De många olika problemområden som jag tar upp i boken blir omsorgsfullt belysta med ett stort antal vitt skilda perspektiv på varje fråga. Jag är nämligen inte alls ute efter att på något sätt bevisa att jag har rätt i mina antaganden utan lägger istället fram och väger alla tänkbara observationer och perspektiv mot varandra för att både jag själv och läsaren ska få en så bred bild som möjligt att ta ställning till.
Jag ger många exempel på vad jag anser vara tecken på att Västvärlden har kulminerat, men försöker samtidigt att ge alla motbilder jag kan hitta för att läsaren ska få en mer nyanserad bild av saken än en ensidig argumentation för min egen utgångspunkt.
Eftersom detta är mitt sedvanliga sätt att belysa varje frågeställning jag möter så har jag med denna metod även lyckats eliminera en hel del irrelevanta eller ohållbara argument både för och emot min utgångspunkt gällande Västvärldens nedgång och fall.
Denna vana att ifrågasätta mina egna argument har gjort att jag ofta möter meningsmotståndare som har betydligt sämre motargument än de jag själv är medveten om. Jag brukar då bli tvungen att själv förse min meningsmotståndare med dessa motargument för att samtalet ska kunna leda vidare till något mer konstruktivt.
Att vinna en argumentation ser jag personligen som en återvändsgränd. Visserligen har min meningsmotståndare då fått något att fundera på, men jag själv har ju inte kommit en millimeter längre än tidigare. Om jag däremot förlorar en argumentation så har återvändsgränden oväntat öppnats och jag kan därmed komma vidare med en större förståelse av sakfrågan.
Jag ser alla frågor som inte kan avgöras objektivt som öppna – även om jag ständigt skulle vinna varje argumentation kring en viss fråga. Det är först när tiden utvisat vad som rent faktiskt visar sig vara rätt som frågan blir avgjord.
Det blir därför mycket lätt för mig att inte ha någon känslomässig investering i att ha rätt när jag diskuterar något. Mitt känslomässiga engagemang i en diskussion handlar istället om att få nya perspektiv, ökad förståelse, större insikt eller mer kunskap med hjälp av den jag samtalar med.
Av denna anledning kan jag känna mig besviken när en diskussion där jag anses ha rätt inte leder till något av detta, och istället bli väldigt nöjd när en diskussion där jag anses ha fel leder till just detta.
Som läsaren snart märker innehåller boken inga som helst referenser eller källhänvisningar, av den enkla anledning att det är jag som är källan. Och jag är som sagt inte ute efter att övertyga någon, utan vill enbart få läsaren att tänka till kring det jag skriver om. Exakt vilka tankar läsaren får spelar mig däremot ingen roll – huvudsaken är att boken är tankeväckande.