Kategori: 2 Fallstudier

När man går igenom all kritisk rapportering om våra uppväxande generationer så jämförs de naturligtvis med tidigare generationer som norm. Men är detta en relevant jämförelse när samhället som dessa olika generationer lever i förändras med en ständigt accelererande hastighet? Vilka är de nödvändiga egenskaperna och kunskaperna för kommande generationer och vilka är de onödiga?

Om man har dålig fysisk form, övervikt, sjuklighet, sterilitet, låg IQ, bristfällig utbildning och företagsamhet, och samtidigt är oerhört skicklig på alla typer av krigsliknande videospel efter åratal av spelande dygnet runt i ett nedsläckt pojkrum, så kanske detta är en högfunktionell anpassning till ett mycket kort liv som soldat i ett tredje världskrig med kärnvapen, där striderna huvudsakligen utförs med bombutrustade drönare som fjärrstyrs från underjordiska militärbunkrar.

I ett sådant scenario kommer oerhört många med just dessa egenskaper att efterfrågas, och att då ha motsatta egenskaper anpassade till ett långt och välmående liv i en fredlig värld vore fullständigt bortkastat. Även fanatism, auktoritetslydnad, självmordstankar eller en tro på ett bättre liv efter detta skulle kunna vara meriterande egenskaper för de generationer som hamnar i ett sådant krig.

Andra framtidsscenarion som ofta framhävs i massmedia är en värld som nästan är helt förstörd av global uppvärmning, en värld som tagits över av politiska diktatorer och totalitära ideologier, en värld som är fullständigt kaotisk på grund av enorma flyktingströmmar, en värld där artificiell intelligens tar över och förslavar människan,  en värld i total ekonomisk systemkollaps och slutligen en värld där de flesta dör i en global pandemi.

Så vem kan bedöma vilka livsval som är lämpliga för en annan människa när man inte har någon aning om vilket öde denne går till mötes. Ofta är det visserligen just de egna livsvalen som utformar ens öde, men när en högkultur går mot sitt fall så kan det visa sig att livsval baserade på en fortsatt uppgång inte är det mest lämpliga.

Det är just därför som denna bok har ambitionen att i nästa avdelning beskriva alternativ som är lika lämpliga alldeles oavsett vad som händer i framtiden.

När politiken i en högkultur har blivit så inkompetent att ingen politik lyckas vända den nedåtgående utvecklingen så märks detta främst genom att politikerna inte längre går till val på konstruktiva lösningar på samhällsproblemen utan på att angripa den politik som motståndarna bedriver.

Alla politiker argumenterar då mot motståndarnas politik utan att ha någon egen politik som löser några samhällsproblem. Samtliga politiker anser att alla övriga politikers politik är undermålig och inkompetent. Och det paradoxala är ju att de alla har rätt!

Ingen av dem har en politik som kan ta högkulturen ur sin obevekliga nedgång mot det oundvikliga fallet. Det enda de kan göra är att anklaga varandra för den nedgång som pågår och därmed få väljarna att rösta för Pest istället för Kolera eller Kolera istället för Pest.

Detta märks främst när det inte blir någon skillnad oavsett vilken politik och vilka politiker som har makten. Den generella nedgången fortsätter – även om det finns specialområden som fortsätter att utvecklas, främst inom det högteknologiska området med allt fler avancerade tekniska produkter som håller igång den privata konsumtionen.

Det behövs givetvis även ett lite längre tidsperspektiv för att notera detta tydligt, vilket gör att unga väljare ofta inte upptäcker detta symptom förrän de har blivit så mycket äldre att de varit med om ett tillräckligt antal regimskiften efter riksdagsvalen vart fjärde år.

De märker då att inget av blocken innebär någon skillnad för samhällsutvecklingen i stort, och inget av blocken lyckas lösa de samhällsproblem som gör att Västvärlden sakta men säkert går mot sitt fall.

Det blir allt tydligare att vi behöver byta ut den föråldrade Höger-Vänster-skalan mot en mer tidsenlig skala. Försök har tidigare gjorts med den så kallade GAL-TAN-skalan, men den har blivit minst lika föråldrad och drar idag bara bort uppmärksamheten från den mer och mer uppenbara skiljelinje som går mellan makthavare och maktlösa i dagens samhälle.

Den politiska Maktskalan kommer att bli det enda relevanta sättet att analysera samhällsutvecklingen framöver, eftersom det är mellan makthavare och maktlösa som den stora skiljelinjen i samhället går idag – inte mellan höger och vänster. Men de som har makt eller står på maktens sida gör givetvis allt för att denna skiljelinje ska döljas och förnekas.

Makten jag talar om kan delas upp i politisk makt, ekonomisk makt, medial makt och myndighetsmakt. Många makthavare har makt inom flera av dessa maktområden samtidigt, men framförallt sker ofta ett samarbete mellan makthavare inom dessa olika områden som stärker alla inblandade parters gemensamma makt.

Medan högern och vänstern desperat försöker att profilera sig för att det inte ska märkas att de idag för samma politik, så ökar polariseringen mellan makthavare och maktlösa utan att något riksdagsparti försöker göra någonting åt det – de tillhör ju själva kategorin makthavare och ser givetvis inte detta som något negativt för dem själva. Därför är politiker också de främsta förnekarna av den nya politiska skalan – Maktskalan.

Det är alltid de som drabbas negativt av något som först har anledning att vilja göra något åt det. I detta fall är det den ökade maktlösheten hos folket som gör att fler och fler av dessa ser den nya politiska skiljelinjen. Men man kan även vara maktlös och ändå välja att stå på makthavarnas sida, och man kan även vara makthavare och ändå stå på de maktlösas sida.

Folket är per definition de som all makt ska utgå från i en demokrati, så man skulle kunna tro att folket utgör de främsta makthavarna. Men folket i alla Västvärldens demokratier lämnar vart fjärde år över all sin makt till sitt lands politiker som har till uppgift att representera dem. Därefter har de ingen makt alls över landets politiska representanter under de nästkommande fyra åren.

Därför är det viktigt att i varje sakfråga undersöka vilken part som har makt och vilken part som är maktlös i sammanhanget. Detta är relativt enkelt inom varje maktområde som nämnts ovan, där man antingen har mer makt eller mindre makt än den andra parten. Ibland kan en makthavare stå ensam mot alla övriga makthavare och tillhör då trots sin makt de maktlösa i sammanhanget.

Det är svårare att avgöra vem som tillhör vem när olika maktområden ska vägas mot varandra – politisk makt mot ekonomisk makt, mot medial makt, mot myndighetsmakt. Ännu svårare blir det när några av dem slår sig ihop – t ex politisk och ekonomisk makt mot medial makt och myndighetsmakt.

Därför kan man enklast avgöra var på Maktskalan någon står genom att undersöka om någon part står på folkets sida sammanhanget, dvs om någon part vill stärka folkets makt mot makthavarna. Om någon part istället vill minska folkets makt i något sammanhang blir det lika tydligt att denna part står på makthavarnas sida mot de maktlösa.

Många ser redan den nya politiska maktskalans skiljelinje tydligt i Västvärldens länder, medan andra sitter kvar i den gamla höger-vänster-skalan. Detta leder till två helt olika verklighetsuppfattningar varav enbart den första har något med verkligheten att göra. Det blir då vanligt att man helt pratar förbi varandra när dessa två verklighetsuppfattningar möts för att försöka lösa ett samhällsproblem.

När de politiska begreppen höger och vänster infördes så var de lätta att identifiera. Höger var de rika och vänster var de fattiga. Höger var arbetsgivarna och vänster var arbetarna. Höger var den fåtaliga överheten och vänster var den stora majoriteten av folket. Makt och Pengar var höger, Maktlöshet och Fattigdom var vänster.

Under hela 1900-talet var den politiska vänstern i Sverige så framgångsrik med att gynna den fattiga arbetande folkmajoriteten att de allra flesta medborgare idag tillhör en helt dominerande medelklass som har det bättre ställt än vad många rika hade det förr. Men detta har naturligtvis även lett till att denna medelklass inte längre gynnas av vänsterns politik för de fattiga och maktlösa, utan istället gynnas mer av högerns politik för de mer välbeställda.

Vänstern försöker därför locka medelklassen med mer ekonomisk högerpolitik, samtidigt som högern försöker locka samma medelklass med mer social vänsterpolitik. Detta har gjort att alla partier i Sverige bedriver i stort sett samma ekonomiska och sociala politik när de får regeringsmakten. Deras sätt att styra samhället är till 99% detsamma och de bråkar huvudsakligen om den lilla procent som fattas, för att rättfärdiga att de fortfarande anser sig vara två olika politiska ideologier.

Men betyder detta då att makten i samhället nu är helt utjämnad mellan de som har makt och de maktlösa? Nej, det är snarare tvärtom så att de som har makten i dagens samhälle har mer makt än någonsin tidigare medan de maktlösa har mindre makt än någonsin tidigare.

Hur kommer sig då detta? Jo, idag har vi ett modernt samhälle där de maktlösa är helt beroende av alla de system som makthavarna äger och/eller bestämmer över. När maktkampen en gång började för länge sedan hade de maktlösa fortfarande möjlighet att överleva i utkanten av makthavarnas samhälle genom en självförsörjning som idag inte existerar som utväg.

Låt oss därför sluta använda namnen högern och vänstern och istället använda deras ursprungliga betydelse – Makthavarna och de Maktlösa. Det är mellan dessa som detta århundrades maktkamp står idag, precis som den gjorde under förra århundradet.

Dagens makthavare är de som kontrollerar alla de system som du och jag är beroende av. De har makten att hindra dig från att använda dessa system för din egen överlevnad. Kanske är du själv en av dem och tillhör makthavarna? Eller är du en av de många maktlösa som inte har någon makt alls över dessa system?

Politiker kan fatta beslut som tvingar andra makthavare att följa besluten. Massmedia kan sprida eller undanhålla information som kan skada dig om de skulle bestämma sig för det. Internetföretag och Telebolag kan stoppa dina möjligheter att använda deras tjänster eller tillåta att de avlyssnas om de bestämmer sig för det. Banker kan stoppa dina kort och beslagta dina banktillgångar om de bestämmer sig för att misstänkliggöra dig. Energibolag kan stänga av el och vatten för dig om de beordras att göra det.

Allt som gör det möjligt för dig att leva ett tryggt och välmående liv kan tas ifrån dig av dagens makthavare. Så var det inte förr, och det var därför som de maktlösa vågade utmana makthavarna för att få sin rättmätiga del av makten. De riskerade bara livet om makthavarna satte in militärt våld som i Ådalen 1931. Frågan är vad detta fruktansvärda övergrepp skulle motsvaras av idag?

Förr slogs de maktlösa naturligtvis mot samma samhällsfunktioner men då var dessa samhällsfunktioner statliga myndigheter som löd under myndighetslagar avsedda att skydda folket från maktmissbruk. Idag har dessa samhällsfunktioner privatiserats och därmed ersatts av kommersiella bolag vars makt inte begränsas av några myndighetslagar.

De maktlösa står idag därför både under storföretagens och politikernas makt. I bästa fall kan den ena av dessa ställa sig på de maktlösas sida mot den andra i en konflikt, men i värsta fall så samarbetar politiker och storföretag mot de maktlösa för att tillsammans bli ännu mäktigare än de är var för sig. Det är när detta sker som Västvärldens högkultur har inlett nedgången mot sitt fall.

Numera är det relativt ovanligt att finna folk som tänker självständigt när man tar del av innehållet i nyhetskanaler och annan media. Istället finner man folk som anslutit sig till en ideologi, vilket i stort sett är en lista med åsikter som man ska ha om man är anhängare till den ideologin. Då behöver man inte tänka självständigt alls, utan enbart återge de åsikter som ingår i ideologin.

Eftersom så väldigt många människor har valt att göra på det sättet så blir en diskussion nästan aldrig konstruktiv eller intressant. Den blir bara en förutsägbar verbal strid där ingendera parten lyssnar på den andre. Man kan till och med ersätta dessa personer med helt andra som har samma ideologi utan att det blir någon skillnad. Individens eget tänkande har blivit något helt ovidkommande ur ideologisk synvinkel.

En tänkande människa utgör därför ett hot mot varje ideologi, och blir således en fara för ideologiskt präglade människor i en diskussion. Ett betydligt mindre hot är en ideologisk motståndare, eftersom varje ideologi behöver en ideologisk motståndare för att kunna växa i en polariserad symbios, där båda förstärker varandras existensberättigande.

Att ansluta sig till en ideologi innebär även att man plötsligt får en gemensam identitet med en massa nya vänner som har exakt samma lista med åsikter. Denna sociala aspekt av en ideologi är en av de allra främsta anledningarna till att så många väljer bort sitt självständiga tänkande och ersätter det med en ideologi.

Den som till exempel har en högeridentitet tar därför till sig alla åsikter som av någon anledning utpekas som höger, och den som har en vänsteridentitet tar på samma sätt till sig alla åsikter som av någon anledning utpekas som vänster. Och detta sker oavsett om de själva verkligen har dessa åsikter eller inte, som en sorts inskolning i att vara ideologiskt vänster eller höger – istället för att tänka själva.

Dessa åsiktspaket cementeras sedan av de ideologiska motståndarna, som lika envist påstår att vissa åsikter automatiskt innebär att din ideologiska tillhörighet är höger eller vänster – även om du inte har något annat gemensamt med någon av dem.

Plötsligt är det extremvänster att prioritera klimatet och extremhöger att prioritera andra miljöfrågor. Plötsligt är det extremvänster att vilja vaccinera sig och extremhöger att inte vilja göra det. Plötsligt är det extremvänster att stödja politisk islam och extremhöger att vara mot religion i politiken. Plötsligt är det extremvänster att stödja en kapitalistisk världsregering och extremhöger att stödja nationella folkomröstningar i viktiga frågor.

Om du då märker att du har en bestämd åsikt i bara en av dessa frågor så tvingas du ändå in i att vara ideologisk extremhöger eller extremvänster genom att ha denna åsikt. Du kan då välja mellan att hålla tyst och därmed förbli ideologiskt fristående, eller att uttrycka din åsikt och därmed omedelbart få en ny ideologisk identitet som extremhöger eller extremvänster i alla offentliga sammanhang. Något annat finns dessvärre inte att välja på längre, och därför väljer den överväldigande majoriteten att hålla tyst.

När ideologiska rörelsers åsikter förändras över tid följer de som har en ideologisk identitet med – oavsett om de själva har dessa åsikter eller inte – medan de som tänker självständigt antingen hoppar av helt eller väljer att ansluta sig till någon annan ideologisk rörelse som bättre motsvarar deras egen uppfattning och åsikter. I dagens samhälle kan vi se tydliga exempel på dessa tre varianter, inte minst i massmedia och sociala media.

Och när det självständiga tänkandet börjar ersättas av ideologisk tillhörighet så är det ett av många tecken på att högkulturen är på nedgång.

I ett väl fungerande samhälle upplever sig de flesta som medborgare bland andra medborgare som tillsammans får samhället att fungera väl för de allra flesta.

För att kunna rasera ett sådant samhälle måste man först rasera upplevelsen av samhörighet mellan medborgarna. Detta är relativt lätt om det råder stora skillnader mellan olika delar av befolkningen men mycket svårt i ett välfärdssamhälle där den stora majoriteten lever på ungefär samma sätt.

Det finns dock alltid en mindre mängd medborgare som har det bättre och en mindre mängd medborgare som har det sämre än den stora majoriteten även i ett välfärdssamhälle, men dessa är inte tillräckligt många för att rasera samhället på det historiskt traditionella sättet – revolution eller inbördeskrig mellan två parter varav den ena parten anses vara offer och den andra parten förövare.

Istället måste man använda det klassiska konceptet ”offer och förövare” på ett helt nytt och genialiskt sätt för att rasera ett väl fungerande samhälle!

För att rasera upplevelsen av samhörighet hos den stora majoriteten av medborgarna så använder man helt enkelt alla attribut som skiljer de individuella medborgarna från varandra och värderar dessa på en offerskala där vissa attribut gör dig till offer och de motsatta attributen automatiskt gör dig till förövare.

Men det behövs ytterligare en viktig ingrediens för att kunna rasera samhället – man behöver glorifiera offerskapet så att det blir eftersträvansvärt att vara ett offer. Detta gör man genom att ge alla som anses vara offer högre status och rättigheter som de övriga inte får del av.

Samtidigt ser man till att det inte finns någon möjlighet att vara något annat än offer eller förövare genom att polarisera samhället så fullständigt att det bara finns dessa två identiteter att välja mellan för alla medborgare. Identifierar man sig inte som offer så identifieras man automatiskt som förövare.

Eftersom nästan ingen vill identifieras som förövare så kommer medborgarna med tiden att göra sitt bästa för att identifiera sig som offer av något slag. Särskilt när alla som inte gör det blir uthängda i sociala media och massmedia där de fördöms som ondskefulla förövare. Massmedia blir bland de allra första att glorifiera offer för att undgå att ses som förövare.

När nästan hela befolkningens förvandling från en gemensam identitet som medborgare till en ny identitet som offer är fullbordad så är raserandet av samhället i stort sett klart.

Ett samhälle baserat på upplevt offerskap blir antingen ett lätthanterligt offer för en skrupelfri diktator eller annat totalitärt system, eller så rasar det inifrån genom en accelererande inkompetens, apati, depression eller annan mänsklig dysfunktion som kan identifieras och premieras som offerskap.

Det geniala med den raserande samhällsprocessen ovan är att när den väl har påbörjats så finns det ytterst få möjligheter att förhindra den eftersom varje ansats till att inte vilja vara ett offer omedelbart gör dig till förövare och du kommer att bli massivt motarbetad enbart av denna anledning.

När offermentalitet har börjat prägla och framhävas i en högkultur så har den redan passerat sin topp och påbörjat nedgången mot sitt fall.

Alla ideologier grundar sig medvetet eller omedvetet på någon specifik människosyn. Vissa av dem utgår från att alla människor är goda, och vissa av dem utgår från att alla människor är onda. En sådan stor skillnad leder till helt olika ideologier och är vanligast i religiösa sammanhang.

Vissa ideologier ser sig själva som goda och alla andra som onda, och vissa ideologier ser alla människor som en blandning av goda och onda. Alla dessa olika sätt att se på människan leder givetvis till olika behandling av människor, beroende på vilken ideologisk människosyn man har.

Man kan antingen ha fötts in i en ideologisk människosyn som man därför har antagit, eller så kan man genom egna erfarenheter under livets gång ha fått en människosyn som gjort att man anslutit sig till en ideologi med samma människosyn.

Den historiskt mycket vanliga uppdelningen i goda och onda människor har dock blivit mer nyanserad med tiden, och idag använder vi hellre andra termer för att dela upp folk på ett motsvarande sätt. ”Rika och fattiga” var länge den politiska motsvarigheten till ”god och ond”, och vem som var vem berodde på vilken kategori man representerade politiskt sett.

Idag finns det ett otal andra politiska uppdelningar som visar vilken ideologisk människosyn man har, men en av dessa många uppdelningar är de allra flesta politiska ideologier helt överens om, och det är att ett lands folk inte begriper tillräckligt mycket för att själva bestämma över sitt land – detta måste speciellt utvalda politiker göra åt dem.

Denna föraktfulla människosyn kanske vore relevant om befolkningen fortfarande var helt obildad och utan kontakt med vad som pågår runt om i landet och världen, vilket ofta var fallet om man går långt tillbaka i tiden. Men idag är folk mer informerade och allmänbildade är någonsin tidigare, i den högteknologiskt massmediala värld vi lever i.

Med tanke på de beslut som tas av landets politiker så ser det snarare ut att vara precis tvärtom, att det är politikerna som begriper otillräckligt mycket för att bestämma över landets folk, medan folket är mer än väl kapabelt att göra detta. ”Vi såg det inte komma”, ”Vi har varit naiva” och ”Det är helt oacceptabelt” har varit politikernas infama kommentarer till resultatet av deras egna beslut, samtidigt som folket hela tiden har sett detta oacceptabla komma som en självklar följd av politikernas naiva beslut.

Att det trots detta råder en dominerande politisk människosyn som föraktfullt påstår att folket är helt oförmöget att tillsammans styra sitt eget land i vår upplysta tid, är ett av de tydligaste tecknen på en högkultur i nedgång.

Den kolonisation som inleddes för några sekel sedan och upphörde efter att de koloniserade länderna frigjort sig från kolonisatörerna och blivit självständiga, har genom att ta sig en helt annan inriktning kunnat fortsätta frodas och fortsätter ända in i våra dagar.

Kolonisationen har ändrat skepnad från att ha varit riktad mot andra länder till att riktas mot regionala delar av det egna landet och exploatera dessa landsdelar på samma sätt som man tidigare exploaterade sina kolonier i andra länder. Och det är fortfarande rikedomar i form av naturresurser som statsmakterna är ute efter.

När kolonierna blev självständiga var de tidigare kolonisatörerna tvungna att bedriva internationell handel med dessa istället för att bara hämta samma varor från sina kolonier. Då började de tidigare kolonisatörernas statsmakter istället leta inom det egna landets gränser efter områden som kunde exploateras på samma sätt som de tidigare kolonierna, och så ser det ut än idag.

I Sverige var det Norrlands naturresurser i form av vattenkraft, skog och järnmalm som blev den interna kolonisationens främsta exploatering. Om Norrland hade varit ett självständigt land med internationell handel skulle det varit betydligt rikare än resten av Sverige idag. Istället är Norrland idag en fattig svensk koloni med stora naturresurser som har gjort Sverige till ett av världens rikaste länder.

Den globalisering som pågår sedan länge har dock lett till att många länders naturresurser numera ägs av multinationella storföretag. Detta är en mer handelsmässig kolonisering, där storföretag betalar symboliska summor för att utvinna sådant som tidigare kolonisatörer bara lade beslag på.

Ytterligare en form av intern kolonisation uppstår när man skapar överstatliga stormakter som EU, där medlemsländerna blir som kolonier för Europaparlamentet vad gäller beslut om såväl naturresurser som monetära resurser. Skillnaden är att kolonierna i detta fall lyder under stormakten helt frivilligt, och att de kan återfå sin självständighet genom att lämna den.

För att bryta all form av kolonisation krävs en sådan grad av decentraliserat styre att varje regional del av ett land som idag utnyttjas likt en koloni, återfår makten över den egna regionen så att ett frivilligt samarbete kan inledas istället för ett ensidigt utnyttjande som dikteras helt av en centralmakt.

Om istället en vidareutveckling av denna nya typ av kolonisation sker genom att ännu mer makt över regionerna överförs till centralmakten så är det bara en tidsfråga innan även detta – som vi så många gånger redan har lärt av historien – leder till högkulturens nedgång och fall.

Ett av de tydligaste tecknen på Västvärldens nedgång är dess förhållningssätt till naturen. Både statsmakter, företag och många privatpersoner har förlorat den kontakt med naturen som var självklar på bondesamhällets tid – som byggde på en nödvändig och småskalig symbios med omgivningen.

Med industrialismen och urbaniseringen ökade detta avstånd till naturen allt mer, och är idag den kanske mest grundläggande orsaken till många av samtidens största problem. De stora ekonomiska fördelarna med stordrift och centralisering har tillåtits gå hur långt som helst på bekostnad av den symbiotiska kontakten med naturen.

Naturfolk över hela världen har länge varnat Västvärlden för denna utveckling, även om de flesta av dem samtidigt själva har blivit en del av den eftersom det har blivit mycket svårt att undgå detta. Såväl arbetsmarknad som lärosäten, kultur och högteknologi har centraliserats till storstäderna. Man kan idag leva ett helt liv utan annan kontakt med naturen än träden och gräset längs vägen till och från skolan, arbetet, krogen och vännerna.

Om man räknar upp de främsta globala problemen i världen idag så är de en blandning av olika slags miljöförstöring och mänsklig ohälsa som nästan inte fanns innan den symbiotiska kontakten med naturen började brytas. Visst fanns det andra problem på den tiden, men de är lösta idag och lär inte återkomma om vi återknyter den förlorade kontakten med naturen för att lösa nutidens problem.

Att däremot fortsätta på den redan inslagna vägen med stordrift och centralisering i kamp mot naturen kan bara leda till den nedgång och det fall som Västvärldens högkultur står inför i många urbefolkningars profetior.

Välfärd borde vara något odelat positivt, men när man hör talas om välfärdssjukdomar så förstår man att man tydligen kan få för mycket av det goda. Att äta för mycket mat och godis och dricka för mycket av olika slags drycker är uppenbarligen något som har blivit en epidemi i hela Västvärlden, men framför allt i USA.

När en högkultur har utvecklats från fattigdom och svält till kraftig övervikt hos de som har samhällets allra lägsta inkomster, så är det uppenbart att en punkt måste ha passerats då det fanns en hälsosam balans mellan inkomst och näringsintag hos befolkningen innan det gick överstyr.

Att varje generation blir äldre än den föregående innebär inte längre att varje generation är friskare än den föregående. Någonstans passerades den punkt då Västvärldens hälsa var som bäst, och efter den punkten så har folkhälsan blivit allt sämre, trots – eller kanske på grund av – livslång medicinering mot ökad fysisk och psykisk ohälsa.

Minskad spermakvalitet och spermaproduktion hos Västvärldens män är en annan tydlig indikation på nedgång för denna högkultur, tillsammans med den ökade antibiotikaresistensen hos bakterier som är dödliga utan fungerande antibiotikabehandling. Lägg sedan till en allt äldre befolkning som behöver allt mer vårdresurser så blir det en tyngre och tyngre börda för varje ny generation.

Genom att Västvärldens befolkning både blir sjukare och äldre på grund av att deras sjukdomar behandlas så att de kan hålla sig vid liv, så sker inte längre den historiska utgallringen av de svagaste genom dödliga sjukdomar. Detta gör att den genomsnittliga motståndskraften hos befolkningen paradoxalt nog försämras i takt med att de svagaste får allt bättre möjligheter att överleva.

Ett helt annat tecken på försämrad folkhälsa är alla bokstavsdiagnoser hos barn i olika åldrar. Detta har även medfört försämrade skolresultat och sjunkande IQ hos Västvärldens befolkning. Även här fanns det en punkt när resultaten av IQ-tester och skolresultat var som högst, och därefter har resultaten blivit allt sämre från år till år – trots de ansvariga myndigheternas många sätt att försöka dölja detta faktum.

Så länge resultaten pekar uppåt så vill man till varje pris behålla betygssystem och graderingar så att man tydligt kan mäta och jämföra de förbättrade resultaten från år till år. Men när resultaten börjar falla så vill man gärna byta betygssystem så ofta som möjligt för att det inte ska kunna gå att jämföra resultat som är graderade på helt olika sätt från år till år.

Att IQ faller är inte lika lätt att dölja eftersom samma skala har använts hela tiden. Men då tar man till ett annat trick och jämför sig enbart med andra västländer som har samma negativa utveckling. Då ligger man plötsligt väldigt bra till i jämförelse med de västländer som har en ännu sämre utveckling på detta område.

Man satsar på att bli ”bäst i Europa inom tio år” eftersom man vet att man inte klarar att uppnå något av de resultat som det egna landet har uppnått tidigare. Både de nedåtgående resultaten och försöken att dölja de nedåtgående resultaten är tydliga tecken på att Västvärldens högkultur är på väg åt samma håll.