Det finns ett dilemma med ledarskap, helt oberoende av problemen med hierarki och centralisering, som enbart har att göra med representation.
En stark ledare är vad de flesta önskar se när en ledare ska väljas eller utses. En stark ledare är en som lyckas ena folk som tillsammans blir starkare än om de är splittrade eller helt utan ledare. En ledare som alla enas bakom och som därmed även representerar alla.
En svag ledare är tvärtom en som inte lyckas ena folk, vilket gör att det snart dyker upp nya ledarkandidater som vill ta över ledarskapet. Folket stöder olika ledarkandidater och ingen av kandidaterna representerar därför hela folket.
Ett tredje alternativ är att det inte finns någon ledare alls. Detta innebär total anarki eftersom det då inte finns någon som bestämmer. Splittringen är därmed också total och någon representation förekommer inte överhuvudtaget.
Ett fjärde alternativ är att alla är ledare och leder tillsammans. Detta innebär total demokrati. Var och en representerar bara sig själv och inflytandet blir helt proportionellt för var och en i gruppen. (Jag utvecklar detta i detalj på min systemförbättrande hemsida www.demokratisktfolkstyre.se)
Men det dilemma med ledarskap som jag vill ta upp här gäller inte ledarskapet i sig utan vad det får för konsekvenser för alla som inte är ledare. Så länge det inte finns någon ledare alls så är ju alla potentiella ledare, och så länge ledaren är svag så finns det ytterligare ett antal utmanande potentiella ledare.
Om ledaren är stark så enas alla tidigare potentiella ledare bakom denna enda ledare. Och det är just detta som är dilemmat – vad hade hänt om den starke ledaren inte hade ställt upp som ledare? Kanske fanns det mängder av andra starka ledare som då hade gett sig tillkänna och varit ännu starkare!
Något som jag noterat i alla typer av grupper är att innan en ledare utsetts så är det många som engagerar sig aktivt för gruppens bästa, men så snart en ledare utsetts så slutar dessa att engagera sig och räknar istället med att gruppens ledare nu ska ta över jobbet med att aktivt engagera sig för gruppens bästa.
Anledningen tycks vara att det enbart är ledaren som formellt representerar gruppen, och att någon annans fortsatta aktiva engagemang för gruppens bästa inte längre representerar gruppen – såvida inte ledaren formellt har utsett den andre till detta.
En spontan demonstration som samlar en mängd engagerade människor utan ledare, leder ofta till att det aktiva engagemanget hos deltagarna upphör om det bildas en ledningsgrupp för ytterligare demonstrationer.
Många ”gör något för att ingen annan gör något”, och så snart ”någon annan” gör något i tillräckligt hög grad så upphör den tidigare motivationen för det egna engagemanget.
Samtidigt blir alltid resultatet av en stark ledare eller ledningsgrupp att många fler ansluter sig, så det initiala resultatet blir ändå positivt för gruppens antal, även om många av de som var med från början istället upphör med att vara aktiva.
Ibland vet alla att något måste göras men är bara beredda att ställa upp om ingen annan gör det. Det potentiella engagemanget är med andra ord enormt – ända tills någon till slut tar på sig att göra det. Då försvinner plötsligt alla andras aktiva engagemang direkt, eftersom något kommer nu att göras utan att de själva behöver ställa upp.
Det enda som kan lösa hela detta dilemma med ledarskap är det fjärde alternativet – att alla leder. Därför bör enbart denna typ av ledarskap användas om man vill försäkra sig om att behålla det aktiva engagemanget hos alla. Annars får man nog räkna med just de empiriska resultat som beskrivits ovan.