Det är lätt att svänga sig med ord som diktatur och demokrati utan att närmare förklara vad som menas med dessa ord. Låt oss börja med ordet diktatur, som enligt våra uppslagsböcker är en stat som styrs av en eller flera personer som inte är folkvalda. Men redan här har vi ett gigantiskt problem med ordet folkvalda.
De flesta diktaturer styrs faktiskt av av en eller flera personer som just är folkvalda, eftersom det bara finns ett parti och en ledare som tillåts ställa upp i valet, och hela befolkningen är mer eller mindre tvingad att rösta på dem. Eftersom detta sätt att genomföra ett val är en av de saker som verkligen definierar en diktatur så är uppslagsböckernas definition ovan helt enkelt inte korrekt.
Man skulle därför kunna tro att en bättre definition av diktatur vore att det är ”en stat med enbart ett tillåtet parti”, men även detta brukar skickligt kringgås i diktaturer genom att tillåta andra partier som är lojala kopior av det ledande partiet, medan alla oppositionella partier är förbjudna. Det handlar om att skapa en illusion av valfrihet och demokrati i diktaturen.
En bättre definition av ordet diktatur är däremot ”en stat som inte tillåter offentlig regimkritik” eller ”en stat som bestraffar den som kritiserar regimen offentligt”, eftersom detta är relativt enkelt att avgöra. I en diktatur är sådan kritik förbjuden medan den inte bara är tillåten i en demokrati, utan även är en del av fundamentet i ett demokratiskt system.
Skillnaden mellan en diktatur och en demokrati behöver vara tydlig, vilket den inte alltid är på grund av definitioner som går att kringgå enligt ovan. Dessa otydliga definitioner gör att man även kan skönja en förrädisk glidande skala mellan demokrati och diktatur, som nästan omärkligt kan få en demokrati att sakta men säkert övergå i diktatur.
När en demokratisk högkultur inför förbud mot regimkritik så är det ett tydligt tecken på att högkulturens fall har inletts, oavsett vilka skäl som anförs för förbudet. Vanligtvis införs ett förbud mot osanna påståenden som hotar rikets säkerhet, vilket låter helt rimligt. Men rikets säkerhet anses givetvis hotat om förtroendet för regimen undergrävs av påståenden som varken kan bevisas eller motbevisas som lögn. Därmed träder förbudet i kraft och kritiken stoppas.
Här råder dessutom ofta ett så kallat moment 22 (motstridig låsning), genom att den dokumentation som kan bevisa att ett regimkritiskt påstående är sant, vanligtvis är hemligstämplad av regimen själv, för rikets säkerhet…