Kategori: Slutord

Boken går mot sitt slut och det börjar bli dags att fundera på vad man ska göra efter att ha läst den. Jag ska därför beskriva vad jag själv tänker göra, så kanske det även kan inspirera en och annan läsare.

Det första är självklart att diskutera bokens innehåll med andra. Vissa kapitel är intressantare än andra och flera av kapitlen inbjuder till diskussion snarare än till handling. Att välja ut lämpliga samtalspartners är därför en självklarhet.

En annan sak som är lämpligt att snarast fundera över är var jag står när det gäller bokens innehåll och vad jag därmed vill göra med mitt liv, min tid och min energi – hur mycket av detta vill jag lägga innanför respektive utanför det rådande systemet? Och var någonstans vill jag i så fall leva och verka?

Något som jag omedelbart vill ta tag i är att välja vilka vänner jag vill bilda ett antal olika grupper tillsammans med enligt den nätverksstruktur som beskrivs i boken. En spännande och utmanande uppgift som även innebär ett utforskande av mina djupaste tankar och känslor kring detta.

Jag ser också fram emot att sedan träna på att undvika centralisering och hierarkier tillsammans med vännerna i dessa grupper. Att börja använda medelvärdesbeslut istället för majoritetsbeslut om gruppen inte är helt överens blir ytterligare en utvecklande demokratiövning.

Kanske några vänner i varje grupp även vill pröva gåvoekonomi sinsemellan för att se hur det fungerar och vilka reaktioner det väcker hos både de inblandade och hos omgivningen. Att pröva sig fram och antingen ändra eller avsluta det som inte fungerar, för att sedan dela med sig av sina erfarenheter, är något av det viktigaste man kan göra – både för sin egen och andras skull.

Givetvis kommer jag därför även att regelbundet återvända till kapitlet med listan över de varor och tjänster som jag använder till vardags, för att undersöka om det finns någon anledning att ändra på de val jag redan tidigare har gjort kring dessa.

Sammanfattningsvis håller jag ett öga på allt som höjer min livskvalitet och som samtidigt gör mig väl förberedd på vad som än händer, och vice versa. Att både bredda och fördjupa vänskapen med mina vänner och bekanta är kanske det enskilt viktigaste som jag därför kan göra.

För att kunna navigera korrekt behöver man korrekta uppgifter att utgå från när man navigerar. Detta vet varje sjöfarare, som just därför försöker utgå från så korrekta uppgifter som möjligt för att undvika att gå på grund. Om uppgifterna man utgår från är felaktiga så ökar nämligen risken att gå på grund dramatiskt.

De uppgifter vi har att utgå från när vi navigerar i vår vardag kommer främst från våra egna erfarenheter och allt vi har lärt oss under livet. Men det tillkommer ständigt nya uppgifter, dels genom nya erfarenheter och nya lärdomar, men framför allt i form av all den information som vi tar in via media av olika slag varje dag.

Om den informationen är korrekt så kan vi också navigera korrekt, men om den är fel så kommer vi att hamna fel när vi navigerar. I bästa fall kan vi då få tag på korrekt information från annat håll och ändra kurs så att vi hamnar rätt igen, men annars är vi vilse och riskerar i värsta fall att kapsejsa i bildlig bemärkelse.

De möjligheter som idag finns att manipulera såväl fotografier som inspelat tal och video gör att det snart är omöjligt att bedöma sanningshalten i det vi tidigare har kunnat lita på. Till detta kommer faktagranskare av alla sorter som betalas av några av världens starkaste ekonomiska och politiska intressen, och därför granskar på ett sätt som enbart är avsett att gagna dessa intressen oavsett om något är sant eller inte.

Det hjälper då inte längre att ha så kallade säkra källor eller att själv vara kritiskt granskande, välinformerad, högt utbildad eller extremt intelligent – risken är ändå överhängande att en viss uppgift inte går att slå fast som korrekt eller inte. Och därmed kan man navigera fel hur goda förutsättningarna än ser ut att vara.

Här kommer intuitionen in som ett vanligtvis helt förbisett navigationsinstrument. Praktiskt taget alla människor använder sin intuition hela tiden, men oftast utan att vara medvetna om det. Och eftersom intuitionen normalt inte är accepterad som ett pålitligt sätt att navigera i vardagen så är det därmed väldigt få som har lärt sig särskilja den från känsla, förnuft, kunskap, erfarenhet, instinkt och kroppslig reaktion.

Ofta råkar dessutom intuitionen överensstämma med någon eller några av dessa, vilket gör det ännu svårare att vara säker på vad som är vad. Enklast att urskilja intuitionen blir det därför när känslan säger nej, förnuftet säger nej, din kunskap säger nej, din erfarenhet säger nej, din instinkt säger nej, din kroppsreaktion säger nej, samtidigt som du har en fullständig visshet som istället säger ja till något – eller vice versa. Det är enbart detta jag kallar intuition.

När man har lärt sig urskilja intuitionen blir den användbar för navigation i vardagen oavsett vad ens övriga sätt att navigera säger, men innan dess kan den lätt förväxlas med något av de övriga sätten – och därmed riskera att istället vara ett resultat av felaktig information från media. Men om informationen däremot är korrekt så spelar en sådan förväxling inte någon roll.

Att ha tillgång till ett pålitligt verktyg för navigation i vardagen kommer att bli ovärderligt när man inte längre kan lita på de uppgifter man får via media och sin övriga omgivning. I bästa fall kan ens egen intuition eller någon i ens närmaste vänkrets fungera som ett pålitligt navigationsinstrument. Därför kan det vara lämpligt att utveckla både sin intuition och sina vänkretsar inför framtiden.

Om man väljer att inta diverse andliga perspektiv på bokens innehåll så kan man komma till helt andra slutsatser än de som tas upp i boken.

Den vanligaste invändningen av detta slag är att man aldrig ska fokusera på att något negativt kan hända eftersom man då hjälper till att skapa just detta negativa. Detta är en av anledningarna till att boken fokuserar på lösningar som är avsedda att vara lika önskvärda i goda tider som dåliga tider. Den som inte vill fokusera på dåliga tider kan därmed införa precis samma lösningar fast med fokus på enbart goda tider.

Och kom ihåg att den som inför en lösning med fokus på dåliga tider kan därefter helt sluta oroa sig för dåliga tider, medan den som väljer att inte fokusera på att införa någon sådan lösning istället får en verklig anledning att oroa sig för dåliga tider.

Fatalism är ett annat perspektiv som man kan ha på det som sker både nu och i framtiden, vilket innebär att det som sker kommer att ske oavsett vad man gör eller inte gör, och att det därför inte finns någon anledning att göra något för att det ska bli på ett visst sätt. Men även med detta perspektiv kan man ändå göra saker, fast av helt andra anledningar än att de ska ge ett bestämt resultat.

Att dela upp allting i gott och ont är ett vanligt förekommande perspektiv både med och utan andlighet. I synnerhet allt det som boken tar upp skulle lätt kunna delas upp i att somligt är gott och somligt är ont. Men då har man helt missat bokens kapitel om att vi alla har olika funktion när det gäller att bygga upp, bevara, och riva ner de många cykliska företeelser som ständigt pågår i vår värld. Det som uppfattas som gott av den ene uppfattas som ont av den andre.

Om vi kan se det som sker som ett ständigt pågående samarbete mellan dessa delvis motsatta krafter så blir det mycket lättare att både se sin egen och andras funktion i allt som pågår. Då kan man fokusera mer på sin egen uppgift istället för att störa sig på att någon annan har en helt annan uppgift. Det blir enklare att hålla sig ur vägen för varandra på det sättet.

Genom historien så har varje högkulturs nedgång och fall betraktats som världens undergång av både religiösa och andra grupper. Och om man väljer att in i det sista klamra sig fast vid högkulturens fallande strukturer så upplever man det säkert som världens undergång.

För alla de som i god tid har ställt sig vid sidan om en högkulturs nedgång och fall blir det istället en efterlängtad födelse av något nytt som den dysfunktionella högkulturen under alltför lång tid har stått i vägen för. Även här är det viktigt att se båda dessa förlopp som en enda utdragen cyklisk process som upprepas med jämna mellanrum genom historien.

Ett andligt perspektiv som sällan eller aldrig tas upp som förklaringsgrund är reinkarnation, vilket är det perspektiv som ungefär hälften av jordens befolkning och en tredjedel av svenska folket har. Detta perspektiv skulle kunna ge helt andra förklaringar till cykliska förlopp som högkulturers uppgång och fall än de som beskrivs i denna bok. Sådana förklaringar skulle dock inte kunna bevisas utan enbart vara logiskt giltiga inom ramarna för just detta perspektiv.

Vilket perspektiv man har på vad som händer med en efter döden kan vara helt avgörande för hur man agerar dessförinnan – särskilt i situationer där döden kan bli konsekvensen av hur man agerar. Den som har en orädd, likgiltig eller välkomnande inställning till döden agerar sannolikt annorlunda än den som är rädd eller skräckslagen inför döden.

Ett ofta bortglömt andligt perspektiv som framgångsrikt har använts genom historien av flera av mänsklighetens förgrundsfigurer är intuitionen. Och den kan även behöva användas här, för när de bedömningsgrunder som boken beskriver är otillräckliga eller motstridiga så blir alla slutsatser som kan dras antingen hypotetiska eller spekulativa.

Och det är bland annat då som intuitionen i bästa fall kan tillföra något som inte kan härledas från de begränsade fakta som finns att tillgå. Men huruvida detta komplement är mer värt än hypoteser och spekulation kan bara avgöras av framtidens obevekliga resultat. I ett alltmer komplext och motsägelsefullt informationssamhälle kan dock en välutvecklad intuition visa sig vara en mer pålitlig bedömningsgrund än andra.

Jag har skrivit detta kapitel för att ge dig en större förståelse för personer som har ett helt annat perspektiv på det som boken tar upp än du själv – och som därför antingen gör helt andra val än du, eller ändå väljer att göra samma saker som du efter att ha läst boken. Oavsett vilket så vill jag påminna om att alla gör inte samma sak av samma anledning!

Den ständiga frågan om balansen mellan kollektiv och individ är viktig att hålla ögonen på. Kollektivet ska inte behöva få nackdelar på grund av fördelar för individen och individen ska inte behöva få nackdelar på grund av fördelar för kollektivet. Detta är den balanserade grundsynen, men det är inte alltid den går att uppnå.

När detta inte går att uppnå bukar det uppstå två falanger. Den ena falangen är kollektivisterna som vill främja kollektivet på individernas bekostnad, och den andra falangen är individualisterna som vill främja individer på kollektivets bekostnad. Men det finns även en falang som ser möjligheten att även här skapa balans mellan kollektiv och individ, så att fördelar och nackdelar blir jämt fördelade mellan kollektivet och individerna.

Dessa olika synsätt representeras på politisk nivå i form av olika ideologier och partier med olika balanserad prioritering av kollektiv och individ. De mest extrema anser antingen att enstaka individer ska offras om det gynnar kollektivet, eller att kollektivet ska offras om det gynnar en viss individ. Detta är att göra det enkelt för sig.

Den stora utmaningen är att korrekt bedöma vad som är den mest balanserade fördelningen av fördelar och nackdelar mellan individ och kollektiv. Och för att ens kunna göra detta måste man först av allt slå fast att båda de ovanstående två extrema synsätten är helt obalanserade, och kan därför uteslutas som balanserad fördelning. Den balanserade fördelningen ligger någonstans mitt emellan.

Men det är just vad som är mitt emellan som är så svårt att avgöra, eftersom det som drabbar hela kollektivet väger ju tyngre än det som enbart drabbar en enskild individ. Och eftersom alla i kollektivet samtidigt är individer så är det vanligtvis betydligt fler än bara en enskild individ som drabbas. Därför blir detta snarare en fråga om balans mellan majoriteten och minoriteten än mellan kollektivet och individen.

Nästa utmaning är att korrekt bedöma den mest balanserade fördelningen av fördelar och nackdelar när dessa är av helt olika slag för individen och kollektivet. Hur väger man en ekonomisk fördel eller nackdel mot en demokratisk? Hur väger man en materiell fördel mot en känslomässig?

Att komma fram till ett objektivt resultat vad gäller balans mellan kollektiv och individ låter sig helt enkelt inte göras, det blir alltid en mycket komplex och subjektiv bedömning. Och det verkar som att var och en dessutom har lite olika grundsyn som utgångspunkt för bedömningen av denna balans.

Därför kan dessa frågor enbart avgöras på demokratisk väg genom att allas bedömningar vägs samman till en enda gemensam balanspunkt som därmed blir den mest representativa balansen för både kollektivet och individen. Att istället ta ett majoritetsbeslut i samma fråga vore däremot totalt odemokratiskt.