienation, misstänksamhet och missunnsamhet som bara påskyndar en högkulturs nedgång och fall.

Det ska därför bli intressant att följa framväxten av olika Lokala Parallellsamhällen i allt mellan storstad och landsbygd, för att se vilken roll mängden människor spelar och var gränsen går för hur stort antal som är lämpligt i olika sammanhang.

Centralisering och hierarki hänger ofta ihop. Centralisering innebär att koncentrera något utbrett till en enda punkt – ett vanligt exempel är maktutövande i form av ett parlament beläget i en huvudstad, och ett annat exempel är ett vanligt köpcentrum eller en galleria.

Hierarki innebär att någon är överordnad andra som är underordnade – ett vanligt exempel är återigen maktutövande i form av valda representanter i en riksdag, och ett annat vanligt exempel är lärarledd skolundervisning.

Anledningen till att centralisering och hierarkier är ett så dominerande inslag i varje högkultur är naturligtvis att det innebär en rad fördelar i form av effektivitet, styrka och ledarskap i alla möjliga sammanhang. Men det är framför allt i ett av alla sammanhang som en centraliserad hierarki har varit helt avgörande genom historien, och det är krigföring.

I en strid så vinner generellt den part som är störst till antalet om parterna är likvärdiga i övrigt. Men om den ena parten är utspridd och saknar organiserad ledning medan den andra parten är samlad och följer en tydlig ledare så är det bara en tidsfråga innan denna part vinner även om den är mindre till antalet.

Detta upptäcktes naturligtvis väldigt tidigt i mänsklighetens historia och har sedan dess varit receptet för framgång i både krig och andra former av stridande eller konkurrerande verksamheter – centralisering och hierarkisk ledning.

Det är just därför som ett lands demokratiskt tillsatta ledare får mer totalitära befogenheter i krig genom att införa så kallat undantagstillstånd, som förvandlar ett parlamentariskt demokratiskt styre till en tillfällig diktatur så länge detta anses behövas för landets säkerhet.

Vi har både som individer och kollektiv vant oss vid centralisering och hierarkier som något välkänt och normalt, dels i alla möjliga vardagssammanhang men i synnerhet i samband med strider och konkurrerande verksamheter.

Det är alltså inte konstigt att vi har så lätt att falla in i detta mönster av att organisera allt vi gör tillsammans på ett centraliserat och hierarkiskt sätt utan ens vara medvetna om det. Vi utser snabbt en ledare om vi är fler än bara några stycken och vi bestämmer snabbt en central plats för våra möten som vi sedan håller oss till.

Detta tillhör dock det gamla som är på väg mot nedgång och fall, medan det nya som är på framväxt är att finna andra och motsatta sätt att göra samma saker.