I diktaturer tillåts bara statslojal massmedia som sprider statens propaganda snarare än sanningsenlig information. Om massmedia i en högkultur närmar sig denna funktion på frivillig väg är det ett tydligt tecken på att en nedgång har inletts.
Så länge det förekommer oppositionell media som sprider den sanning som statslojal massmedia döljer så kommer sanningen alltid fram. Men om statslojal massmedia dominerar marknaden nästan fullständigt så finns det ändå flera olika sätt för dem att hindra den avslöjade sanningen från att bli accepterad som sanning.
Det första är att de hävdar att den avslöjade sanningen är lögn, i kraft av sin auktoritet som dominerande på marknaden. Det andra sättet är att smutskasta alla mediekanaler och journalister som sprider den avslöjade sanningen och att misstänkliggöra deras motiv.
Om inte ens detta hjälper så är det tredje sättet att istället ge all medial uppmärksamhet till någon ny skrämmande händelse som får den avslöjade sanningen att helt hamna i skymundan, för att därefter falla i glömska.
Skulle däremot de två första sätten lyckas väldigt bra så kan de därigenom få statsmakten att både införa förbud mot att sprida den avslöjade sanningen och att helt förbjuda de mediekanaler som redan har spridit den.
Alla dessa sätt att undanhålla sanningen förekommer redan flitigt i Västvärlden numera. Detta har gjort att alla potentiella visselblåsare som kan avslöja statlig korruption håller på att försvinna, eftersom deras avslöjade sanning kommer att mörkas av statslojal massmedia och de själva blir istället smutskastade på alla tänkbara sätt.
Därför är det en stor fördel när massmedia är politiska motståndare till den regering som för tillfället innehar statsmakten, eftersom de då av rent politiska skäl gör den grävande och kritiska granskning av statsmakten som massmedia alltid har som uppgift – oavsett vilken regering som styr.
Om det är statliga bidrag som finansierar en mediekanal så kan man inte räkna med att mediekanalen ska ställa sig på folkets sida mot staten vid en konflikt. Men om det istället är folket som med frivilliga bidrag finansierar en mediekanal så kan man däremot räkna med att mediekanalen ställer sig på folkets sida vid en konflikt. Man är normalt lojal mot den man är ekonomiskt beroende av.
Så länge massmedias politisering består av såväl statslojala som oppositionella mediekanaler i lagom balans så är Västvärlden inte i någon massmedial fara, men när all massmedia är statslojal av politiska och/eller ekonomiska skäl så har samhället förlorat sin viktigaste kontrollinstans, och nedgången blir därmed ett faktum.