Det råder ingen tvekan om att vårt samhällssystem kan möta och övervinna alla faror som hotar det – fast kanske inte just när det behövs. Allra först tonas faran ner eller förnekas helt av de politiskt ansvariga. När faran inte längre går att förneka tillsätts en statlig utredning och inte förrän den är klar kan de adekvata åtgärder som ska övervinna det aktuella hotet vidtas.
Problemet är bara att vid den tidpunkten är det tidigare hotet inte aktuellt längre. Det har vanligtvis eskalerat till en helt ny nivå, eller försvunnit och ersatts av ett annat större hot. Det nya större hotet bemöts då på samma sätt som det tidigare hotet, med nedtoning eller förnekelse och därefter en utredning som följs av adekvata åtgärder mot det nya större hotet.
Problemet är bara att vid den tidpunkten är det nya större hotet inte aktuellt längre. Det har vanligtvis eskalerat till en helt ny nivå, eller ersatts av ett annat större hot, och så vidare i en ständigt pågående ond cirkel. Myndigheterna ligger på detta sätt hela tiden ett steg efter i bemötandet av de faror som hotar landet.
Detta sätt att hantera systemhot bygger sedan lång tid tillbaka på att samhället som helhet utvecklas i positiv riktning och att alla eventuella hot är tillfälliga störningar i en uppåtgående samhällsutveckling – vilket också har varit fallet under mycket lång tid. Men om samhället i likhet med det Romerska riket redan har kulminerat och är på väg mot nedgång och fall så är detta sätt att bemöta hot och faror helt otillräckligt.
Lösningen på detta är naturligtvis att förutse och förbygga de mest sannolika eskalerande framtida hoten – men det gör man inte. Skälet är att det vanligtvis är oppositionen som framför en sådan lösning, och därför väljer givetvis den regering som för tillfället har makten att absolut inte tillmötesgå oppositionens förslag. Att införa oppositionens förslag skulle ju få det att framstå som att oppositionen är bättre på att lösa landets problem än regeringen.
Vi hör allt oftare politiskt käbbel om huruvida det är den nuvarande eller den föregående regeringen som orsakat de aktuella samhällsproblemen, eftersom båda brukar bedriva samma otillräckliga politik när de väl har fått makten.
När försämringen har pågått under tillräckligt lång tid – oavsett vilka som haft makten – brukar folket bli alltmer benäget att stödja en diktator från vänster eller höger som vill komma tillrätta med försämringarna genom att införa ett mer totalitärt samhällssystem som inte behöver ta hänsyn till den långsamma demokratiska processen.
Men om Västvärldens demokratiska högkultur skulle övergå i renodlad diktatur så anser jag att den därmed redan har fallit – även om införandet av diktatur skulle ske just för att undvika högkulturens fortsatta nedgång och fall!
Det enda alternativ jag ser till denna utveckling mot diktatur och/eller fortsatt nedgång och fall är att införa ett mer direktdemokratiskt system med folkomröstningar i de mest framtidsavgörande frågorna. Men så länge detta inte sker utan istället aktivt motarbetas av både regering och opposition, oavsett vem som råkar ha makten, så ser jag istället ovanstående negativa utveckling som ett av många tecken på att vår högkultur har inlett den långsamma nedgången mot sitt fall.