Kategori: 3 Lokala Parallellsamhällen

Jordbrukare med hög grad av självförsörjning är det största hindret för ett totalitärt samhälle. Alla andra är mer eller mindre ofria beroende på hur länge de kan försörja sig med mat, värme och bostad i ett samhälle som börjat motarbeta denna frihet.

Även de som lagerför och distribuerar livsmedel är ett av de största hindren för ett totalitärt samhälle eftersom de åtminstone under en viss tid har tillgång till produkter som gör dem mindre medgörliga än andra.

Värme och bostad har de flesta redan, men om bostaden inte kan värmas med ved så är man ändå utlämnad till att el, olja, pellets eller fjärrvärme fungerar och finns att tillgå i samhället.

Kan du värma din bostad med ved och dessutom har kontinuerlig tillgång till ved över tid, samt kontinuerlig tillgång till vatten och livsmedel som framställts av dig själv eller andra i närområdet så är du farligt fri och oberoende för en totalitär statsmakt.

Räkna med att vi framöver kommer att få se diverse åtgärder för att hindra denna typ av oberoende och frihet om den rådande statsmakten är ute efter mer totalitär makt. Det skulle kunna gälla förbud mot att elda med ved eller krav på tillstånd för självhushållning. Om statsmakten däremot har ett mer demokratiskt samhälle som mål så kommer vi istället att få se åtgärder för att främja denna typ av frihet och oberoende. Framtiden kommer som alltid att ge oss svaret.

Under tiden kan du som privatperson redan nu gå med i den ännu inte existerande motståndsrörelsen mot en framtida diktatur genom att öka ditt oberoende och din frihet så att du har tillgång till det som nämnts ovan. Antingen helt på egen hand eller i samarbete med ett nätverk av vänner i närområdet eller i ett område som du enkelt kan förflytta dig till om och när det eventuellt skulle behövas.

Ju fler människor som är fria och oberoende på detta sätt desto färre blir det som måste lyda en totalitär statsmakt för att kunna fortsätta leva som tidigare. Det är ju alla lydiga medborgare i ett totalitärt samhälle som tillsammans med statsmakten utgör det totalitära samhället.

Hur beroende eller oberoende du själv är i detta avseende kan du strax ta reda på med hjälp av de nästkommande kapitlen om Samhällsoberoende Beredskap.

Det finns tre olika nivåer av ”kris” när det gäller tillgången på varor och tjänster i samhället. Dessa tre nivåer behöver hanteras på tre helt olika sätt om man vill vara opåverkad av dem.

1. Den första nivån av kris är när kostnaden för en vara eller tjänst plötsligt blir väldigt mycket dyrare eller oöverkomligt dyr av olika anledningar. Det kan vara fundamentala saker som drivmedel, bränsle och el, men även mer umbärliga saker som exotisk frukt, konserter med världsartister och utlandsresor.

Detta kan man hantera genom att antingen ha gott om pengar eller ha gott om något som man kan sälja eller byta till sig dessa varor och tjänster med. Ett annat alternativ är att minska eller helt sluta använda dessa varor och tjänster om man kan undvara dem, eller ersätta dem med något annat. Ett tredje alternativ är att ha fortsatt billig eller fri tillgång till dessa varor och tjänster i det Lokala Parallellsamhället.

2. Den andra nivån av kris är när det råder sådan brist att det helt enkelt inte går att få tag på en vara eller tjänst oavsett hur mycket man är beredd att betala. Det kan även här vara drivmedel, bränsle och el, samt de transport-, telefoni- och internettjänster som slutar fungera när det inte finns tillgång till drivmedel och el. Denna nivå utgör en betydligt allvarligare form av kris.

Denna typ av kris kan inte hanteras med hjälp av pengar utan man får antingen sluta använda dessa varor och tjänster helt, eller ha tillgång till stora lager. Ett annat alternativ är att ha tillgång till likartade varor och tjänster eller kompetens som kan ersätta det som inte går att få tag på. Och har man redan gjort sig oberoende av de varor och tjänster som inte finns tillgång till så får man heller inga problem med detta.

3. Den tredje nivån är när det råder förbud eller ransonering av vissa varor och tjänster. Detta kan dels bero på en brist enligt ovan, men det kan också bero på att man tillhör en viss kategori människor eller utvalda individer som förhindras att få tillgång till vissa varor eller tjänster. Det kan t ex vara vatten, värme, el, kortbetalningar, banktillgångar, bank-id, telefoni, sociala media, internet, kollektivtrafik, vissa butiker och sociala samlingsplatser.

För att kunna hantera detta behöver man antingen ha tillgång till dessa varor och tjänster indirekt genom andra som vill dela med sig av dem, eller ha tillgång till fullgoda alternativ till dessa varor och tjänster i ett Lokalt Parallellsamhälle.

De tre olika nivåerna av kris drabbar samhället och individer på väldigt olika sätt. Den första nivån gynnar samhället som får in mer skatt när saker blir dyrare – förutsatt att konsumtionen inte går ner för mycket – medan individer som helt saknar resurser drabbas oerhört hårt. Aktuella exempel på detta är de kraftigt höjda elpriserna och drivmedelspriserna under 2022.

Den andra nivån – när det råder brist – drabbar hela samhället väldigt mycket, förutom de få som antingen har stora lager av just det som saknas, eller som redan har gjort sig oberoende av det. Exempel på denna nivå är den vedbrist och pelletsbrist som uppstod inför vintern i samband med de höjda elpriserna 2022.

Den tredje nivån med förbud av olika slag drabbar enbart och avsiktligt individer. Antingen gäller förbudet samtliga individer som alla drabbas på samma sätt, eller gäller förbudet en begränsad kategori individer som drabbas extremt hårt medan samhället i övrigt inte påverkas alls. Exempel på det första är ett allmänt utegångsförbud, och exempel på det andra är när demonstranter får sina banktillgångar frusna.

Oavsett vilken av ovanstående nivåer av kris som kan bli aktuell så påverkas olika individer olika mycket, beroende på vilka förutsättningar de har när det gäller ekonomi och materiella tillgångar, familj och vänner, kunskap och färdigheter, ålder och hälsotillstånd, levnadssätt och erfarenheter, med mera.

Fundera på hur olika du själv skulle påverkas av var och en av de tre nivåerna, och vad som skulle krävas för att inte påverkas alls. Kanske är just du som individ betydligt mer sårbar än samhället i övrigt, eller tvärtom betydligt mindre sårbar än samhället i övrigt?

Bokens Lokala Parallellsamhällen är avsedda att påverkas så lite som möjligt av alla tre nivåer av kris, och det är därför viktigt att vara observant på hur mycket de påverkas på varje enskild nivå.

Gåvoekonomi innebär att man som privatperson inte kräver eller får någon ersättning för varor och tjänster som man erbjuder. Detta anses vanligtvis orimligt eller orättvist och bör därför granskas närmare eller prövas för att kunna utvärderas empiriskt.

Vi kan börja med att undersöka vad som kan motivera någon att ge bort varor eller tjänster utan ersättning. En gynnsam förutsättning är att man har ett överskott som man inte behöver själv. En annan är att man känner stark sympati för den som får det man ger. En tredje är att den som tar emot har ett större behov av det än man själv.

Du har säkert själv gett bort något utan att kräva någon ersättning för det. Då kan det hända att du ändå fått en frivillig motprestation, antingen direkt eller vid ett senare tillfälle. Detta sker ofta för att vi inte vill stå i skuld till varandra – vilket de flesta anser sig göra om de inte återgäldar en gåva. Därför ges ofta gåvor med den underförstådda tanken att det ändå kommer att jämna ut sig med tjänster och gentjänster.

Men den typen av gåvor är snarare att betrakta som en tidsfördröjd byteshandel – särskilt om man är noga med att motprestationen ska motsvara det man fått så exakt som möjligt, vilket är mycket vanligt att man gör för att inte heller sätta den andre i motsvarande fiktiva skuld.

En normal privat transaktion är ju att betala för de varor och tjänster man köper med den valuta som gäller i samhället. Om man vill frångå samhällets valuta så är den digitala kryptovalutan Bitcoin den enda som avviker från alla andra valutor, genom att den varken är centraliserad eller hierarkiskt framställd och kontrollerad.

Den praktiska fördelen med Bitcoin är att den enbart är digital och kan användas över hela världen. Detta är också nackdelen, eftersom den därmed kräver både tillgång till el och fungerande internet. Så om man bara ska använda valutan lokalt är det istället bättre med en lokal fysisk valuta som enbart används av alla man handlar med.

En sådan lokal valuta kan även kombineras med ett kreditsystem eller fördröjd byteshandel där detta är möjligt, men oavsett vilket så behövs något som håller reda på och utjämnar skuldbalansen i varje transaktion – något myntslag, sedel eller skuldsedel, minneslapp eller muntlig överenskommelse. Detta blir extra viktigt om det råder en allmän brist eller man inte vet om man kan bli lurad.

Om det tvärtom råder överskott och man litar helt på varandra så blir transaktionernas köpebevis snarare en onödig formalitet, och om man dessutom är nära vänner som gärna främjar varandra så blir det helt överflödigt att hålla reda på transaktionerna i detalj. Steget är då inte långt till ren gåvoekonomi.

Gåvoekonomi kan på detta sätt införas mellan individer som helt enkelt väljer att bortse från rättviseaspekten i transaktionerna så länge alla parter känner sig ekonomiskt bekväma med detta. Det kan dels bero på att man upplever sig ha en balans i givandet och tagandet eller att man har ett överskott som man gärna delar med sig av, men det kan också bero på att man vill främja varandra av helt andra anledningar.

Företag kan dock inte använda sig av gåvoekonomi på detta sätt. De får visserligen ge mycket begränsade belopp till sin personal och till välgörande ändamål, men alla övriga former av gåvor ska redovisas och beskattas precis som vanlig ersättning för vara eller tjänst. Gåvoekonomi är därför med nuvarande lagstiftning enbart avsett för privatpersoner.

Gåvoekonomi kan även användas som en övning i att se på ekonomi, överskott, vänskap, balans och behov på ett nytt sätt, och upptäcka var man själv står i praktiken. Många upptäcker till sin förvåning att det är svårare att ta emot utan vidare än att ge utan vidare.

Gåvoekonomi är inget som bör forceras eller införas ofrivilligt, utan tvärtom något som kan börja växa fram mellan fler och fler individer vartefter de känner sig redo för det. Ofta är det helt ömsesidigt – både att vara redo och att inte vara redo – så det är bara att låta det växa fram naturligt och spontant.

Vitsen med en lokal valuta är att den inte behöver följa med i den nationella valutans svängningar, som i sin tur beror på vad som händer i landet och omvärlden. Det finns många lokala valutor genom historien som framgångsrikt har klarat den lokala befolkningens ekonomi medan den nationella ekonomin har rasat runt omkring dem. Detta kan man läsa mer om i mängder av andra böcker.

Alla valutor är baserade på förtroende. Förr var det förtroendet för guldvärdet medan det numera är förtroendet för den som står som garant för valutan – det vill säga staten eller unionen. Även en lokal valuta är baserad på förtroendet för den som står bakom den. Om förtroendet försvinner så förlorar valutan sitt värde, även om inget annat har hänt.

Vilka har du störst ömsesidigt förtroende för? Förmodligen dina närmaste vänner, oavsett om de tillhör din familj eller inte. Det vore ju därför mycket lämpligt att basera en lokal valuta på vänskap för att göra den så stabil och pålitlig som möjligt.

Men är man redan vänner så kan man ju istället ge varandra kompisrabatt i valfri mängd, och då använda rabattkuponger med överenskommet värde. Just ett sådant system skapade jag för ett antal år sedan, och om du vill läsa mer om det så kan du göra det på hemsidan www.kompisrabatt.org.

Efter att ha brottats med den praktiska utformningen av appar, sedlar, kuponger och polletter av olika slag så blev jag mer och mer positiv till gåvoekonomi som alternativ till allt krångel med regler och redovisning vid utformningen av olika lokala transaktionssystem. Om man är så goda vänner att man inte behöver hålla reda på vad man ger och får av varandra, så blir allt så mycket enklare att det kan vara värt att inte få någon ersättning för något enbart av den anledningen.

Om man däremot inte är tillräckligt goda vänner så får man stå ut med krånglet med någon form av betal- eller kreditsystem för att hålla reda på vad man är skyldig varandra, så att ingen känner sig lurad eller förfördelad. Detta besvär kan dock leda till att man blir motiverad att istället börja stärka vänskapen med fler och fler för att så småningom helt kunna övergå till gåvoekonomi.

Om närmare vänskap leder till gåvoekonomi, och gåvoekonomi motiverar till närmare vänskap, så ser jag inga skäl till att avfärda det på något sätt. Är det något som behöver utvecklas i dagens samhälle så är det just närmare vänskap mellan människor. Detta är något som utvecklingen av välfärdssamhället har gjort allt mindre nödvändigt – på gott och ont.

Bitcoin är den enda digitala valutan som uppfyller kraven på att inte vara hierarkisk och centraliserad. Alla andra digitala valutor har en utgivare som styr och bestämmer över valutan.

Precis som alla vanliga valutor är även alla kryptovalutor – utom just Bitcoin – centraliserade och under hierarkisk kontroll. Valutan kan därför alltid påverkas och styras av utgivaren – även om utgivaren lovar att inte göra det.

Bitcoin är det enda undantaget genom att den är helt decentraliserad och konstruerad så att det inte finns någon utgivare som kan påverka valutan, samt att det finns en specifik på förhand begränsad mängd av valutan. Detta gör att det är den enda pålitliga valutan vid en ekonomisk världskris, eftersom inget och ingen kan manipulera den, förutom att använda den precis som alla andra.

Och eftersom samhället numera är helt beroende av att både elförsörjning och internet fungerar så kommer därmed även valutan Bitcoin att fungera så länge samhällets tekniska infrastruktur hålls vid liv under en kris.

Det finns dock en svaghet, men den har inte att göra med själva valutan eller dess beroende av högteknologi utan dess användare. Med ett framtida väl utbyggt digitalt övervakningssystem av samma typ som redan nu är i fullt bruk i Kina kan alla användare av Bitcoin enkelt identifieras av en kontrollmyndighet och stängas av från sin tillgång till internet utan att det övriga samhället behöver utsättas för samma avstängning.

Om alla bitcoinanvändare är avstängda från internet kan ingen handel ske och valutan blir då helt oanvändbar och därför värdelös så länge detta pågår. Endast om avstängningen skulle upphöra genom en folkrevolution eller annat maktövertagande kan Bitcoin åter bli lika användbar och värdefull som tidigare. För själva bitcoinsystemet i sig går ju inte att stoppa – endast dess användare.

Men det är bara i en helt globaliserad värld med en världsregering som Bitcoin skulle kunna stoppas över hela världen. Så länge det finns nationalstater som väljer att inte införa samma medborgarkontroll som Kina har så kommer Bitcoin att kunna fortsätta användas som ett helt oberoende och säkert betalningsmedel.

Bitcoins framtid är därför helt beroende av alla dess användares framtid, och kommer därför sannolikt att vara väldigt olika i olika länder, beroende på vem som styr landet och hur. Endast i ett land som styrs av folket kan Bitcoin bli det självklara betalningsmedlet. I alla andra länder utgör Bitcoin ett hot mot den ekonomiska makten – det vill säga tills de själva börjar spekulera i Bitcoin!

De systemlösningar som skulle kunna införas för att förbättra en högkultur, men som motarbetas av samma högkulturs makthavare (eftersom lösningarna skulle minska deras makt) kan istället införas och utprovas i Lokala Parallellsamhällen.

Även om inte ett helt land är redo för en viss systemförändring så kan den testas i liten skala av just de som önskar införa den. På detta sätt kan en systemförändring både utforskas och utvärderas för att därefter få en större eller mindre spridning beroende på vilket resultatet blir.

Det bästa med att pröva något i liten skala är att det då kan bli vardagligare och mer förekommande än i stor skala. En annan fördel är att representation, centralisering och hierarki inte utgör någon fördel när det bara är ett fåtal inblandade, så det passar bra att kombinera den typen av systemförändringar med bokens Lokala Parallellsamhällen.

Allt beslutsfattande kan till exempel göras med direkt folkstyre, där alla har ett lika stort och direkt inflytande på alla beslut som tas. Och då kan man även använda medelvärdesbeslut eller konsensusbeslut istället för majoritetsbeslut. Sedan kan man tillsammans göra de systemjusteringar som eventuellt behövs, eller skrota det nya systemet helt och hållet om det inte fungerar tillräckligt bra.

Ekonomin är ett annat system som man kan förändra lokalt genom att till exempel införa en lokal valuta eller byteshandel istället för landets valuta eller någon kryptovaluta. Man kan även börja använda gåvoekonomi mellan individer som vill slippa föra räkenskap mellan varandra helt och hållet, och utöka detta system vartefter allt fler vill tillhöra det.

Det går således att ha flera samtidiga ekonomiska system lokalt, och välja det som passar bäst vid varje transaktion. Även här kan man göra de systemjusteringar som eventuellt behövs eller skrota det som inte fungerar. De erfarenheter man gör kan bli mycket värdefulla för andra som vill använda liknande system, oavsett om resultatet blir bra eller dåligt.

Det finns även en mängd andra områden som man kan införa lokala systemlösningar för – dels för att man kanske är missnöjd med ett nuvarande system rent principiellt, men också för att ett nuvarande system kanske inte går att lita på i ett krisläge. Vilka områden som detta inbegriper kan du läsa om i nästkommande avdelning i boken.

Varje individ som vill arbeta för en förbättring av samhället väljer att göra det på en nivå som den av olika skäl anser bäst. Vissa väljer att arbeta för förbättringar på systemnivå och vissa väljer att arbeta för förbättringar utanför eller oberoende av systemet. Många väljer även att arbeta på båda dessa nivåer samtidigt.

De flesta som arbetar för att förbättra samhället gör det genom att försöka förändra själva innehållet i det rådande systemet. Man kanske vill fylla det rådande systemet med en viss ideologi eller vissa värderingar, till skillnad mot det man uppfattar som andra ideologier och värderingar.

Men detta fungerar bara så länge det rådande systemet är funktionellt, och det fungerar dessvärre inte alls om det rådande systemet är dysfunktionellt. Varje förändring av innehållet i ett dysfunktionellt system blir lönlös när det är själva systemet som behöver förändras.

Jag har redan pekat ut representation, centralisering och hierarki som gemensamma faktorer i varje högkultur som haft sin uppgång, nedgång och fall. Om en förändring på systemnivå ska vara meningsfull i högkulturens nedgångsfas måste den därför åtgärda just dessa tre faktorer, annars kommer nedgången att fortsätta oavsett vilka övriga förändringar man gör.

I den Västerländska högkulturen har vi nu tack vare den snabba tekniska utvecklingen för första gången i historien en möjlighet att införa systemförändringar av just detta slag, och därmed för första gången en möjlighet att bryta den historiskt oundvikliga nedgången mot fallet. Att arbeta för en sådan förändring på systemnivå kan därför betraktas som både önskvärt och avgörande.

Jag har själv tidigare verkat för en förbättring av det rådande systemet genom mitt förslag till ett Demokratiskt Folkstyre, som är avsett att införas stegvis och parallellt med den representativa parlamentarism som vi redan har. (Läs mer på www.demokratisktfolkstyre.se)

Skillnaden mellan dessa två system är just att vårt nuvarande system är representativt, centraliserat och hierarkiskt, medan Demokratiskt Folkstyre ger ett direkt inflytande till varje individ som så önskar – helt fritt från representation, centralisering och hierarki.

Precis som Lokala Parallellsamhällen utgör komplement till det övriga samhället samtidigt som de skulle kunna ta över dess funktion, så är Demokratiskt Folkstyre ett komplement till det nuvarande systemet samtidigt som det skulle kunna ta över dess funktion.

Men att arbeta för förändringar på systemnivå medför även kompakt motstånd från alla i samhället som av en mängd olika anledningar vill bevara det representativa, centraliserade och hierarkiska system som de är vana vid och har ingått i under hela livet. Gissningsvis 95% av den vuxna befolkningen.

Vill man hellre arbeta med utvecklingen av Lokala Parallellsamhällen så finns det inget egentligt motstånd mot detta. Visserligen kan man möta tveksamhet eller ovillighet hos de som blir tillfrågade om att vara med, men det är ju något helt annat än aktivt motstånd.

Den ena nivån utesluter dock inte den andra, så man kan givetvis arbeta samtidigt eller växelvis med förbättringar på systemnivå och med Lokala Parallellsamhällen – förutsatt att man har tid och energi för bådadera.

Vi kommer alltid att stå med minst ena foten i det omgivande samhället som vi redan lever i vare sig vi vill eller inte. Den andra foten kan vi däremot välja att sätta i ett Lokalt Parallellsamhälle om vi vill.

Ju bättre det ena samhället fungerar desto mer vikt kan vi lägga på den foten, och ju sämre det fungerar desto mer vikt kan vi lägga på den andra foten. Men inte nog med det: Ju mer vi föredrar det ena desto mer vikt vill vi lägga på den foten, och ju mer vi föredrar det andra desto mer vikt vill vi lägga på den andra foten.

Vad som kan anses fungera eller inte i detta sammanhang kan det råda delade meningar om, och vad som är att föredra råder det alltid delade meningar om. Därför kan vi alla ha väldigt olika uppfattning om vilken fot vi vill lägga mer vikt på, och även ha många olika skäl till att faktiskt göra det eller inte.

Lokala Parallellsamhällen kan också välja att vara mer eller mindre beroende av det omgivande samhället. Den osårbara organisationsformen kan till exempel göras sårbart beroende av vårt moderna samhälles högteknologi i form av sociala media och webbleverantörer för att dra nytta av de stora fördelar som detta samtidigt innebär.

Man kan till exempel främja och underlätta kommunikation och informationsspridning genom att relativt enkelt skapa ett offentligt forum i form av en Facebookgrupp eller interaktiv hemsida. Men förutom att man då centraliserar organisationens kommunikation och information och gör sig beroende av privata företag så blir ofta den interna administrationen beroende av ett litet antal nyckelpersoner som då även blir indirekta representanter för hela organisationen.

Om man dessutom lyckas få samtliga medlemmar att delta i ett sådant forum så utgör det då samtidigt en sorts informell centraliserad medlemsförteckning som vem som helst kan ta del av. Men så länge alla väljer att vara med frivilligt, och de som vill stå utanför detta sammanhang inte exponeras där, så är det ju var och ens eget ansvar.

Grundtipset är att hela tiden hålla koll på om det man engagerar sig i bygger på hierarki, centralisering eller representation, och i så fall antingen hitta fungerande alternativ, helt låta bli det, eller att medvetet använda det som en fördel som man snabbt kan välja bort och klara sig utan.

Sedan kan det ju också vara så att man dessutom är engagerad i att åtgärda samhällets dysfunktioner på systemnivå och därför inte vill vara alltför engagerad i lösningar som ligger utanför detta system – även om man inser att det blir helt nödvändigt om dysfunktionerna inte går att åtgärda inom systemet.

Skillnaden mellan dessa två typer av åtgärder är att den ena kräver att åtgärden först får politisk majoritet och sedan börjar genomföras nationellt eller regionalt, medan den andra åtgärden bara kräver att du själv omedelbart börjar genomföra den lokalt. Var och en får bedöma möjligheten att lyckas och sedan göra sitt val – även om det ena inte utesluter det andra, och man därför kan verka för båda dessa typer av åtgärder.

Eftersom vissa samhällsfunktioner kan gå starkt framåt samtidigt som andra går bakåt så kommer många att vilja ta del av de fördelar som detta för med sig, samtidigt som de även verkar för Lokala Parallellsamhällen för att göra sig oberoende av nackdelarna.

Är man bara medveten om vilket fot man står på i de många olika sammanhang man rör sig, så kan man snabbt återfå balansen genom att byta fot om det plötsligt skulle bli ostadigt. Men det förutsätter förstås att åtminstone ena foten hamnar på stadig mark när man sätter ner den.

Samhällets infrastruktur består främst av vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar, elnät, telenät, fjärrvärmenät, vatten- och avloppsnät. Dessa används för olika samhällstjänster som transporter, information, kommunikation, energiförsörjning och andra vardagsfunktioner.

Dessa är vanligtvis helt avgörande för att ett samhälle ska fungera, men för individen kan det vara väldigt olika hur beroende man är av dem. Här återkommer även de tre nivåerna av kris som en viktig faktor – är det kostnaden eller bristen eller förbudet som är problemet?

Vilken infrastruktur som är viktigast är svårt att säga eftersom de alla är beroende av varandra på något sätt. Men elnätet är nog det som i första hand måste fungera för att allt annat ska fungera – förutom landets vägar. Många viktiga samhällsfunktioner har därför reserv-el i form av dieselkraftverk, batterier och annat för att kunna fungera även vid elavbrott. Även många privatpersoner är väl förberedda på ett liknande sätt.

Samhället klarar sig inte utan elnätet, men enskilda individer kan klara sig utmärkt utan elnätet. Vissa lever helt utan el som man gjorde förr i tiden, medan andra lever ”off-grid” med el från andra källor än elnätet – sol, vind, vatten, diesel etc. Denna resurs går alltså att ha tillgång till oberoende av om samhället kan leverera den eller inte.

Annat är det med Internet, vars användning samhället har blivit helt beroende av för nästan alla vardagliga tjänster. De flesta individer får också problem om Internet inte är tillgängligt, även om det också förekommer att vissa har valt att inte använda Internet alls. Denna resurs har man heller inte tillgång till om samhället slutar leverera den.

Fördelen med att samhället är mer beroende av en viss infrastruktur än individen är att det då är mer sannolikt att även individen kommer att ha tillgång till denna i kristider, genom att nästan alla typer av  infrastruktur är rikstäckande till sin natur. Detta gäller framför allt i tätbebyggda områden och kring viktiga naturresurser, men även kring andra viktiga platser av nationellt intresse.

Tillgång till el och Internet är därför något som samhället kommer att försöka upprätthålla så långt som möjligt även om det råder brist eller blir dyrt. Det är därför mer sannolikt att just el och Internet tillhör de samhällsresurser som istället kommer att regleras och begränsas för vissa kategorier av befolkningen.

Grovt förenklat blir det de som lyder och gör som statsmakten vill som får tillgång, och de som inte lyder som inte får tillgång – dels i samband med en brist, men även som tvingande påtryckningsmedel mot oliktänkande och oppositionella.

Att vara beroende av samhällets elnät och Internet är därför väldigt sårbart, även när samhället ser till att det fungerar över hela landet. Att däremot använda detta utan att vara beroende – antingen genom att man även har ett eget system som kan ersätta det, eller genom att man även klarar sig utan – kan vara en god idé av både bekvämlighet och nyttoskäl.

Det Västerländska högteknologiska samhället innehåller en lång rad fördelar som tidigare högkulturer saknat helt, och dessa ger goda förutsättningar för både globala nätverk av Lokala Parallellsamhällen och nationella folkstyren som aldrig funnits tidigare.

Idag kan vi via Internet och mobiltelefoner stå i ständig kontakt med varandra oavsett geografiskt avstånd och till väldigt låga kostnader. Detta gör att mycket av den urbanisering och centralisering som tidigare skett för att vinna stordriftsfördelar inte är lika motiverad längre.

Man kan numera uppnå många av dessa fördelar även om man förblir lokalt decentraliserad, vilket gör att Lokala Parallellsamhällen kan ingå i ett världsomspännande nätverk med kommunikativ direktkontakt med samtliga i nätverket även om man inte alls har något utbyte för övrigt. Det lokala nätverket blir samtidigt globalt.

Detta kan till att börja med utnyttjas i ett uppbyggnadsskede när nätverket består av lokala öar av Lokala Parallellsamhällen utspridda lite varstans runt om i världen. Erfarenheter kan snabbt delas och gemenskapen och motivationen kan stärkas av att kommunicera och sprida information om vad alla lokala grupper gör och hur de fungerar.

Baksidan av detta mynt är att man dels gör sig beroende av det högteknologiska samhälle som man vill fungera oberoende av, och dels att man själv riskerar att hamna i ett hierarkiskt, centraliserat och representativt system med de mest tekniskt kunniga och kommunikativa individerna i toppen av denna hierarki, som representanter för sina grupper, för sitt Lokala Parallellsamhälle eller för hela nätverket.

Därför behöver man som alltid vara medveten om nackdelarna med att kliva in i denna typ av system varje gång man väljer att göra det, så att man samtidigt kan se till att ha ett fungerande lokalt parallellt system för samma ändamål utan dessa nackdelar – eller se till att man kan klara sig helt utan om det skulle behövas.

Man behöver dock inte vara särskilt orolig för att Internet och mobiltelefoni kommer att tillhöra de saker som fungerar allt sämre under Västvärldens nedgång, eftersom denna högkultur har gjort sig helt beroende av att Internet och mobiltelefoni inte bara fungerar utan även fortsätter att både utvecklas och bli billigare.

Det är därför mer sannolikt att tillgången till Internet och mobiltelefoni helt kommer att styras och regleras av makthavarna under nedgången, för att kunna straffa eller belöna varje användare för deras agerande både på och utanför dessa högteknologiska plattformar.

De historiska fördelarna med centralisering, representation och hierarkier har på grund av Internets uppbyggnad förlorat det mesta av sitt övertag och istället blivit ett mer sårbart system än dess motsats. Detta gör att enskilda individer utan ledare eller representanter för första gången i historien är en starkare maktfaktor än den mest välorganiserade hierarki är idag. Det enda som saknas är ett system där alla individer även får sitt rättmätiga inflytande, både lokalt och globalt.

Ett sådant system kommer att motarbetas av varje hierarkiskt system som slåss för sin överlevnad, och bör därför införas så omärkligt som möjligt på olika sätt. Ett av dessa sätt är att börja bilda små grupper om ca 5-6 personer i ett nätverk av individer som tillsammans utgör Lokala Parallellsamhällen som på sikt knyts samman i ett globalt nätverk över hela planeten. Precis som Internet redan har gjort.