Kategori: 2 Fallstudier

Det vi allmänt kallar Miljön, Ekonomin och Demokratin kan helt enkelt inte samexistera på ett fungerande sätt så som Västvärldens samhällen är uppbyggda. För att upprätthålla den ena så raseras någon av de båda andra. Och det är främst därför som vi just nu befinner oss i inledningen på Västvärldens nedgång och fall.

Det enda som är oklart är om det blir Miljön, Ekonomin eller Demokratin som faller först? Alla tre kan säkert komma att försämras rejält innan ett verkligt fall är oundvikligt. En kvalificerad gissning är att Ekonomin ligger närmast ett fall, men om detta skulle dra ut på tiden så är istället Demokratin i farozonen. Miljön är den långsiktigt mest hållbara av de tre, men också den svåraste att återupprätta efter ett fall.

Vad gäller Miljön så är lösningen på de flesta förutspådda miljökatastrofer en radikal minskning av vår globala konsumtion. Samtidigt kräver det Ekonomiska system vi har idag en ständigt ökad konsumtion för att fungera, eftersom den är uppbyggd som ett pyramidspel och raseras fullständigt om tillväxten upphör.

Dessutom kräver ju en långsiktigt hållbar Miljö att alla går med på att minska sin konsumtion med ca 75%, vilket de allra flesta inte kommer att göra frivilligt innan någon miljökatastrof drabbar dem personligen. Det snabbaste sättet att lösa detta är att tvinga folket till minskad konsumtion genom en totalitär ledning av landet.

Därmed är även Demokratin under ett ständigt ökande hot ju större åtgärder som krävs av befolkningen framöver. Och även om folket på demokratisk väg skulle gå med på den väldiga konsumtionsminskning som krävs för Miljön, så hotas då istället Demokratin av de starka motkrafter som till varje pris vill upprätthålla den typ av Ekonomiskt system som förutsätter en fortsatt ökad tillväxt.

Lösningar på detta dilemma finns och genomförs redan lokalt runt om i världen, men de kommer troligtvis inte att efterfrågas av tillräckligt många förrän efter en långvarig nedgång eller ett slutligt fall – det är i alla fall så som mänskligheten har utvecklats hittills under historiens gång. Lösningarna kommer dock att fortsätta utvecklas och spridas parallellt med nedgången för att kunna stå redo att ta över när fallet väl kommer.

De flesta har säkert lagt märke till olika slags smygande försämringar sedan ett antal år tillbaka som alla har ett gemensamt – de införs på precis samma sätt! Det börjar med att något som är bra eller allmänt ok börjar förändras en aning. Bara lite, så att det nästan inte märks.

Ett perfekt exempel på denna strategi finns i videokanaler som YouTube. Man börjar med ett minimalt reklaminslag som är så kort att ingen hinner störa sig på det. Sedan ökar man inslagets längd stegvis och tar snabbt ett steg tillbaka om reaktionen blir alltför negativ.

Efter en tid prövar man igen, och upprepar detta steg så länge det behövs till den dag då reaktionen helt uteblir och man kan gå vidare med nästa steg. Det som från början var en blänkare på 5 sekunder har efter några år blivit två långa reklaminslag som efter någon minut kräver att du aktivt stänger av annonsen för att den inte ska fortsätta i 15 minuter till…

När folk väl har vant sig vid detta så nöjer man sig inte med det man har uppnått utan försöker hitta nya sätt att tjäna pengar på som ytterligare försämrar användarens upplevelse. Detta fortsätter utan slut tills någon eventuellt skapar en konkurrerade tjänst som erbjuder samma sak fast utan den försämrade upplevelsen.

Samma sak sker även inom nästan all varuförsäljning. Man börjar med att introducera en kvalitetsprodukt, och när den har fått gott rykte och blivit populär så börjar man långsamt sänka kvaliteten men säljer den till samma pris. Detta gör att vinsten ökar så länge folk fortsätter köpa produkten.

Det kan även vara produktens mängd som stegvis minskas istället för kvaliteten. När mängden efter en längre tid har minskats till närmare hälften återgår man till den ursprungliga mängden och säljer den som dubbla mängden till dubbla priset. Allt detta sker så långsamt och psykologiskt utstuderat att ingen klagar och många inte ens märker det.

Även inom politiken sker något liknande, fast med massmedia som verktyg. Det kan börja med ett litet förslag eller bara en tanke som kastas ut i massmedia för att testa vad reaktionen blir. Ofta handlar det om att förbjuda något eller att tvinga alla till något genom lagstiftning. Något som skulle påverka oss alla och som just därför helst inte ska diskuteras alltför mycket innan det införs.

Om motreaktionen blir alltför stark dras förslaget snabbt tillbaka och man låtsas som att inget hänt och går vidare. Det börjar alltid på detta sätt med en försiktig sondering för att testa opinionsläget. Skulle motreaktionen vara svag går man vidare och ser hur långt man kan gå innan motreaktionen blir för stark. Därefter drar man sig tillbaka och inväntar nästa tillfälle till lansering.

Till slut har folk vant sig vid att det nya tydligen är på ingång så det är lika bra att acceptera det eftersom någon ifrågasättande debatt inte tycks förekomma. Och just frånvaron av debatt är det man vill uppnå med dessa strategier. Hellre dra sig tillbaka och försöka senare än att skapa en debatt som skulle aktivera det motstånd som finns.

När det hela är klart har en ny lag stiftats och något har införts som aldrig skulle gått att införa på annat sätt. Motståndarna inser att det redan är för sent och lyckas därför inte mobilisera något märkbart folkligt motstånd. En diktatur skulle långsamt kunna införas i vårt land på precis detta sätt. Små förändringar som knappt märks, men som gör att vi vänjer oss vid ett annat system än det demokratiska.

När en högkulturs inslag av ovanstående manipulerande metoder blir mer allmänt förekommande, så är de tecken på att högkulturens uppgång har vänts till nedgång.

Allting går att utveckla! Men vad händer när något har utvecklats så långt det går? Vad händer om utvecklingen ändå fortsätter och vad består den utvecklingen i så fall av?

Låt oss ta en så vardaglig sak som en tvättställskran som exempel. Den har utvecklats väldigt mycket sedan den bara hade uppgiften att stoppa vattenflödet i en vattenledning.

Till att börja med fördubblades dess funktion när man även drog ledningar för varmvatten till tvättstället. Först i form av två separata kranar i varsin ände av tvättstället och senare som två kranar mitt på med ett gemensamt utflöde.

Under samma tid hade de delar av kranen som blev slitna och behövde bytas standardiserats och förenklats så att man lätt kunde köpa och byta en packning själv med hjälp av en större griptång. Både materialkostnaden och arbetskostnaden blev därigenom mycket låg.

Men att behöva skruva på två kranar för att ställa in rätt temperatur på vattnet var inte lika enkelt och behändigt som med den så kallade ettgreppsblandaren som snabbt tog över marknaden när den kom. Den hade dock på grund av sin annorlunda konstruktion en helt annan typ av packningar än de standardiserade tvågreppsblandarna. Packningarna var därför dyrare och svårare att byta, men detta vägdes ju upp av den mer utvecklade och önskvärda blandarfunktionen.

Här ledde alltså utvecklingen av själva produkten till en tillbakagång vad gäller underhållet av den. Denna kombination av utveckling och tillbakagång gynnade visserligen både tillverkarna av de dyrare packningarna och rörmokarna som fick mer inkomster vid bytet av packningar, men inte privatpersonen som måste betala dem för detta.

Nu kan man tro att all fortsatt utveckling därför fokuserade på att åtgärda detta med standardisering och billigare tillverkning. Men det blev istället tvärtom att tillverkarna satsade på estetiken och anpassade funktionen efter den, vilket gjorde både själva produkten, packningarna och arbetet med att byta dem betydligt dyrare än tidigare.

En av anledningarna var att alla skruvar och grepp för verktyg som tidigare var synliga och lätta att komma åt, nu doldes så att det krävs fackutbildning för att veta hur man kommer åt dem. Och när man väl hittat dem så krävs det specialverktyg för att lossa dem som bara tillverkaren själv säljer – och då enbart till yrkesverksamma rörmokare.

När en produkt har passerat sin optimala funktionsutveckling kan man givetvis fortsätta den estetiska utvecklingen med bibehållen optimal funktion. Men när den optimala funktionen vad gäller användandet eller underhållet av produkten börjar försämras så vet man att utvecklingen går åt fel håll.

I Västvärldens högkultur har detta blivit allt vanligare i takt med att fler och fler produkter har nått sin funktionella kulmen. Det finns otaliga liknande exempel på produkter som alla utgör vardagliga tecken på att även högkulturen har kulminerat och är på väg nedåt.

En bra indikator på att en högkultur är på väg uppåt är att den ger fler och fler minoriteter samma möjligheter som majoriteten. Exempel på detta är så kallade handikapptoaletter och handikappramper eller hissar som gör det möjligt att använda rullstolar utan att hindras av dörröppningar och trappor. Dessa hjälpmedel underlättar inte bara för den som använder rullstol utan för alla som vill använda en rymlig toalett eller slippa gå i trappor.

Andra exempel är hörapparater och textade TV-program för de som hör dåligt eller talböcker och trafikljus med ljudsignaler för dem som har dålig syn. Även den som både ser och hör bra kan ha nytta av både undertexter och ljudböcker, medan hörapparater och ljudsignaler varken blir till fördel eller nackdel för de som hör bra – förutom fördelen att glädjas för andras skull.

När denna inkluderande samhällsutveckling fortsätter så kommer den snart in på ett nytt område där fördelen för en minoritet samtidigt innebär en viss nackdel för majoriteten. Exempel på detta är när de närmaste parkeringsrutorna görs om till handikapparkering som enbart får användas av de som har tillstånd och därför oftast står tomma. Denna nackdel för majoriteten blir ändå alltid accepterad, dels på grund av logiken i att närheten underlättar för dem som har det tillräckligt besvärligt ändå, och dels för att man känner sig lyckligt lottad som faktiskt inte behöver använda en sådan parkeringsruta.

Men här börjar det handla om vad som är rimliga proportioner. Om hälften av hundra parkeringsplatser skulle reserveras för bilister med handikapptillstånd, så är detta helt acceptabelt vid en lokal där handikappade vanligtvis samlas i stora skaror varje dag. Men om det aldrig är mer än tre av dessa parkeringsrutor som används varje dag så innebär det en orimlig nackdel för alla som inte får plats att parkera där.

Det är just där som en uppgående högkulturs inkluderande utveckling övergår i en nedgång, där varje ny liten fördel för en minoritet blir till stor nackdel för majoriteten – inte för att fördelen och nackdelen är olika stor utan för att fördelen endast gynnar ett litet fåtal medan nackdelen drabbar hela den övriga befolkningen.

Detta är en av de tydligaste indikationerna på en högkulturs kulmination, och den kan iakttas inom alla områden där utvecklingen har upphört att gagna majoriteten. Så länge majoriteten får det bättre eller åtminstone inte får det sämre av utvecklingen så är högkulturen på uppgång, och när den fortsatta utvecklingen gör att majoriteten får det sämre så har utvecklingen redan kulminerat och nedgången inletts. Och detta gäller alltså även om man kan peka på att en prioriterad minoritet samtidigt får det bättre.

Vad det innebär att få det bättre och få det sämre kan både bedömas och mätas på många både subjektiva och objektiva sätt, och jag tänker inte gå närmare in på det eftersom det inte har någon betydelse för mitt resonemang. Oavsett vilket mått för bättre och sämre man använder så kan det användas som indikator för när en utveckling har kulminerat.

Vad är det för speciellt med en livsförsämring? Jo, det är den som avgör om du vill ha en förändring eller inte. För så länge ditt liv inte försämras så är det lätt att fortsätta acceptera det som sker omkring dig.

En hel högkulturs nedgång är däremot inte så lätt att avgöra eftersom det gäller den sammanvägda subjektiva upplevelsen av livet för varje individ, och individer är ju som bekant ganska olika.

Om din ekonomi till exempel blir bättre samtidigt som din hälsa blir sämre – eller vice versa – så kanske du tycker att det jämnar ut sig. En annan individ tycker att hälsan är betydligt viktigare än ekonomin medan en tredje individ tycker tvärtom.

Det är just denna typ av individuella bedömningar som gör att även utvecklingen i ett samhälle bedöms så olika av olika individer. Vissa tycker att samhället går framåt och blir bättre samtidigt som andra tycker att det går bakåt och blir sämre.

Och det är inte förrän tillräckligt många individer tycker att deras liv blivit sämre som det kan ske en förändring av samhället inom det område som försämrats, för så länge ett annat område samtidigt har blivit bättre för tillräckligt många individer så upplevs inte en tillräckligt motiverande livsförsämring och förändringen uteblir därför.

För att bättre förstå varför andra människor inte vill ha den förändring av samhället som du själv vill ha kan du alltså räkna ut att de antingen inte upplever en tillräcklig livsförsämring totalt sett, eller inte bedömer en försämring inom ett visst område som särskilt viktig jämfört med en samtidig förbättring inom ett annat område.

Därför kan försämringen av ett samhälle behöva gå mycket långt innan någon verklig förändring sker. Och ibland kan det gå så långt att den förbättring som krävs innebär en samtidig oerhörd försämring av någonting helt annat.

Om till exempel det kriminella våldet i samhället går alltför långt innan någon åtgärd sätts in som förändrar detta inom ramarna för ett demokratiskt system, så kan en totalitär polisstat till slut bli det enda som förmår åstadkomma den förändring som behövs.

Frågan blir då om och när tillräckligt många individer upplever en sådan livsförsämring att de faktiskt skulle föredra en totalitär polisstat framför ett demokratiskt samhälle som domineras helt av det kriminella våldet?

Du kan säkert komma på många fler exempel där den snabbaste lösningen på ett samhällsproblem skulle vara att införa en totalitär polisstat. Men än så länge utgör en sådan lösning ett mycket större problem än det ursprungliga problemet. Frågan är bara hur länge till?

När en högkultur bara kan lösa ett problem genom att skapa ett annat, eller bara kan förbättra något genom att försämra något annat, så vet man att högkulturens nedgång mot fallet har påbörjats.

Det råder ingen tvekan om att vårt samhällssystem kan möta och övervinna alla faror som hotar det – fast kanske inte just när det behövs. Allra först tonas faran ner eller förnekas helt av de politiskt ansvariga. När faran inte längre går att förneka tillsätts en statlig utredning och inte förrän den är klar kan de adekvata åtgärder som ska övervinna det aktuella hotet vidtas.

Problemet är bara att vid den tidpunkten är det tidigare hotet inte aktuellt längre. Det har vanligtvis eskalerat till en helt ny nivå, eller försvunnit och ersatts av ett annat större hot. Det nya större hotet bemöts då på samma sätt som det tidigare hotet, med nedtoning eller förnekelse och därefter en utredning som följs av adekvata åtgärder mot det nya större hotet.

Problemet är bara att vid den tidpunkten är det nya större hotet inte aktuellt längre. Det har vanligtvis eskalerat till en helt ny nivå, eller ersatts av ett annat större hot, och så vidare i en ständigt pågående ond cirkel. Myndigheterna ligger på detta sätt hela tiden ett steg efter i bemötandet av de faror som hotar landet.

Detta sätt att hantera systemhot bygger sedan lång tid tillbaka på att samhället som helhet utvecklas i positiv riktning och att alla eventuella hot är tillfälliga störningar i en uppåtgående samhällsutveckling – vilket också har varit fallet under mycket lång tid. Men om samhället i likhet med det Romerska riket redan har kulminerat och är på väg mot nedgång och fall så är detta sätt att bemöta hot och faror helt otillräckligt.

Lösningen på detta är naturligtvis att förutse och förbygga de mest sannolika eskalerande framtida hoten – men det gör man inte. Skälet är att det vanligtvis är oppositionen som framför en sådan lösning, och därför väljer givetvis den regering som för tillfället har makten att absolut inte tillmötesgå oppositionens förslag. Att införa oppositionens förslag skulle ju få det att framstå som att oppositionen är bättre på att lösa landets problem än regeringen.

Vi hör allt oftare politiskt käbbel om huruvida det är den nuvarande eller den föregående regeringen som orsakat de aktuella samhällsproblemen, eftersom båda brukar bedriva samma otillräckliga politik när de väl har fått makten.

När försämringen har pågått under tillräckligt lång tid – oavsett vilka som haft makten – brukar folket bli alltmer benäget att stödja en diktator från vänster eller höger som vill komma tillrätta med försämringarna genom att införa ett mer totalitärt samhällssystem som inte behöver ta hänsyn till den långsamma demokratiska processen.

Men om Västvärldens demokratiska högkultur skulle övergå i renodlad diktatur så anser jag att den därmed redan har fallit – även om införandet av diktatur skulle ske just för att undvika högkulturens fortsatta nedgång och fall!

Det enda alternativ jag ser till denna utveckling mot diktatur och/eller fortsatt nedgång och fall är att införa ett mer direktdemokratiskt system med folkomröstningar i de mest framtidsavgörande frågorna. Men så länge detta inte sker utan istället aktivt motarbetas av både regering och opposition, oavsett vem som råkar ha makten, så ser jag istället ovanstående negativa utveckling som ett av många tecken på att vår högkultur har inlett den långsamma nedgången mot sitt fall.

För att bedöma om en högkultur är på uppgång eller nedgång kan man använda sig av några avgörande samhällsfaktorer. Men dessa avgörande samhällsparametrar behöver mätas på två helt olika sätt innan det kan ge ett användbart mätresultat.

Det första som behöver mätas är hur de avgörande samhällsparametrarna påverkar hela samhället. Det andra som behöver mätas är hur de avgörande samhällsparametrarna påverkar samhällets makthavare i jämförelse med det övriga folket.

Nedan följer en lista över några av de mest avgörande samhällsparametrarna i alfabetisk ordning. Alla parametrar behöver inte gå åt samma håll för att man ska kunna avgöra en högkulturs uppgång eller nedgång, och vissa av parametrarna är mer avgörande än andra.

Demokratin – utvecklas den eller inskränks den?
Ekonomin – är den sund eller är den ett pyramidspel?
Fred – är den stabil eller startas ständigt nya krig?
Frihet – får folket allt större eller allt mindre frihet?
Hälsa – mår varje ny generation bättre än den förra?
Jämlikhet – råder det allt större jämlikhet eller inte?
Kunskap – blir varje ny generation lite klokare?
Miljön – blir den bättre eller sämre för varje år?
Rättvisa – förblir vi alla lika inför lagen eller inte?
Säkerhet – ökar eller minskar olika typer av brott?

Flera av dessa parametrar tas upp i denna avdelning, med exempel på saker i vårt samhälle som redan kulminerat och är på nedgång. Men du kan även se både snarlika och helt andra exempel på nedgång nästan varje dag genom att bara följa med i den allmänna nyhetsrapporteringen.

Huruvida bokens exempel och det som rapporteras i nyheterna är tecken på Västvärldens nedgång eller inte får du däremot själv försöka avgöra – eller tålmodigt vänta tills det eventuellt visar sig.