Kategori: 2 Fallstudier

Det välfärdssamhälle vi har innebär så många fördelar att nästan ingen klagar på vad som erbjuds. Det är däremot desto fler som tycker att det kostar mer än det smakar. Dessa vill därför hellre ha sänkt skatt och istället betala mer för det som välfärdssamhället subventionerar för alla.

Men det finns också helt andra konsekvenser av välfärdssamhället som inte alls är ekonomiska – och heller inte avsiktliga, utan snarare olyckliga bieffekter till något som i övrigt är positivt.

En av de viktigaste avsikterna med välfärdssamhället är att alla ska inkluderas i all välfärd, oavsett vem man är och vilka förutsättningar man har. Man ska inte behöva vara socialt kompetent eller ha framåtanda eller ens ha någon särskild begåvning för att komma i åtnjutande av de förmåner som välfärdssamhället har att erbjuda.

Detta har gjort att människor som tidigare har stått utanför samhällets mittfåra har tagits in i värmen av personal vid olika välfärdssystem, som sjukvård, omsorg, skola och socialtjänst. Samhället har på detta sätt trätt in där det saknats hjälp från grannar, vänner och släktingar – om det alls har funnits några.

Många är de som på detta sätt blivit hjälpta, och många är också de som fått samma hjälp utan att den varit lika nödvändig – de som i annat fall skulle ha fått denna hjälp av grannar, vänner eller släktingar när behovet uppstod. Men de flesta grannar, vänner och släktingar är nog tacksamma över att slippa behöva ta det ansvaret, och känner sig lättade av att bli avlastade av välfärdssamhället.

Konsekvensen av denna avlastning har dock blivit att vi inte längre ser det som vårt ansvar att ta hand om en granne, vän eller släkting som behöver hjälp – förutom att tillkalla personal från det välfärdssystem som kan ge den hjälp som behövs. Detta har medfört en utbredd personlig likgiltighet inför andra människor i vårt välfärdssamhälle.

Det är inte längre lika självklart att bry sig om grannar, vänner och släktingar på det sätt man gjorde innan välfärdssystemen fanns. Då var detta nödvändigt, och man såg därför till att ge andra den hjälp som man själv önskade få av dem vid behov – även om många också hjälpte varandra av ren medmänsklighet.

Men det var också här vissa individer hamnade utanför av olika skäl – någon var enstöring, någon var otillräknelig, någon var otrevlig och kunde därför inte räkna med den hjälp som andra grannar, vänner och släktingar fick av varandra.  Det var dessa som välfärdssamhället lyckades så bra med att inkludera, men med den tidigare nämnda personliga likgiltigheten inför andra som bieffekt.

När en högkultur gör något positivt för alla, som samtidigt visar sig ha negativa bieffekter för de flesta, så behöver detta åtgärdas för att det inte ska bli en av de många faktorer som leder till högkulturens nedgång och fall. Här gäller det något av det mest centrala för en högkulturs överlevnad – att medborgarna bryr sig om varandras personliga välbefinnande. När detta upphör börjar nedgången mot fallet.

Det som samhället har gjort för att kompensera medborgarnas behov av att personligen vilja bistå varandra, är att uppmana alla att istället bistå varandra som flock genom att lyda och följa välfärdssamhällets alla regler och lagar. På detta sätt blir flockmentaliteten för många ett efterlängtat surrogat för den förlorade personliga gemenskapen.

En helt annan funktion som kan upplevas vara lika störande som den totalitära inskolningen är automatiseringar som är avsedda att göra allting enklare för oss och hjälpa oss med allt vi inte klarar av att göra själva. Även dessa automatiseringar införs utan att vi tillfrågas om vi vill ha dem eller inte, eftersom de utgår från att vi inte klarar oss utan dem.

Tidigare krävdes en viss nivå av kunskap för att kunna använda en dator eller en smartphone, och det är denna kunskapströskel som automatiseringarna ska ta bort genom att fatta de beslut åt dig som du tidigare var tvungen att ta själv.

Detta betyder att du inte längre får samma valmöjligheter som tidigare vad gäller datorns funktioner, eftersom du kanske inte är smart nog att välja rätt, men detta kompenseras med desto fler valmöjligheter vad gäller färgskalor, bakgrundsbilder och liknande estetiska alternativ som inte påverkar funktionen överhuvudtaget och därför kan överlåtas till dig att fatta beslut om.

För den som faktiskt inte är tillräckligt smart eller bara väldigt lat är detta en mycket välkommen förbättring, men för normalbegåvade innebär detta en oerhörd begränsning av användbarheten hos datorn. Därför har det vuxit fram en hel bransch med externa programvaror som återställer den gamla funktionaliteten i datorer som har de allra nyaste operativsystemen.

Den gamla funktionaliteten finns alltså både kvar och har förbättrats i de nya systemen, men man kommer bara åt de funktioner som tillverkaren anser räcka för den mindre än genomsnittligt begåvade användaren. Då kommer desto fler att kunna använda sin dator utan att göra fel.

När kraftfulla datorer på detta sätt anpassas efter de mest svagbegåvade användarna kan man fråga sig vad det får för total effekt på en högkultur. En kvalificerad gissning är att denna välmenande hjälp snarare stjälper än hjälper.

En lika hjälpsam funktion för smartphones tar automatiskt bort appar som inte har använts på länge – eftersom detta kan vara svårt för den helt okunnige att klara av själv. Problemet är bara att det finns många larm-appar som enbart är avsedda att användas i nödfall som då avinstalleras, och när användaren verkligen är i behov av hjälp via en sådan app så kan den paradoxalt nog ha tagits bort automatiskt av det hjälpsamma operativsystemet.

Du har kanske redan märkt att när apparna på din smartphone uppdateras automatiskt så har du plötsligt inte bara fått vissa nya funktioner att välja på – de nya funktionerna har redan påtvingats dig utan att du blivit tillfrågad!

Visserligen kan du stänga av de funktioner du inte vill ha genom att trycka på Inställningar i menyn och sedan lista ut vad den nya funktionen kallas och därefter ta dig igenom en lång och detaljerad undermeny för att komma till ännu en undermeny där alternativet att helt stänga av den nya funktionen finns.

Andra mer respektfulla appar gör istället så att det kommer upp en information och ett val när du öppnar appen, så att du själv kan välja om du vill ha den nya funktionen eller inte. Detta kan ses som fundamentet i en demokrati, där du behandlas respektfullt och självklart får göra dina val efter dina personliga preferenser.

Exemplet innan kan istället ses som fundamentet i en diktatur, där du behandlas som en undersåte som inte förstår sitt eget bästa och därför inte får välja själv, såvida du inte är en av de få som redan är så väl insatt i systemet att du vet hur man navigerar i det för att inte påtvingas något som du inte vill ha.

Vare sig du själv ser dig som en undersåte som inte förstår sitt eget bästa eller ej, så blir effekten av det första exemplet att du skolas in att se dig själv på just det sättet – att det finns någon som bestämmer vad som är obligatoriskt för dig som du ska vänja dig vid att inte ifrågasätta.

I just det här fallet så handlar det kanske om något harmlöst som du visserligen inte önskar men ändå accepterar eftersom det inte framgår hur man gör för att bli av med det. Men i en framtid när du har vant dig vid att acceptera tusentals liknande harmlösa saker så handlar det kanske istället om att acceptera en spärr mot regimkritiskt innehåll – något som du visserligen inte önskar men ändå accepterar eftersom det inte framgår hur man gör för att bli av med den.

Ett annat exempel på detta är att Facebook sedan en tid tillbaka enbart visar ”mest relevanta” kommentarer till alla inlägg – såvida du inte ändrar inställningen på varje enskilt inlägg till att visa ”alla kommentarer”, då du även ser de många kommentarer som Facebook anser vara mindre relevanta. Detta kan inte ändras en gång för alla så att du alltid ser alla kommentarer.

Och eftersom man inte vill lägga tid på att ständigt ändra dessa inställningar när man snabbt scrollar igenom många olika inlägg, så ser man därför enbart de kommentarer som Facebook har bestämt är ”mest relevanta”. Är det enbart två kommentarer till ett inlägg och den ena är ”Härligt” och den andra är ett sakligt bemötande av inlägget så kan det senare döljas helt, medan ”Härligt” bedöms vara en relevant kommentar.

Vad som avgör vilka kommentarer som anses vara ”mest relevanta” är naturligtvis hemligt för användaren, vilket innebär att Facebook kan ändra algoritmen för detta urval efter behag. Från en dag till en annan kan det vara regimkritiska kommentarer som döljs på detta sätt, medan alla regimvänliga kommentarer visas som ”mest relevanta”. Kanske inte just idag, men en annan dag.

Denna typ av funktioner kan ses som en avsiktlig eller oavsiktlig inskolning i att lyda och att inte göra sig mödan att ifrågasätta en alltmer totalitär utveckling, vilket därmed även utgör ännu ett tecken på Västvärldens nedgång och fall.

Att demokratin är hotad påstår i princip alla från yttersta vänstern till yttersta högern och allt däremellan i dagens politik. Men medan vissa av dem menar att demokratin hotas om folket får bestämma mer, menar andra att demokratin hotas om folket får bestämma mindre.

Det vi idag kallar demokrati är något helt annat än folkstyre. Det vi har idag är representativ parlamentarism vilket är ett slags mellanting mellan folkstyre och diktatur, där folket vart fjärde år får rösta på den partiledare som de helst vill ha som diktator under fyra år framåt.

Detta är det enda inslag av folkstyre vi har på nationell nivå, förutom mycket sällsynta folkomröstningar – som ofta enbart är rådgivande. Sedan styr de som lyckas få majoritet över folket precis som i vilken laglydig diktatur som helst. Och om lagarna inte skulle passa de styrande så kan de ju alltid ändra dem helt lagenligt, även grundlagar.

Så när vissa säger att demokratin är hotad så menar de att våra folkvalda diktatorers makt kommer att minska om folkets makt ökar. Och när andra säger att demokratin är hotad så menar de att våra folkvalda diktatorers makt kommer att öka om folkets makt minskar.

Vissa av dem som vill värna vår representativa parlamentariska demokrati vill således värna ”diktaturdelen” medan andra vill värna ”folkstyredelen”. Det är därför det blir så förvirrande när dessa två helt motsatta intressen båda hävdar att de vill värna demokratin, för det låter ju som att de är helt överens!

Att stärka demokratin innebär för vissa att överföra mer makt från folket till regeringen, medan det för andra innebär att överföra mer makt från regeringen till folket.

Om man med demokrati menar folkstyre så stärks givetvis demokratin ju mer makt folket får över sina valda representanter. Men om om man med demokrati menar representantstyre så stärks demokratin givetvis ju mindre makt folket får över sina valda representanter.

Varje högkultur som stegvis minskar folkets makt i förhållande till statsmakten har påbörjat den nedgång som så småningom kommer att leda till dess fall.

Med den empiriska kunskapen om att makt korrumperar och att makthavare har en tendens att vilja ha allt mer snarare än allt mindre makt över folket, så finns det ett stort problem i en demokrati som faktiskt inte finns i en diktatur – nämligen nödvändigheten av kris för att utöka den totalitära makten.

I en diktatur råder redan totalitär makt över folket oavsett om det är goda tider eller kris i landet, och därför kan diktaturens makthavare sträva efter goda tider utan att behöva göra minsta avkall på totalitär makt över folket.

I en demokrati råder bara totalitär makt över folket när det är krig, våldsamt upplopp, epidemi eller andra kriser som enligt lag får sätta demokratin ur spel så länge den aktuella krisen pågår. Därför ökar makthavarnas makt över folket i en demokrati enbart när det råder denna typ av kris i landet, och ju värre och långvarigare kris desto mer makt över folket får landets ledare.

För demokratiska makthavare som eftersträvar mer makt så innebär sådana kriser en stor fördel som inte alls går att uppnå i goda tider. Det finns därför en viss risk att somliga makthavare föredrar dessa typer av kris med utökad makt framför goda tider med mer inskränkt makt.

När det råder kris är det dessutom lättare att få folket att lyda en totalitär makthavare än när det råder goda tider på grund av den rädsla som då råder bland folk. Därför kan det räcka med att övertyga folket om att det råder kris för att skaffa sig samma totalitära makt – även när det inte råder någon kris.

För att underlätta möjligheten att uppnå totalitär makt vid kris kan makthavarna dessutom passa på att i goda tider ändra lagar så att kravet för att kunna utlysa undantagstillstånd och frihetsinskränkningar sänks till så låg nivå som möjligt. Sådan lagstiftningsändring är det ändå ingen som noterar i goda tider när lagen inte alls är aktuell att använda.

När ovanstående tendenser börjar öka generellt i en demokratisk högkultur så kan man vara ganska säker på att högkulturen har passerat sitt “bäst före”-datum och sannolikt är på väg mot nedgång och fall.

Att förlita sig på auktoriteter är kanske det allra första och viktigaste en människa gör redan från födseln. Vi är då helt beroende av att bli omhändertagna på rätt sätt för att överleva och för att få ett bra liv. Kanske är vår mest grundläggande auktoritetstro antingen medfödd eller blir inpräglad i samband med att vårt jordeliv börjar på detta sätt.

Alla blir vi dock inte helt nöjda med hur våra auktoriteter tar hand om oss i olika avseenden. Auktoriteterna är många – förutom föräldrar och äldre syskon även andra vuxna omkring oss i olika roller. Och när vi växer upp så överförs naturligtvis även våra föräldrars grad av auktoritetstro till oss som en del av vår uppfostran och prägling – paradoxalt nog kan alltså även en motvilja mot auktoriteter då överföras från någon av våra auktoriteter.

Auktoritetstro har genom historien varit det som möjliggjort för auktoriteter av olika slag att leda allt från små grupper till hela nationer. Utan auktoritetstro ingen maktutövande ledare – på gott och ont. Många av mänsklighetens framgångar har berott på att vi lojalt har följt en ledare, men minst lika många av mänsklighetens missöden har också berott på samma sak. Auktoritetstro är alltså inte något enbart positivt eller enbart negativt för mänskligheten.

Problemet och förklaringen är att sann auktoritetstro dessvärre inte skiljer på helt motsatta konsekvenser av att lyda en auktoritet – man ifrågasätter helt enkelt inte auktoriteten, detta är ju själva innebörden av auktoritetstro.

Vad gör man då när det förekommer flera auktoriteter samtidigt? Jo, då väljer den som har auktoritetstro att lyda den högsta av dem, vilket är den auktoritet som har mest makt i det aktuella sammanhanget. Det kan till exempel vara en kung eller en regering eller en förälder eller en myndighetsperson.

En auktoritet behöver dock inte nödvändigtvis vara en person, det kan även vara juridiska lagar, vetenskapliga rön, religiösa urkunder eller muntliga traditioner. Ju fler överensstämmande auktoriteter man kan lyda samtidigt, desto mer stärks den auktoritetstroende.

Den som inte har någon auktoritetstro förhåller sig skeptisk eller kritisk till allt som kommer från auktoriteter av något slag. Antingen beroende på att den egna auktoriteten är kapabel att själv avgöra om och när det är lämpligt att lyda en yttre auktoritet eller inte, eller beroende på en generell motvilja att lyda någon annan oavsett om det är befogat eller inte.

En sådan motvilja är ofta resultatet av mycket dåliga erfarenheter av auktoriteter under livets gång, eller att man tidigt blivit präglad till denna motvilja av en auktoritet som själv bär på samma motvilja mot auktoriteter.

Men även den som inte har någon auktoritetstro alls kan mycket snabbt förändras om det uppstår tillräckligt mycket rädsla. Även de mest fanatiska ateister kan plötsligt börja be till Gud – den ultimata auktoriteten – om de ställs inför något oväntat som ger dem dödsångest.

Dödsångest kan därför göra att den som normalt inte är auktoritetstroende plötsligt vänder sig till samma auktoritet som de auktoritetstroende för att få samma hjälp, hopp eller tröst som dessa. Eller så vänder den sig till en annan auktoritet som uppfattas som ännu högre för att få motsvarande hjälp, hopp eller tröst. Det handlar alltid om att finna den högsta auktoriteten för den som har dödsångest.

Detta utnyttjas naturligtvis av alla högkulturer som vill att folket ska lyda statsmakten som högsta auktoritet. Det vanligaste är att utpeka en yttre fiende som folket är rädda för, i form av ett överhängande invasionshot, en dödlig pandemi, en katastrofal klimatförändring, en lamslående varubrist eller en utbredd kriminalitet.

Genom att skapa en rädsla som gör att folket lyder statsmakten som högsta auktoritet så kan statsmakten på demokratisk väg tillskansa sig allt mer makt på folkets beredvilliga bekostnad. Och den demokratiska statsmaktens opposition inser snabbt att även de kommer att få denna ökade makt över folket om de bara ser till att vinna nästa val. Därför existerar det sällan eller aldrig någon partipolitisk opposition mot denna typ av maktöverföring från folket till statsmakten.

Ofta räcker det med den redan befintliga auktoritetstron i befolkningen, men skulle det behövas mer så kan statsmakten alltid lyfta fram något som skapar rädsla hos befolkningen, och skulle inte detta räcka så är allt som kan väcka dödsångest hos folket ett säkert kort för att få de flesta att lyda statsmakten som högsta auktoritet.

De få individer som detta inte biter på är de som av olika skäl inte har någon dödsångest – antingen genom att de har blivit av med den genom terapi eller annan personlig transformation, eller att de av någon anledning aldrig haft någon dödsångest. För att ta reda på om man har dödsångest eller inte behöver man antingen stå inför döden eller vara helt övertygad om att man står inför en oundviklig och omedelbar död.

Religiös tro är ett helt annat skäl till att man inte ser statsmakten som den högsta auktoriteten. Det kan också vara ett skäl till att man inte har någon dödsångest. Därför har statsmakten under alla tider försökt få alla religiösa att betrakta statsmakten som högsta representant för den religion som är den dominerande i landet. Här handlar det om att konkurrera med Gud som högsta auktoritet i nationella sammanhang.

En högkultur vars auktoritet alltmer baseras på folkets rädsla och dödsångest har definitivt hamnat i nedförsbacken – även om det sedan kan ta hundratals år innan det slutliga fallet.

Hur världens nationer växlar mellan diktatur och demokrati verkar vara ett cykliskt förlopp med varierande intervall enligt nedanstående beskrivning.

En sedan länge etablerad diktatur utvecklas med tiden genom att långsamt och stegvis bli alltmer demokratisk. Efter en längre tid övergår diktaturen till att bli en gryende demokrati och fortsätter sedan att utvecklas till att bli alltmer demokratisk tills den en dag har blivit en etablerad demokrati.

Men när en etablerad demokrati har uppnått en viss demokratisk nivå uppstår ett vägval. Antingen kan de demokratiskt valda ledarna tillsammans med folket utveckla demokratin vidare till ett folkstyre där folket får ta över mer och mer av den makt som de folkvalda ledarna haft, eller så väljer de folkvalda ledarna att just där sätta stopp för demokratins vidare utveckling och börjar istället att långsamt stärka sin egen makt genom att stegvis begränsa folkets demokratiska inflytande.

Denna stegvisa utveckling i riktning mot diktatur får naturligtvis allt större delar av folket att opponera sig, vilket leder till en ond cirkel där de styrande ytterligare begränsar folkets demokratiska inflytande för att behålla sin egen makt, vilket leder till ännu mer opposition och så vidare tills diktaturen till slut är ett fullbordat faktum.

När denna nyetablerade diktatur har fått fortgå under lång tid börjar hela detta cykliska förlopp om från början igen. Omloppstiden kan variera mycket, men ser ut att oftast vara någonstans mellan en och fem generationer.

Det som kallas Västvärlden består enbart av länder som redan genomgått en utveckling från diktatur till demokrati. Om dessa länder långsamt börjar gå mot diktaturdelen av demokraticykeln så kan man antingen se det som att högkulturen därmed redan har börjat falla, eller så kan man se det som att det bara är en kortare cyklisk period i Västvärldens betydligt längre levnadscykel.

Men om en sådan diktaturperiod sker samtidigt som många andra tecken på att Västvärlden är på nedgång, så lär det inte gå att rädda högkulturen med ännu en demokratiperiod efter några decennier av diktatur.

Om ett folk har ledare som tar alla beslut åt dem och folket därför anser att det är meningslöst att sätta sig in i de frågor som besluten gäller – betyder det att de är idioter eller är det snarare ett tecken på att de är både logiska och kloka?

Om ett folk kunde påverka varje politiskt beslut som tas i samhället, tror du inte att de då skulle vara betydligt mer motiverade att sätta sig in i de frågor som de vill påverka?

Vi lever idag i en värld där det för första gången i mänsklighetens historia har blivit tekniskt möjligt för ett folk att påverka varje politiskt samhällsbeslut.

Problemet är att mänskligheten sedan årtusenden är inskolade i att det inte alls är möjligt och därför ingen idé att på minsta sätt förbereda sig för detta – förutom om man har tänkt bli en av de ytterst få politiska makthavare som tar alla beslut.

Detta har delat upp människor i makthavare och maktlösa, där de som har eller eftersträvar makt utgör en egen klass som absolut inte vill att det maktlösa folket ska få lika stort inflytande. De som är maktlösa har samtidigt under hela livet fått lära sig att de aldrig kommer att erbjudas ett sådant inflytande.

Lösningen är därför att snarast börja informera allmänheten om att detta tvärtom är fullt möjligt idag – förutsatt att de nuvarande makthavarna skulle tillåta det.

Men makthavarna och deras anhängare gör motstånd mot detta just genom att peka på att de maktlösa inte är lika insatta i samhällspolitiska frågor som makthavarna. Detta är ett cirkelresonemang för att förhindra att de maktlösa någonsin ska få den makt som de faktiskt skulle kunna ha redan idag.

Folkets makt har genom införandet av demokrati i Västvärlden ökat under de senaste århundradena, genom att allt större delar av folket har inkluderats i väljarkåren sedan införandet. Denna typ av ökning har dock planat ut, och den fortsatta ökning av folkstyret som skulle ha kunnat införts enligt ovan har uteblivit och motarbetas av det rådande systemet. Detta är ännu ett av många tecken på att Västvärldens högkultur har påbörjat nedgången mot sitt fall.

Vi har vant oss vid att kalla det representativa parlamentariska system vi har i Sverige för demokrati, och i vår grundlag står att all makt utgår från folket. Detta är ungefär samma system som numera råder i hela Västvärlden.

Grundtanken är god med tanke på att det är en kraftig förbättring av det undermåligt demokratiska system vi hade innan, med enbart representanter för adel, präster, borgare och självägande bönder vid den parlamentariska makten.

Numera röstar hela folket på de partier de vill ska styra landet, och när de partier som tillsammans har fått flest röster har bildat regering så måste ändå en majoritet av alla de politiker som representerar folket i riksdagen godkänna regeringens beslut för att de ska bli verkställda.

Detta system är avsett att hindra regeringen från att genomföra saker mot folkets vilja, med tanke på att regeringen inte representerar hela folket. I riksdagen sitter däremot hela folkets lokalt förankrade representanter, vars uppgift det är att se till att inga beslut tas som går emot deras väljares vilja i varje fråga. Ett jämförelsevis klokt och bra system – men bara så länge folkets representanter inte är korrumperade!

En korrumperad representant är en som av någon anledning låter bli att representera sina väljare. Detta är själva definitionen på korruption i detta sammanhang – det behöver alltså inte vara pengar inblandade för att det ska kallas korruption, det räcker med att man inte gör just det som ens väljare har valt en att göra.

Och det är just här systemet brister, eftersom de politiska partierna numera kräver av sina riksdagsmän att de är lojala mot partiledningen istället för mot de väljare som de har valts att representera. Detta brott mot ett riksdagssystem som ursprungligen var till för att garantera folkets representation, gör att riksdagsmännen representerar partiledningarna istället för folket. All makt utgår därför numera från partiledningarna och inte från folket som grundlagen påstår.

De få modiga riksdagspolitiker som vägrar att representera sin partiledning när den står i konflikt med de väljare som riksdagspolitikern representerar blir snabbt utfrusna och utmanövrerade på diverse byråkratiska sätt. Därför är varje riksdagspolitiker som vill behålla sitt jobb och sin politiska karriär mer eller mindre tvingad att bli korrumperad enligt ovan.

Denna korruption kallas allmänt för ”partipiskan” och betraktas inte alls som ett folkrättsligt problem, eftersom samtliga riksdagspartier har satt det i system och låter därför bli att anklaga varandra för detta principiella grundlagsbrott.

När alla politiker ägnar sig åt samma korruption så har folket ingen chans att göra något åt det på politisk väg. Och samtidigt skrämmer korruptionen bort alla hederliga politiker eftersom de inte vill bli en del av ett korrupt system. När den politiska korruptionen befästs på detta sätt och cementeras så att den inte kan upphävas, så blir den ett av många bidrag till Västvärldens nedgång och fall.

En högkultur kan antingen byggas på tvång eller frivillighet eller en kombination av båda. Historiskt sett har tvång ofta varit fallet för större delen av befolkningen medan frivillighet har gällt för en mindre del som vanligtvis varit behjälplig med tvånget mot den större delen av folket.

Ett vanligt sätt att beskriva kontrasten mellan tvång och frivillighet i detta sammanhang är som diktatur mot demokrati, eller som envälde mot folkstyre. Detta skapar dock den felaktiga bilden att allt i en diktatur baseras på tvång och allt i en demokrati baseras på frivillighet. Det normala är att båda baseras på olika blandning av tvång och frivillighet.

Fundamentalt sett så krävs någon form av makt för att styra något, vad det än är. Den som styr en bil måste ha den rent mekaniska makten över ratten och den som styr någons utbildning måste ha makten i form av tillräckligt mycket kunskap. Man kan ha makt att styra något genom frivillighet eller genom tvång eller genom en blandning av bådadera.

En blandning av bådadera kan till exempel vara att du vill ta en promenad men jag bestämmer vart och när du ska gå. Att den som har makt erbjuder ett visst inslag av frivillighet i ett tvång är ett mycket vanligt sätt att skapa illusionen av att det inte råder något tvång för den som tvingas.

Det mest extrema utövandet av makt är det totalitära tvång som kan förekomma i diktaturer, och eftersom sådant tvång bara tillåts i Västvärldens demokratier vid tillfälliga undantagstillstånd så kan det därför inte råda under alltför lång tid utan att det till slut ifrågasätts av fler och fler.

Det finns dock en rad möjligheter att inom Västvärldens demokratiska ramar uppnå samma tvång på frivillig väg. Det vanligaste sättet är att på olika sätt skrämma befolkningen med en yttre fiende av något slag, som får dem att frivilligt gå med på statsmaktens olika tvångsåtgärder. Detta kan förstärkas med hjälp av grupptrycket från alla frivilliga som kräver solidaritet av de som inte vill gå med frivilligt.

Ett annat sätt är att istället locka med olika typer av förmåner för alla som frivilligt vill gå med på statsmaktens tvångsåtgärder. Men detta kan även kombineras med ovanstående skrämsel och grupptryck om det skulle visa sig behövas.

Med hjälp av samstämmig propaganda från massmedia kan befolkningen även indoktrineras till att frivilligt gå med på tvångsåtgärder, men bara om statsmakten har massmedia på sin sida – vilket är en stor fara för en demokrati, men helt normalt i en diktatur.

På lång sikt kan en befolkning även socialiseras till att frivilligt gå med på alla statsmaktens tvångsåtgärder, genom att redan från barndomen lära sig att det är normalt att göra så och onormalt att ifrågasätta det. Detta förutsätter dock att samma statsmakt leder landet under mycket lång tid.

Ett sista sätt är att med hjälp av olika typer av droger få folket så avtrubbat och beroende att de frivilligt går med på alla statsmaktens tvångsåtgärder för att fortsätta få tillgång till dessa droger. Det kan vara allt ifrån tyngre narkotika till alkohol, mediciner, hasardspel och underhållning.

Ju fler av ovanstående sätt att skapa frivillighet hos Västvärldens befolkning som används, desto tydligare tecken på att högkulturens nedgång mot sitt fall pågår, och när samma tvångsåtgärder införs helt utan frivillighet är tecknen ännu tydligare.