Att förlita sig på auktoriteter är kanske det allra första och viktigaste en människa gör redan från födseln. Vi är då helt beroende av att bli omhändertagna på rätt sätt för att överleva och för att få ett bra liv. Kanske är vår mest grundläggande auktoritetstro antingen medfödd eller blir inpräglad i samband med att vårt jordeliv börjar på detta sätt.
Alla blir vi dock inte helt nöjda med hur våra auktoriteter tar hand om oss i olika avseenden. Auktoriteterna är många – förutom föräldrar och äldre syskon även andra vuxna omkring oss i olika roller. Och när vi växer upp så överförs naturligtvis även våra föräldrars grad av auktoritetstro till oss som en del av vår uppfostran och prägling – paradoxalt nog kan alltså även en motvilja mot auktoriteter då överföras från någon av våra auktoriteter.
Auktoritetstro har genom historien varit det som möjliggjort för auktoriteter av olika slag att leda allt från små grupper till hela nationer. Utan auktoritetstro ingen maktutövande ledare – på gott och ont. Många av mänsklighetens framgångar har berott på att vi lojalt har följt en ledare, men minst lika många av mänsklighetens missöden har också berott på samma sak. Auktoritetstro är alltså inte något enbart positivt eller enbart negativt för mänskligheten.
Problemet och förklaringen är att sann auktoritetstro dessvärre inte skiljer på helt motsatta konsekvenser av att lyda en auktoritet – man ifrågasätter helt enkelt inte auktoriteten, detta är ju själva innebörden av auktoritetstro.
Vad gör man då när det förekommer flera auktoriteter samtidigt? Jo, då väljer den som har auktoritetstro att lyda den högsta av dem, vilket är den auktoritet som har mest makt i det aktuella sammanhanget. Det kan till exempel vara en kung eller en regering eller en förälder eller en myndighetsperson.
En auktoritet behöver dock inte nödvändigtvis vara en person, det kan även vara juridiska lagar, vetenskapliga rön, religiösa urkunder eller muntliga traditioner. Ju fler överensstämmande auktoriteter man kan lyda samtidigt, desto mer stärks den auktoritetstroende.
Den som inte har någon auktoritetstro förhåller sig skeptisk eller kritisk till allt som kommer från auktoriteter av något slag. Antingen beroende på att den egna auktoriteten är kapabel att själv avgöra om och när det är lämpligt att lyda en yttre auktoritet eller inte, eller beroende på en generell motvilja att lyda någon annan oavsett om det är befogat eller inte.
En sådan motvilja är ofta resultatet av mycket dåliga erfarenheter av auktoriteter under livets gång, eller att man tidigt blivit präglad till denna motvilja av en auktoritet som själv bär på samma motvilja mot auktoriteter.
Men även den som inte har någon auktoritetstro alls kan mycket snabbt förändras om det uppstår tillräckligt mycket rädsla. Även de mest fanatiska ateister kan plötsligt börja be till Gud – den ultimata auktoriteten – om de ställs inför något oväntat som ger dem dödsångest.
Dödsångest kan därför göra att den som normalt inte är auktoritetstroende plötsligt vänder sig till samma auktoritet som de auktoritetstroende för att få samma hjälp, hopp eller tröst som dessa. Eller så vänder den sig till en annan auktoritet som uppfattas som ännu högre för att få motsvarande hjälp, hopp eller tröst. Det handlar alltid om att finna den högsta auktoriteten för den som har dödsångest.
Detta utnyttjas naturligtvis av alla högkulturer som vill att folket ska lyda statsmakten som högsta auktoritet. Det vanligaste är att utpeka en yttre fiende som folket är rädda för, i form av ett överhängande invasionshot, en dödlig pandemi, en katastrofal klimatförändring, en lamslående varubrist eller en utbredd kriminalitet.
Genom att skapa en rädsla som gör att folket lyder statsmakten som högsta auktoritet så kan statsmakten på demokratisk väg tillskansa sig allt mer makt på folkets beredvilliga bekostnad. Och den demokratiska statsmaktens opposition inser snabbt att även de kommer att få denna ökade makt över folket om de bara ser till att vinna nästa val. Därför existerar det sällan eller aldrig någon partipolitisk opposition mot denna typ av maktöverföring från folket till statsmakten.
Ofta räcker det med den redan befintliga auktoritetstron i befolkningen, men skulle det behövas mer så kan statsmakten alltid lyfta fram något som skapar rädsla hos befolkningen, och skulle inte detta räcka så är allt som kan väcka dödsångest hos folket ett säkert kort för att få de flesta att lyda statsmakten som högsta auktoritet.
De få individer som detta inte biter på är de som av olika skäl inte har någon dödsångest – antingen genom att de har blivit av med den genom terapi eller annan personlig transformation, eller att de av någon anledning aldrig haft någon dödsångest. För att ta reda på om man har dödsångest eller inte behöver man antingen stå inför döden eller vara helt övertygad om att man står inför en oundviklig och omedelbar död.
Religiös tro är ett helt annat skäl till att man inte ser statsmakten som den högsta auktoriteten. Det kan också vara ett skäl till att man inte har någon dödsångest. Därför har statsmakten under alla tider försökt få alla religiösa att betrakta statsmakten som högsta representant för den religion som är den dominerande i landet. Här handlar det om att konkurrera med Gud som högsta auktoritet i nationella sammanhang.
En högkultur vars auktoritet alltmer baseras på folkets rädsla och dödsångest har definitivt hamnat i nedförsbacken – även om det sedan kan ta hundratals år innan det slutliga fallet.