Varje högkultur har sin uppgång, nedgång och fall. Exempel på detta är lätta att hitta genom historien. I efterhand kan man mer tydligt se när nedgången började och vilka händelser som påskyndade det slutliga fallet, medan det inte alls är lika uppenbart för den som befinner sig mitt i en nyligen påbörjad nedgång.
Kännetecknande för en högkulturs nedgång och fall är att de styrande inte förmår förhindra detta, eftersom de inte vill kännas vid att det rör sig om denna typ av nedgång, och deras åtgärder blir därför otillräckliga eller alltför sent insatta. Även om en del stora förbättringar fortfarande uppnås inom vissa områden så överskuggas de av desto fler försämringar inom andra områden.
Ett annat kännetecken är att både de styrande och deras opposition försöker övertrumfa varandra med väldigt snarlika förbättringsåtgärder utan att någon av åtgärderna blir framgångsrikt genomförd. När såväl de styrande som oppositionen bedriver en likartad dysfunktionell politik brukar nedgången vara ett faktum, eftersom det då inte längre finns några konstruktiva politiska alternativ.
Sverige har länge varit en del av det som brukar kallas Västvärlden. Ordet ”Västvärlden” avser de kulturer som idag har någon form av europeiskt ursprung, och dit räknas Europa, Israel, Syd- och Nordamerika, Australien och Nya Zeeland.
Det är Västvärldens högkultur som har dominerat alltmer under flera hundra år och nu har nått sin kulmen och därmed påbörjat sin långsamma nedgång mot sitt slutliga fall. Detta är i alla fall min utgångspunkt när jag skriver denna bok – vare sig det visar sig att jag har rätt eller inte.
Jag anser att vändpunkten för Västvärlden kom 2012. Fram tills dess gick utvecklingen totalt sett fortfarande aningen uppåt, men därefter påbörjades den långsamma nedgången.
Årtalet baserar jag mer på en känsla jag fick i början av just det året snarare än på några faktiska bevis. Huruvida detta årtal är rätt eller fel är dock helt ovidkommande för bokens innehåll och därför mest kuriosa. Man kan ändå inte tydligt se när en högkultur kulminerade och påbörjade sin långsamma nedgång förrän långt i efterhand, och samma sak gäller även i detta fall.
I bokens avdelning Fallstudier tar jag ändå upp en mängd olika exempel på när en utveckling inte längre utgör en uppgång utan har kulminerat och vänt till en nedgång. Detta för att läsaren ska kunna bilda sig en egen uppfattning om huruvida vi befinner oss i början av Västvärldens långsamma nedgång mot sitt fall eller inte.
Eftersom hela Västvärlden är baserad på någon form av demokratiskt system, så är graden av demokrati i Västvärlden en av de viktigaste faktorerna att beakta när det gäller denna högkulturs uppgång och nedgång. En utveckling av demokratin tyder på uppgång medan inskränkningar i demokratin tyder på nedgång.
En högkulturs nedgång och fall är en långsam och utdragen process, och många kommer därför att hävda att de nedgångar som sker är tillfälliga och det snart vänder uppåt igen. Men den typ av nedgång som jag talar om har ingenting med konjunkturer att göra – den fortsätter även under högkonjunkturer och blir därmed ett avgörande tecken på om Västvärldens utveckling har vänt nedåt eller inte efter många århundraden av uppgång.
När det Romerska riket påbörjade sin nedgång så var det mycket som fortfarande fungerade utmärkt och till och med utvecklades, men samtidigt var det även mer och mer i samhället som fungerade allt sämre ända tills riket långsamt gick under.
Att peka på allt det som fungerar bra i ett samhälle i nedgång på väg mot sitt fall blir alltså inte en särskilt korrekt beskrivning om man vill informera folket om det faktiska läget. Istället blir det ett sätt att dupera en befolkning så att de inte gör uppror mot de styrandes oförmåga att förhindra det kommande fallet.
Och eftersom nedgången i det här fallet gäller hela Västvärlden så blir det därför helt fel om man jämför Sverige med andra västländer som befinner sig i samma nedgång och sedan hävda att Sverige minsann står sig väl i konkurrensen med jämförbara länder.
Man behöver istället jämföra med hur det varit under tidigare perioder i samma land för att kunna avgöra om landet befinner sig i en nedgång eller inte. Därför blir historisk nationell statistik väldigt avslöjande, medan internationella jämförelser med andra västländer bara blir vilseledande.
De flesta högkulturer genom tiderna har ungefär samma månghundraåriga omloppstid från sin uppgång till sitt slutliga fall. Men frågan är om vi därmed kan utgå från att även Västvärldens tidcykel är ungefär lika lång, eller om utvecklingen idag går så otroligt mycket fortare än i tidigare högkulturer att även nedgången kommer att gå fortare på grund av detta?
Jag låter detta vara osagt, dels för att jag helt enkelt inte kan avgöra detta på något övertygande sätt, och dels för att det inte påverkar bokens övriga innehåll. Men jag tar ändå upp det till diskussion i denna avdelnings sista kapitel, för den som är intresserad.