Gåvoekonomi innebär att man som privatperson inte kräver eller får någon ersättning för varor och tjänster som man erbjuder. Detta anses vanligtvis orimligt eller orättvist och bör därför granskas närmare eller prövas för att kunna utvärderas empiriskt.
Vi kan börja med att undersöka vad som kan motivera någon att ge bort varor eller tjänster utan ersättning. En gynnsam förutsättning är att man har ett överskott som man inte behöver själv. En annan är att man känner stark sympati för den som får det man ger. En tredje är att den som tar emot har ett större behov av det än man själv.
Du har säkert själv gett bort något utan att kräva någon ersättning för det. Då kan det hända att du ändå fått en frivillig motprestation, antingen direkt eller vid ett senare tillfälle. Detta sker ofta för att vi inte vill stå i skuld till varandra – vilket de flesta anser sig göra om de inte återgäldar en gåva. Därför ges ofta gåvor med den underförstådda tanken att det ändå kommer att jämna ut sig med tjänster och gentjänster.
Men den typen av gåvor är snarare att betrakta som en tidsfördröjd byteshandel – särskilt om man är noga med att motprestationen ska motsvara det man fått så exakt som möjligt, vilket är mycket vanligt att man gör för att inte heller sätta den andre i motsvarande fiktiva skuld.
En normal privat transaktion är ju att betala för de varor och tjänster man köper med den valuta som gäller i samhället. Om man vill frångå samhällets valuta så är den digitala kryptovalutan Bitcoin den enda som avviker från alla andra valutor, genom att den varken är centraliserad eller hierarkiskt framställd och kontrollerad.
Den praktiska fördelen med Bitcoin är att den enbart är digital och kan användas över hela världen. Detta är också nackdelen, eftersom den därmed kräver både tillgång till el och fungerande internet. Så om man bara ska använda valutan lokalt är det istället bättre med en lokal fysisk valuta som enbart används av alla man handlar med.
En sådan lokal valuta kan även kombineras med ett kreditsystem eller fördröjd byteshandel där detta är möjligt, men oavsett vilket så behövs något som håller reda på och utjämnar skuldbalansen i varje transaktion – något myntslag, sedel eller skuldsedel, minneslapp eller muntlig överenskommelse. Detta blir extra viktigt om det råder en allmän brist eller man inte vet om man kan bli lurad.
Om det tvärtom råder överskott och man litar helt på varandra så blir transaktionernas köpebevis snarare en onödig formalitet, och om man dessutom är nära vänner som gärna främjar varandra så blir det helt överflödigt att hålla reda på transaktionerna i detalj. Steget är då inte långt till ren gåvoekonomi.
Gåvoekonomi kan på detta sätt införas mellan individer som helt enkelt väljer att bortse från rättviseaspekten i transaktionerna så länge alla parter känner sig ekonomiskt bekväma med detta. Det kan dels bero på att man upplever sig ha en balans i givandet och tagandet eller att man har ett överskott som man gärna delar med sig av, men det kan också bero på att man vill främja varandra av helt andra anledningar.
Företag kan dock inte använda sig av gåvoekonomi på detta sätt. De får visserligen ge mycket begränsade belopp till sin personal och till välgörande ändamål, men alla övriga former av gåvor ska redovisas och beskattas precis som vanlig ersättning för vara eller tjänst. Gåvoekonomi är därför med nuvarande lagstiftning enbart avsett för privatpersoner.
Gåvoekonomi kan även användas som en övning i att se på ekonomi, överskott, vänskap, balans och behov på ett nytt sätt, och upptäcka var man själv står i praktiken. Många upptäcker till sin förvåning att det är svårare att ta emot utan vidare än att ge utan vidare.
Gåvoekonomi är inget som bör forceras eller införas ofrivilligt, utan tvärtom något som kan börja växa fram mellan fler och fler individer vartefter de känner sig redo för det. Ofta är det helt ömsesidigt – både att vara redo och att inte vara redo – så det är bara att låta det växa fram naturligt och spontant.