Varje grupp människor som av någon anledning organiserar sig måste välja en organisationsform som passar dem. Ju fler man är desto mer komplex blir vanligtvis organisationen.
Den vanligaste organisationsformen är den hierarkiska, där en enda person representerar eller leder flera personer. Om det är väldigt många människor som ska organiseras så kan flera sådana hierarkiska grupper upprättas, plus en överordnad grupp som består av alla ledare/representanter som i sin tur får en gemensam representant eller ledare på nästa nivå i den hierarkiska organisationen.
Eftersom den högsta hierarkiska positionen representerar hela organisationen så kan man genom att eliminera den högste representanten/ledaren i princip eliminera hela organisationen. Detta var länge det gängse sättet att besegra länder med envåldshärskare vid makten.
Men denna uppenbara sårbarhet gjorde att en successionsordning snart infördes som gav den näst högsta representanten i hierarkin makten att ta över den högsta positionen om det skulle behövas. Nuförtiden är denna typ av sårbarhet därför inte lika överhängande som förr.
Det betyder dock inte att problemet är löst. Se bara på vad som händer med en organisation/nation när populära karismatiska ledare faller och ersättaren är både okarismatisk och impopulär. Det paradoxala är att ju populärare ledaren är, desto starkare blir organisationen/nationen, och samtidigt blir den sårbarare just på grund av sitt beroende av den populäre ledaren på den högsta positionen.
Medan den hierarkiska organisationsformen är vertikal så är centralisering dess horisontella motsvarighet. Att koncentrera ledningen av en organisation till en centralmakt är mycket vanligt av effektivitetsskäl. Alla som har en representativ eller ledande funktion samlas då på en och samma plats för att där göra det som behöver göras gemensamt.
Detta gör naturligtvis just denna plats väldigt sårbar för organisationen, och även detta var historiskt ett mycket vanligt sätt att besegra ett land, genom att helt enkelt belägra eller besegra centralmaktens högkvarter. Och än idag är det centraliserade högkvarteret den kanske mest sårbara delen av en organisation, hur liten organisationen än är.
Förutom de ovan nämnda sårbara typerna av maktkoncentration så finns det nuförtiden även en helt annan typ av sårbarhet som visserligen även har funnits genom historien men inte alls i samma omfattning som idag. Jag talar om medlemsregister som i orätta händer avslöjar var man kan får tag på varenda person som tillhör organisationen. Och trots att dessa personer kan vara utspridda över hela landet så är själva medlemsregistret ännu ett exempel på en effektiv men sårbar centralisering,
Nu kan man tycka att det borde vara betydligt enklare att eliminera en enda ledargestalt eller en centralmakt än samtliga medlemmar i en organisation, men dagens makthavare kan idag på digital väg enkelt svartlista vem som helst så att denne förhindras att få tillgång till viktiga samhällsfunktioner som telefoni, internet, kortbetalningar, legitimation, banktillgångar och liknande. Att göra detta med tiotusen namn är inte svårare än med ett enda så länge man har tillgång till de personuppgifter som behövs via ett medlemsregister eller ett kontoutdrag över medlemsavgifter.
Kanske behöver man inte bry sig om denna risk överhuvudtaget. Men om man ser minsta skäl till att göra det, så kan det vara bra att ha klart för sig var sårbarheten finns och hur den ser ut i en organisation.